1981 besökta jag Warszawa, på skolresa med Betelseminariets pastorsutbildning. Det var mitt i den dramatiska fasen av Solidaritets kamp. För oss aningslösa svenskar ställdes mycket på huvudet; baptisterna vi mötte var alla kommunister. Regimen garanterade dem mer religionsfrihet än vad de förväntade av katolska kyrkan, som var stark i Solidaritet.
Men i vissa avseenden deltog baptisterna frejdigt i den allmänna galghumorn om regimen. Vi hann knappt ut ur bussen förrän vår guide Marek pekade på kulturpalatset, den stora Stalin-skrapan.
– Därifrån har man den vackraste utsikten i hela Warszawa, sade han, för där slipper man se tv-tornet.
Jag tänker på Marek och Stalin-skrapan nu när Stockholm Waterfront invigs. Där har man Stockholms vackraste utsikt, för där slipper man se skiten – Waterfront.
Ännu en ful byggnad är väl ingen katastrof – det har ju funnits ett liv för Stockholm i ganska många år nu efter parkeringshuset Elefanten. Att man måste se Waterfronts glänsande skrank av rostfritt stål – som en anabol diskbänk – när man väntar på tåg på Centralen eller vill besöka det vackra Stadshuset som degraderats till grindstuga kan man ta.
Det som skrämmer mig är att allianspolitikernas iver, för att inte säga panik, att ”sätta Stockholm på kartan” mer och mer börjar påminna om Stalin- skraporna. Den nyliberala dogmatismen blir liksom alltmer lik den stelbenta statssocialismen. Minns ni skrönan om den sovjetiska kastrullfabriken? Den skulle tillverka så och så många liter kastrull – eftersom det var enklast att göra tioliterskastruller gjorde man bara sådana. Jernhusen som äger Järnvägens fastigheter går bra, men tågen går inte. Du kan inte få veta på vilket apotek dina mediciner finns, ”det är ett annat bolag”.
Privata dagis och friskolor måste slå igen på grund av konkurser, hälsovådlig miljö, bristande tillsyn.
Folk svälter på äldreboenden. ”Vårdval” dränerar vårdcentraler i fattiga områden på resurser.
I Stockholm byggs bara bostäder för välbärgade – och knappt ens åt dem. Men skrytbyggen för att ”sätta Stockholm på kartan” finns det pengar till. Om den vackra utsikten från Waterfront åtminstone varit tillgänglig för vanliga Stockholmare och turister från Gnosjö och Tokyo, Örnsköldsvik och Hamburg – men nej, det är en svindyr hotell- och konferensanläggning.
Dess klimateffekt törs man inte tänka på. Ragnar Östberg arbetade i tjugo år med ritningarna till Stockholms stadshus. Nu har han i sin himmel hamnat i utanförskap.