Valet är över. Positivt för Vänsterpartiet att denna gång inte att tappa 50 procent av väljarna från föregående val. Inte bra för människor i Sverige att ha ett vänsterparti som blivit riksdagens minsta, till och med distanserat av Sverigedemokraterna. Dessutom ett parti som 30 procent av S–väljarna anger som skäl att inte rösta rödgrönt. Ändå tycker jag att Lasse Ohly, liksom Mona Sahlin, gjorde bra från sig i själva valrörelsen. Bättre än godkänt. I några få kommuner gjordes dessutom fantastiska resultat i kommunvalet. Kännetecknande är att man på dessa platser är väldigt duktig i sin dialog med invånarna – inte bara bland ”redan frälsta”. Bland oss som inte är lika duktiga så sätter ”Vänsterpartiet” som begrepp ramen för nästan alla valresultat.
Det rödgröna raset kom snabbt efter tre års opinionsiffror på topp. All analys och nödvändig omprövning upphörde när nya ministrar inte betalat sina tv-licenser
Opinionsinstituten Retriever och Synovate presenterade på ett seminarium i Visby en analys av vänsterväljare. Den bestod av 1 003 telefonintervjuer. Av svaren från de 22 procent av väljarna som angav att ”jag kan tänka mig att rösta på Vänsterpartiet, men ändå inte gör det”-angavs i redovisningen lite grovt tre huvudskäl: 1. Skatterna 2. Byta ideologi (det vill säga kopplingarna till kommunismen) och 3. Partiledaren. De beskrevs huvudsakligen bestå av kvinnor, ensamstående, studerande och manliga LO-medlemmar. Positivt angavs att Vänsterpartiet främst förknippas med att stå på de svagas sida, jämlikhet och jämställdhet. Blev (V) därför kanske ett sänke i det rödgröna alternativet för de väljare som vägde mellan blocken?
Om det stämmer och partiet vill ha fler röster från de lite bredare grupper som man vill företräda så behövs förändringar i såväl sakfrågor som symbolfrågor.
Om partiet inte vågar använda ord som ”effektivisera ”,”prioritera” eller ”förbättra” utan istället väljer ”skattehöjning” som svar på många frågor så är jag rädd att partiet förblir ett vänsterkonservativt alternativ som hellre tittar bakåt än förmår prestera spännande framtidslösningar.
Ett startskott för en ny kampanj mot rasismen förflyttar fokus. För att bli en politisk kraft så duger det inte. SD hade inget etablissemang på sin sida. Det SD har är ett ganska simpelt budskap att vi människor inte ska dömas för våra gärningar som individer utan för vårt ursprung, det vill säga ett nytt rättssamhälle. Aftonbladets kritik att ”Socialdemokratin måste sluta klamra sig fast vid bilden av Reinfeldt som en ulv i fårakläder och väljarna som förblindade av Per Schlingmanns svartkonster” kunde lika gärna gälla Vänsterpartiet.
Sd-väljare är sällan rasister utan otrygga och rädda vanliga människor. Budskapet frodas i miljöer där utanförskap, rädsla och identitetslöshet råder. Där finns också svaret – inte i fler vuvuzuelor, visselpipor. Ta diskussionen öga mot öga istället för att vägra debatt eller att tuta högst. Så når man dem som finner tröst i SD:s människosyn. Den stora utmannigen är att hitta mötesplatser. SD ställer frågor som man vill ha svar på och det svar man ger med vuvuzuelan fungerar inte.
För mig är ett rödgrönt samarbete en självklarhet – inte ett vänsterkonservativt parti i opposition vid sidan om (det vill säga ryggmärgsreflexen att ”det var bättre förr”). Utmaningen framöver handlar om såväl politik som symboler och metoder – men ändå vänster. Det är fullt möjligt om partiet vill och vågar. De förslag som finns om extra partikongress, ny ledning och dubbelt partiledarskap kan vara delar i en sådan process.