I Zadie Smiths nya essäbok Aningar finns en lustig anekdot på sidan 47. Författaren står i kön på Subway när två arbetarkvinnor framför börjar tala om hennes favoritämne: barn och teknik. ”Jag går på 8th och så kommer en vit kvinna med en unge i en barnvagn, kan inte ha varit mer än nio månader gammal, och ungen bara sitter där med en Ipad” säger den ena.
”Herregud” utbrister den andra. Smith får bita sig i tungan för att inte kasta sig in i diskussionen. Prata om inkompetenta och lata föräldrar; om att ge sinnesförändrande teknologi till spädbarn. Spädbarn! Då utbrister kvinnan: ”Niohundra dollar! Föreställ dig att ge nåt som är värt niohundra dollar till en bebis”. Varpå den andra fyller i: ”De här människorna har hyrespengar att bränna”. Fårskallen bakom hänger med huvudet i skam.
Det finns så mycket i den här berättelsen som är typiskt – och ljuvligt! – med Zadie Smith. Hennes förmåga att vända situationer ut och in, den varma humorn och tonfallet; att liksom skoja fram bråddjup mellan människor. Lite senare konstaterar Smith att episoden gjorde henne upplivad: hon hade förväxlat en etisk diskussion med en annan. Kanske skulle man kunna säga att den glidningen är konstitutiv för hela hennes författarskap. Smith skriver ofta om treenigheten ras-klass-kön. Men hon gör det aldrig genom att fästa en röd vimpel vid avsnitten. Som läsare har man alltid känslan av att det egentligen handlar om något annat. I anekdoten och genom hela Smiths författarskap finns en medvetenhet om att all smärta är smärtsam – och det är något ganska stort.
Under hösten och vintern är Smith aktuell med två böcker på svenska. Det rör sig om tidigare nämnda Aningar, en kort essäsamling som mestadels kretsar kring Coronapandemin, och novellsamlingen Grand Union, ett axplock av berättelser publicerade i New Yorker. Båda är översatta av Niclas Nilsson, och honom ska Smith tacka sin lyckliga stjärna för. Nästan alla hennes texter bygger på en fantastisk känsla för tonfall i replikerna och den kan knappast vara enkel att överföra mellan språk. Men Nilsson gör det galant.
Nu ska det sägas att allt inte är guld i Smiths författarskap. Grand Union till exempel är en disparat samling berättelser där några känns som rena stilövningar. I en novell sitter en moder på stranden och blir utskälld av sin tonåriga dotter för att hon äter kött, samtidigt som livets alla komplikationer far genom hennes kropp. En annan tecknar en dråplig scen inne på ett köpcenter där en gammal diva – och transvestit – försöker köpa bysthållare. I en tredje novell följer vi ungdomar som spelar ett blodigt dataspel och som läsare förstår jag inte poängen med det jag läser. Emellanåt låter Smith novellens nu stå som ett korsdrag mellan dåtid och framtid, en teknik som hon också använde i sin minst lyckade roman NW (2012, Hamish Hamilton). Läsaren går då miste om hennes unika förmåga att valla läsaren genom berättelsen med sin skenbart lättsamma röst. Samtidigt finns det guldkorn även i Grand Union. Som den blodisande berättelsen ”Två män kommer till en by”, där två herrar anländer med machetes till en afrikansk by för att utföra smutsigt arbete – oklart vad. Här finns en stämning som påminner om Cormac McCarthys berättelser och som läsare tänker jag på den etiopiska regeringens lakejer som rensade byar åt Lundin Petroleum. Smith är sannerligen en författare med många strängar på sin lyra.
När jag läser Aningar blir jag påmind om att Smith är en av samtidens skarpaste essäister. Boken är ovanligt politisk för att vara Smith (här finns faktiskt en och annan röd vimpel). Hon skriver om Black lives matter och omfördelningspolitik – konstaterar att krisen blottat underliggande sociala problem i samhället. Det som gör styckena så bra är att hon ofta utgår från underhållande anekdoter om tillvaron under lockdown, för att sedan vidga dem utåt mot… precis vad som helst. Sällan har jag läst en så fri författare. Som essäist utgår Smith alltid från att läsaren är intelligent, men hon använder aldrig sina referenser för att dribbla bort läskunniga men icke-bildade arbetare. Det som gör henne till något i särklass handlar dock inte om det litterära, utan hennes empati och förmåga att förlåta. Till och med sig själv när hon står på Subway – innesluten i sin medelklassbubbla.
