Opinion 26 april, 2018

100 flammor att hålla koll på

Vi har tillsammans med Flammans läsare tagit fram en lista med 100 flammor. Personer som borde uppmärksammas mer och som är viktiga för vänsterns framtid.

Varför har vi gjort listan? Läs chefredaktör Anna Herdy om att lyfta nya vänsterröster här.

1. Ilyas Hassan. Stabil och folklig kämpe för Järva och orten. En av talespersonerna bakom Förorter mot våld. Läs intervjun med Ilyas här.

2. Åsa Plesner. Helt utan resurser och med bara en enda kollega har hon på något sätt ändå lyckats granska välfärden på egna tankesmedjan Balans.

3. Erik Helgeson. Är på goda grunder och genom ett hårt och oförtrutet arbete en legend inom den breda vänstern i Göteborg. Mycket aktiv och pedagogisk förbundsstyrelseledamot inom Hamnarbetarförbundet. Stark och saklig i debatter.

4. Agneta Stark. Forskare, författare och debattör som stått stadigt sedan 80-talet och blivit allt mer radikal. Som docent i ekonomi har hon varit en pionjär inom feministisk ekonomisk forskning. Startade Kvinnopartiet tio år innan FI.

5. Niklas Altermark. Kan det som behöver kunnas om LSS och om regeringens avslagspolitik inom socialförsäkringarna och är inte rädd för att säga vad problemet är.

6. Anna Westberg. Kampanjchef på Skiftet.org som har bidragit till att göra sajten och rörelsen till en maktfaktor i svensk politik. Begriper sig på både EU och segling.

7. Sofie Eriksson. Eldig och retoriskt vass socialdemokrat i Dalarna som dessutom broderar mot klassamhället under instagramnamnet @broderierna.

8. Anton Levein. Värmlänning som är valledare för 6 F. Trycker genom facket på regeringen om investeringar i välfärden och i arbetsmarknadspolitiken. Har byggt LO-borgen i lego på sitt köksbord.

9. Laila Vianden. När ETC startade dagstidning i Göteborg blev Laila, som redan tidigare varit en profilerad skribent, på kort tid en av stadens – och vänsterns – viktigaste röster.

10. Rojin Pertow. Nytillträdd chefredaktör på seriemagasinet Galago och den ena av två hjärnor bakom podden Häxor och kamrater. Ytterkantens sans och balans.

11. Mari Huupponen. ”Roligaste människan på internet” enligt Flammans chefredaktör. Corbynista som är socialdemokrat på det sättet vi önskar att alla socialdemokrater var. Folkhälsovetare och snart utredare på Kommunal.

12. Li Eriksdotter Andersson. När (nästan) ingen annan orkade sätta sig in i frågan gjorde Li Eriksdotter Andersson hästjobbet som krävdes för att förklara problemen med handelsavtalet TTIP.

13. Ulf Bjereld. När partiet vänder efter vinden står statsvetaren och Tro och solidaritet-sossen Bjereld fast vid jämlikhet och medmänsklighet.

14. María-Elsa Salvo. Kommunikationsstrateg på den proggigaste PR byrån i Sverige; Arena Opinion. Tidigare ordförande för det stridbara och vänsterstämplade SSU Stockholm.

15. Joel Gavelfält. Leder Byggnads ungdomsorganisation Unga Byggare i Stockholm och är där en stark vänsterröst i facket och på arbetsplatserna.

16. Hannah Klang. En av Vänsterpartiets skarpaste framtidsnamn. Har klasskänslan i ryggmärgen och är en skicklig strateg och organisatör. Sitter snart i
fullmäktige i Göteborg.

17. Elisavet Johansson Tziampazis. Samordnare för en av vänsterns mest spännande mötesplatser: Feministisk festival i Malmö. Solidaritetsarbetar med Grekland.

18. Emily Bronstorp. Är handgriplig klimataktivist och debattör av rang. Deltog i den internationella civila olydnadsaktionen Ende Gelände i Vattenfalls dagbrott i Welzow-Süd, Tyskland, tillsammans med 4 000 andra aktivister.

19. Olivia Linander. Genom utbildningar, föreläsningar och organisering vill Olivia ”korspolinera” rörelser för att rädda klimatet. Klimataktivist som bland mycket annat bra tagit 350.org till Sverige.

20. Peter Franke. Före detta chefredaktör på Värmlands folkblad som både vägrat SD-annonser och lyft frågan om vem som granskar vem när kommunikationsstaberna växer och journalistkåren minskar.

21. Anna Marica Ek. En av talespersonerna för BB-ockupanterna i Sollefteå, och får i vår lista symbolisera en folkrörelse som tar ansvar, bildar och protesterar med självklarhet. Vänstern borde se och lära av Sollefteå.

22. Nooshi Dadgostar. Blev redan i Alby är inte till salu-striden (2012-2014) utnämnd till V:s vassaste politiker med Gudrun Schyman-potential. I våra ögon har hon redan passerat Gudrun. Låt henne ta mer plats.  

23. Fatemeh Khavari. Ledde kampen för de ensamkommande med rak rygg, värdighet och klass. En förebild för politiska kämpar över hela landet.

24. Jenny Wrangborg. Kallskänkan och poeten som håller arbetarklassens fana högt varje dag. Vi längtar efter en ny oumbärlig diktsamling!

25. Bilan Osman. Expomedarbetare och krönikör i SvD. Håller koll på extremister av alla slag. Hårdför, saklig och en förnuftig röst i svåra frågor.

26. Tobias Holmberg. Rolig student och vänsterpartist från Norrköping. Slåss för rätten till assistans och gör det med blod svett och tårar. En förebild i kampen.

27. Nabila Abdul Fattah. Från Alby är inte till salu till Pantrarna. Från Ortens konstfestival till Ortens bästa poet. Nabila är inte den som tar åt sig äran, hon bygger och stärker dem som står längst fram. En klippa att luta sig mot.

28. Athena Farrokhzad. Poet, litteraturkritiker, och lärare vid Biskops-Arnös författarskola som uppviglar oss, utbildar oss och eldar på klasshatet.

29. Christine Bylund. Skribent, föreläsare och scenkonstnär som utbildar, agiterar och organiserar oss mot funktionsmaktordningen.

30. Cherin Awad. För allt arbete hon lägger ner i form av insamlingar som går till behövande i bland annat Syrien.

31. Lisa Palm. Feministiskt Initiativs största hopp. Förklarar ofta pedagogiskt arbetsmarknadsfrågor och hur de hänger ihop med segregation och har en pragmatisk attityd.

32. Alejandra Cerda. PR-person, kulturskribent, vänstern främsta influencer. Driver podden Häxor och kamrater tillsammans med nummer 10.

33. Hanna Lidström. Ordförande för Grön Ungdom och därmed den enda miljöpartisten på listan. Fick en del hårda smällar i debatten om flyget, men stod rak och argumenterade förtjänstfullt för systemförändringar som främsta möjlighet för att förändra klimatet.

34. Tanvir Mansur. Ge honom en dejtingspalt eller krönika så blir allas våra relationer mer lyhörda.

35. Mathias Wåg. Guldspadevinnare och aktivist som nästan bokstavligen tar fighten med extremhögern.

36. America Vera-Zavala. Dramatiker som sätter de brännande politiska frågorna främst och fortsätter att armbåga sig fram i Kultursverige trots motgångar.

37. My Vingren. Sveriges skarpaste researchjournalist. Ovärderlig.

38. Adrián Groglopo. Länkar ihop aktivismen och akademin i Antirasistiska Akademin med målet om ett rättvist samhälle.

39. Erika Petersson. Drottningen i kassan som har gett kassörskor över hela landet en röst.

40. Aleksa Lundberg. Hederlig, ovärderlig och folkbildande debattör och skribent. Vrider och vänder förtjänstfullt trots debattens ofta tvärsäkra svar.

41. Jenny Bengtsson. Har gått från facklig förtrupp I HRF till att bli tjänsteman och arbetsmiljöinspektör, men är lika stridbar för det. Ledarskribent på Dagens ETC.

42. David Eklind Kloo. Jobbar på Handelsanställdas förbund. Borde vara med i alla debatter om fackligt arbete.

43. Feline Flodin. Tjänsteman på V:s partikansli som alltid har facket främst. Såväl frasradikaler som högersossar darrar i hennes närhet.

44. Linnea Swedenmark. En av de vassaste pennorna i vänstern. Juriststudent med bakgrund i SSU som numera är ledarskribent på Dagens Arena.

45. Christina Höj Larsen. Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson är central för vänster för att hon orkar och vågar stå på sig mot patriarkatet och Fort Europa.

46. Fanna Ndow Norrby. Författare och debattör som gör podden Raseriet tillsammans med Amie Bramme Sey och har gjort serien ”We can’t do it” som givit unga tjejer som bränner ut sig en viktig röst i debatten.

47. Somar Al Naher. Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

48. Vesna Prekopic. Vänsterns vassaste skoldebattör. Skulle spöa Björklund i vilken debatt som helst.

49. Rami Al-Khamsi. Var med och grundade Megafonen, juriststudent som ger oss verktyg för att kunna använda juridiken för att pressa tillbaka de sociala orättvisorna som sköljer över oss.

50. Angela Larsson. Sociologistudent och opinionsskribent som jobbat som utbildare i projektet Nätaktivisterna som undervisade unga i att utföra antirasistisk aktivism på nätet. Startade den feministiska nättidningen för unga – Femtiden.

51. Göran Gredier. Orimligt produktiv skribent och författare, twitterpoet och chefredaktör på Dalademokraten.

52. Elin Morén Kruth. Outröttlig aktivist för ensamkommande ungdomar. Styr upp och organiserar motstånd mot deportationer och avvisningar.

53. Liv Strömquist. Poddar, skriver och tecknar och resonerar om världen och politiken i Lilla drevet. Har gjort en hel generation unga tjejer till feminister.

54. Kajsa Ekis Ekman. Sveriges kanske mest kompromisslösa vänsterskribent. I sanning en intellektuell.

55. Zina Al-Dewany. Senaste tillskottet på Aftonbladets ledarsida. Redaktör på Politism.se. Vänsterns egna Alice Teodorescu, på ett bra sätt.

56. Kristin Linderoth. Sitter i redaktion för Tiden. Doktorand i genusvetenskap. Kan prata om gräsrotsorganisering och kvinnokamp.

57. Shora Esmailian. Vass klimatdebattör som jobbar på Sydsvenskan och som ibland skriver i ETC.   Författare och journalist som verkligen kan allt om klimatfrågan, Iran och antiimperialism.  

58. Joel Svensson. Sköter Sveriges kanske mest avancerade tekniska infrastruktur. Han har byggt ett ovärderligt insamlingsverktyg för den progressiva rörelsen och har genom sitt hårda arbete bidragit till att göra Skiftet till en maktfaktor i svensk politik.

59. Magnus Mannhammar. Riksdagledamot för Socialdemokraterna. En av de ledamöter i S-riksdagsgruppen som startat Nätverket för progressiv samhällsutveckling. Tar fighten mot SD som man önskar S gjorde jämt.  

60. Veronica Eneskjöld. Svensk mästare i politisk gif-tillverkning. Skribent på politism.se.

61. Linda Lundqvist. Tidigare krönikör på Arbetaren och V-politiker från Västerbotten. Skriver bra och roligt.

62. Jonas Wikström. Tidigare medarbetare på Flammans ledarredaktion, numera kommunikatör på Vänsterpartiets partikansli. Har ett hum om hur man kombinerar populistrufs med byråkratkammat.

63. Johan Persson. Nykterhetsrörelsens finest. Twitters LOL-igaste borgarhatare.

64. Åsa Hidmark. Sträng marxist och vänsterliberal utilitarist som nästintill alltid har rätt.

65. Enna Gerin. Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och har tillsammans med övrig personal satt klassfrågan och SD-ifieringen av det politiska samtalet i centrum.

66. Eigil Söderin. Vann nästan en guldspade och visade att vänstermedia kan tävla med de borgerliga tidningarna omi att leverera riktiga gräv.

67. Staffan Lundgren. Vass penna, praktiskt solidaritet genom hans fantastiska arbete med Demos Sthlm – social organisering genom socialt arbete.

68. Johan Stolpen. Ordförande i Vänsterpartiet Hällefors, ”coming star” i V som har landsbygden, socialismen och människovärdet innanför västen.

69. Toivo Jokkala. Vänsterns snällaste och roligaste på en och samma gång. Dessutom en av Sveriges mest djupsinniga ledarskribenter.

70. Félix Gravel. Stor förmåga att organisera och få alla att känna sig hemma i arbetarrörelsen,

71. Rikard Hjort Warlenius. Har planetens överlevnad för ögonen. Stockholmspolitiker för Vänsterpartiet.

72. Emmelie Renlund. Kan omvandla hela massorganisationer till att bli mer jämställda och kampiga samt är en av vår tids främsta agitatorer.

73. Johan Nyström. Facklig vänstersjäl och alltid är med i matchen – sparkar uppåt och aldrig neråt.

74. Ali Esbati. Med memes, retorik och en nationalekonomisk hjärna gör Esbati Vänsterpartiet bättre.

75. Eric Rosén. Central och avgörande gestalt i Opinionssverige och bidrar med ett ideologiskt samtal med sin podd Den ideologiska frågan.

76. Po Tidholm. Journalist, författare och landsbygdens kanske främste försvarare. Skulle kanske inte själv erkänna sig som vänster – men vi vet vart vi har honom.

77. Nazem Tahvilzadeh. Forskare som demokratiserar staden och synar dimridåer.

78. Hanna Höie. Samlade stan efter uppmärksammade våldtäkter i Malmö: mot rädsla och för trygghet – med bravur.

79. Jenny Lindahl Persson. Gör årtiondets folkbildningsinsats och tillför brinnande ljus för en ny ekonomisk politik i podden Pengar och politik. Ordförande för CMS och chef på Arena Opinion.

80. Veronica Ekström. Briljant forskare i socialt arbete och våld mot kvinnor på Ersta. Utbildar framtidens socialarbetare.

81Rasmus Landström. Har en överblick och en iver att nysta i tankar och gör ofta det snåriga begripligt.

82. Kalle Holmqvist. Journalist, debattör och i det senaste barnboksförfattare. Lyfter perspektiv som glöms och gör historien till den röda tråd den är.

83. Linnea Eriksson. Står alltid upp för arbetarklassen och kan hålla flera tankar i huvudet. Just nu projektledare och kommunikatör på Sveriges Ungdomsråd. Eldar på.

84. Robin Zachari. Chef på Skiftet.org som gjort en rörelse på internet och i verkligheten central. Kan allt om TTIP, miljögifter och socialdemokratins kremlologi.

85. Leandro Schlarek Mulinari. Forskare och kriminolog som övervakar övervakarna.

86. Karin Dreijer. Gjorde svårartad elektronisk musik folklig – och sen gjorde hon musiken politisk.

87. Daniel Suhonen. Göran Greiders ungdomsförbund som tillsammans med fackliga tankesmedjan Katalys dragit in ljus över klassfrågorna. Framtida frontfigur i ett svenskt Momentum.

88. Roya Hakiminia. Socialistisk vårddebattör (bland annat) och organisatör som vi inte klarar oss utan.

89. Fritjof Brandt. Har arbetat som spinndoktor för Hyresgästföreningen nationellt. Skicklig kommunikatör.

90. Shabane Barot. Kollontaj må vara död men Shabane lever. Initiativtagare till konceptet överklassafari.

91. Daniel Swedin. Aftonbladets ledarsidas rakaste dalmas. Alltid rätt fokus.

92. Emma Gustafsson. Kämpar på med solidaritetsarbetet för de ensamkommande i Visby och Luleå och organiserar praktisk solidaritet och inkludering genom sporten och annat.

93. Olle Göransson och Marica Möller. Driver Torfolk Gård i Värmland, som en gång tiden var med och startade KRAV. Utöver sin livsmedelsproduktion av ekologiska livsmedel deltar de i debatten om hållbarhet och landsbygden, och genom projektet Grön gryning ges nyanlända och unga möjlighet att lära sig jordbruk.

94. Isak Utsi. Isak en av de viktigaste talespersonerna för samernas rättigheter, i sin roll som ordförande för den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra. Han gör att frågan om hur vi som land har behandlat och fortfarande behandlar vår ursprungsbefolkning verkar ta allt mer plats på den allmänna agendan.

95. Elisabeth Johansson Hallin. Startade under 2015 Refugees Welcome Norrbotten. Ritar under namnet Betty Bulldozer om hjärntrötthet, feminism, rollerderby och mycket annat.

96. Mirjam Katzin. Stridbar och balanserad i debatten. Ordförande för V i Malmö, välfärdsforskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism.

97. Yonna Waltersson. Gör den enormt viktiga LO-pressen relevant och viktig som chefredaktör för Arbetet.

98. Lovisa Broström. Forskar om välfärd och fattigdom. Ekonomhistoriker. Är expert och borde anlitas som det oftare, överallt.

99. Elisabeth Lindberg. Balanserad socialdemokrat som är en nageln i ögat på regeringens ekonomiska politik. Skriver i Arbetet och i bland på politism.se.

100. Jenny Diệu Thúy NguyenJuriststudent som jobbar med Asylrättsstudenterna och skriver rappt och hårt, senaste på Dagens Arena och politism.se.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

 

Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 19 februari, 2026

För V är det mer okej att vara lobbyist än aktivist

Linda Snecker under en utfrågning om våld i nära relation i justitieutskottet 18 maj 2021. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Både Showan Shattak och Linda Snecker är högprofilerade medlemmar i Vänsterpartiet. Nu kan den ena uteslutas för sin aktivism – medan den andra får vara kvar trots sin lobbyism. Det kan kosta partiet väljare, skriver Cecilia Verdinelli.

Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Läs mer

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 februari, 2026

Kan en kommun bli för liten?

Dorotea är Sveriges minsta kommun sett till antalet invånare. Foto: Stefan K Persson.

Med knappt 2 300 invånare är Dorotea Sveriges minsta kommun. Här hålls skolor, vård och föreningsliv i gång mot alla odds – medan ekonomin pressas till bristningsgränsen.

Skolan i Risbäck ligger på en höjd med utsikt över byn. En stadig träbyggnad i två våningar, som har stått där i snart 100 år. Den väl tilltagna skolgården saknar staket och bortanför den börjar skogen. I korridoren på bottenvåningen hänger elevernas ytterkläder bredvid teckningar, skolfoton och gamla skolplanscher. Längst bort ligger ett klassrum. Där sitter de nio barnen från byarna i den västra delen av kommunen.

– Vi har elever från förskolan till sjätte klass, men just i år har vi inga elever i fyran och sexan, berättar My Henriksson, skolans enda lärare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 18 februari, 2026

Ann Heberlein: Är Pelicot verkligen en kvinnlig förebild?

”Ett” monster kan man möjligtvis förstå – men alla de andra? Foto: Lewis Joly/AP.

Gisèle Pelicot är en hjälte när hon ser till att rättegången sker inför öppen ridå. Ann Heberlein, däremot, blev glad när hon hörde att hennes förövare dött.

Den 2 november 2020 skulle Gisèle Pelicots liv komma att förändras för alltid. Det visste hon inte när hon som vanligt satt mitt emot den man hon gifte sig med 1973, Dominique, och drack morgonkaffet. De var ett äldre par som flyttat till en idyllisk by på landsbygden efter pensionen, de hade barn och barnbarn. Gisèle var lycklig, trodde hon i alla fall. 

Men just den morgonen fanns det smolk i glädjebägaren. Några veckor tidigare hade Dominique blivit tagen på bar gärning när han filmat under flera kvinnors kjolar på köpcentret Leclerc. Den här dagen hade hon blivit kallad till förhör på den lokala polisstationen. Gisèle såg det som en formalitet. Ett litet fartgupp att ta sig över bara, sedan kunde de fortsätta sitt liv i det lilla gula huset med blå fönsterluckor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 18 februari, 2026

Den borgerliga kulturens diskreta förtryck

Foto: Angelica Karlsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en recension av sociologen Lena Sohls bok Tvätten (DN 251103) sätter Sara Martinsson fingret på ett av den borgerliga kulturens dilemman. Där finns den klassresande forskaren som med ”en underström av skuld” återvänder till barndomsmiljön i samhället kring Tvätten, där finns arbetarna som skäms över att kallas arbetarklass. Varför denna ömsesidiga kluvenhet? Som jag ser det bär finkulturen en stor del av skulden, en aspekt som inte berörs i boken, nuförtiden knappt alls.

Den borgerliga kulturens kärna består i en idealisering av konstarterna. Det tros vara i konstverken livets djupaste mening och högsta höjder står att finna. För att lära sig de ädla konsternas språkspel krävs dock bildning, familjetradition eller högre utbildning. På så vis får arbetarklassen veta att den i sitt innersta är tämligen värdelös. För att frälsa sin själ måste arbetaren göra en klassresa. Den enkla glädjen över att finnas till och samhörigheten i kärleken till livet betyder här ingenting.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion.

Av samma skäl blygs många klassresenärer för att ha övergett sitt ursprung och blivit en smula främmande inför föräldrarna. Så sår den borgerliga kulturen split mellan arbetarklass och medelklass. Borgarklassens elit har inga sådana skrupler. Tvärtom. Där köper man sanslöst dyra tavlor som avlatsbrev och berättar för likasinnade gäster initierat om skabrösa detaljer i verkets proveniens, varvid sällskapet i egna ögon framstår som förfinade själar, en prydnad för civilisationen.

Lik förbannat stämmer medelklassvänstern in i lovsångerna till finkulturen. 1970-talets sökande efter en alternativ folklig kultur är förlöjligat eller bortglömt. Konsten tycks tillhöra en oantastlig högre sfär.

Vad bör då göras? Först måste distans upprättas. Trots alla högstämda fraser är den borgerliga kulturen så klart en mänsklig konstruktion och historisk produkt. Som sådan har den en början, och kanske är det början till slutet på dess hegemoni vi nu bevittnar.

Riktningen fick sitt genombrott vid mitten av 1800-talet, när ångmaskin, järnväg och vetenskap lade grunden för en i det närmaste gränslös framstegstro. Då när allt tycktes möjligt framstod den som en själslig krona på samhällsutvecklingen, som kulturernas Kultur. Kompositören och chefsideologen Richard Wagner gav konsten ett magiskt skimmer som förespråkarna klamrar sig fast vid än idag.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst.

Men rörelsen har sedan länge förlorat sin spänst, och ingenting att bidra med när det gäller att ge orientering åt nutidens inre liv. Den känsla av gränsöverskridande upphöjelse som konstverket kan ge kommer att förbli en källa till glädje, men i vår epok är uppenbart att det inte räcker som grund för samhällets bärande kultur. Dagens Kulturnissar gnäller mest över att tiden är ur led.

Den borgerliga Kulturen betraktas som sekulär, men det finns som bekant inga vattentäta skott mellan kultur och religion. Finkulturen förstås bäst som en profan religion, baserad på tron att människans eviga frågor finner sina bästa svar i konsten. Anhängarna upplever sig inte som religiösa, men konstverken fyller samma funktion som gudareligionernas reliker och heliga skrifter. I kopplingen till religion finns ändå något som kanske går att bygga vidare på.

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki.

Gudareligionerna fortsätter på sina håll att ställa till med elände, men hade religion som sådan varit alltigenom usel skulle den knappast ha uppstått och överlevt så länge i så många kulturer. Historien talar för att religionsutövning svarar mot djupt kända behov i vår inre verklighet, skapade av förmågan till ord och på ord baserad tanke, som leder till frågor kring livets mening.

I förening med vår av evolutionen givna sociala natur väcks en längtan att höra ihop inte bara med familj, släkt och nation, utan att känna sig som en del av ”allt”, att höra samman med det stora hela. Bättre än någon annan verksamhet tycks religionen kunna tillfredsställa detta behov. Genom högtidliga ritualer och vardagliga seder svarar den på längtan efter och glädjen i att tro tillsammans.

I den borgerliga Kulturen vinner den som anses högst bildad tävlingen om att tro mest och bäst. I flera gudsreligioner finns istället en egalitär ryggrad. Inför Gud – eller Livet – står vi alla nakna.

Vi borde inte längre behöva vare sig gudar eller storslagna konstverk för att odla vår tro på människan sådan som hon föddes och formades av naturen, på förnuftet och känslan, hennes kärlek och längtan. I en sekulär folklig religion skulle änkans skärv och en vänligt framsträckt hand räknas lika värdefulla som poetens strof och tonsättarens symfoni.

Läs mer

En folklig kultur/religion skulle visa att ett anspråkslöst liv i arbetarklassen kan vara väl så meningsfullt som ett i toppen av någon hierarki. Där skulle forskaren och arbetaren mötas på själsligt jämställd fot, och arbetarklassen återvinna en viktig del av sin självkänsla. Förverkligandet kan tyckas avlägset, men måhända väntar en folkvänlig motsvarighet till profeten Wagner i någon ringaktad förort eller bland Rimbos tvätteriarbetare.

Men redan tanken på möjligheten utmanar finkulturens hegemoni: härigenom öppnas en väg att äntligen skaka av sig den borgerliga Kulturens diskreta förtryck. Kanske går det att utveckla en ny bärande kultur som ger medelklassen ett inre liv anpassat till demokratins egalitära anda? Kanske skulle en profan folklig religion som bygger på arbetarklassens själsliga natur kunna bli ett sådant alternativ.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 februari, 2026

USA vill göra Europa till sin vita underhuggare

Frontex eskorterar en båt med flyktingar utanför grekiska Lesbos den 28 februari 2020. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet. USA:s utrikesminister Marco Rubio talar sig varm om Kristoffer Columbus vid säkerhetskonferensen i München den 14 februari. Foto: Michael Varaklas/AP, Alex Brandon/AP/TT.

Europa behöver inte USA:s hjälp för att stänga gränsen. Här finns redan en nykolonial tradition – som Tidö applåderar.

– I en tid när rubriker utropar den transatlantiska erans död, bör alla veta att det varken är vårt mål eller önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara i den västra hemisfären, men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa.

Det sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i lördags. Många europeiska ledare välkomnade det som det ”bästa vi kunde hoppas på” i jämförelse med vicepresident JD Vances svavelosande tal på samma scen för ett år sedan.

Men den utsträckta handen är minst lika konfrontatorisk som Vances. För andemeningen i Rubios tal var att Europa måste rulla tillbaka klockan till en kolonial era, då starka upptäcksresande män lade världen under sig med svärd i ena handen och ett kors i den andra. Det är det Europa som Donald Trumps regering identifierar sig med. 

Den gamla kontinenten kan alltså åter bli USA:s vän, men bara på villkor att man gör upp med en politik som leder till ”civilisatorisk utplåning” – det vill säga invandring, woke inklusivitet och försöken att med Rubios ord ”blidka en klimatsekt”. Målet är ett vitt Europa som agerar regional ståthållare i ett västerländskt imperium, likt ett Vichy-Frankrike i Trumps egen Neuordnung.

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa.

Det är en klassisk reaktionär och högerextrem vision av Europa som har funnits sedan 1920-talet, och som fortfarande är populär i delar av Europa vilket civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins entusiastiska applåder vittnade om. Det ironiska är dock att delar av Rubios vision av Europa redan är officiell EU-politik. Unionen har i dag en nästan lika restriktiv migrationspolitik som USA, med Frontex som ett eget och dödligare Ice. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet, varav över 1 800 förra året enligt International Organization for Migration – många som ett resultat av illegala ”pushbacks”

När Ursula von der Leyen tog över ordförandeposten i EU-kommissionen 2019 gavs denna politik dessutom en kulturell prägel: i ett försök att spegla den växande högerextrema opinionen i Europa tillsatte hon en ny kommissionär med uppdrag att försvara den ”europeiska livsstilen”. Sedan dess har det bara fortsatt. Nu varnar 75 människorättsorganisationer för att ett nytt kommissionsförslag om att öka deportationerna av odokumenterade migranter kan leda till koncentrationsläger och ”Iceliknande räder” över hela Europa.

Detta betyder inte att Kommissionen styrs av onda rasister. Snarare följer de samma logik som svenska socialdemokrater och andra mittenpartier som desperat försöker neutralisera extremhögern genom att ta över delar av deras politik. Problemet är att denna triangulering inte har fungerat någonstans. I stället visar studier att den nästan alltid bidrar till att förflytta hela spelplanen högerut.

Om EU på allvar vill konfrontera Trump och stå upp för de upplysningsvärderingar som unionen bygger på, måste man visa vilken sida man står på. Det går inte att kombinera sådana värden med en dödlig migrationspolitik som ska blidka den europeiska extremhögern, samtidigt som den driver hela det politiska samtalet mot avgrunden. Antingen står man på människovärdets sida eller så gör man inte det.

Läs mer

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa. Om den ska bli verklighet krävs en politisk strid, och ett skifte till en mer principfast och konsekvent hållning. Ett första steg vore att säga nej till Tony Blairs försök att få med EU på Trumps nykoloniala ”fredsråd” i Gaza. Det hade också varit bra om svenska socialdemokrater slutade rösta med den europeiska extremhögern om hårdare migrationslagar.

En sak är säker: den amerikanska högern samlar krafterna för striden om vad Europa ska vara. Det är dags att vi antar utmaningen. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 februari, 2026

Fortsatt förtroende för Anna Nachman: ”Illvilja bakom påståendena”

Anna Nachman och Dan Park, med Stockholms synagoga i bakgrunden. Bilden är ett montage. Foto: Wikimedia Commons & Drago Prvulovic / TT.

Expos granskning visade på långvarigt samröre mellan Judiska församlingens begravningsansvariga i Stockholm och den flerfaldigt hetsdömde antisemiten Dan Park. Men trots oro i församlingen är förtroendet för Anna Nachman orubbat. ”Grovt överdrivet”, tycker begravningssällskapets ordförande om kritiken.

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judiska församlingen i Stockholm, får fortsatt förtroende i sitt uppdrag. Detta trots den kritik som riktats mot hennes utspel från både stiftelsen Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).

I ett internt mejl till församlingen under tisdagen skriver Roland Loefler, ordförande för begravningssällskapet Chevra kadisha, att ”angreppet mot Anna och den debatt som följt inte rubbar förtroendet för Anna som begravningsansvarig”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 18 februari, 2026

Yasmine är ”queen” i backen

Unga nybörjare från Göteborg drar för första gången på sig ett par skidpjäxor. Foto: Paulina Sokolow.

Halalkorv, störtlopp och frostbitna kinder. Flamman är med när ett gäng ungdomar från Göteborgs förorter testar slalom för första gången i livet.

Det som ligger och fräser på den kommunala betonggrillen ser ut som korv och hamburgare. Men vi i gruppen vet att menyn är betydligt mer mångsidig: kycklingkorv, halalkycklingkorv, vegokorv, vegoburgare och halalburgare. Något för alla. 

Det är lunchpaus på Alebackens skidanläggning för 30 ungdomar i högstadieåldern. Alla bär gula signalvästar och nu står de i klungor runt ledarna Melissa, Suad, Sven och Mohammed som delar ut maten. Amerikansk dressing, senap, ketchup och den rostade löken som sprätter åt alla håll och till slut blöts upp i snögropen vi sitter i. 

– Får vi ta liften till högsta backen nu? frågar några tjejer Henrik Vestman, skidlärare från Friluftsfrämjandet. 

Det blir ett nej. För trots att de lärt sig ”pizzaslice” (gå uppför backen med skidorna på – det som annars ofta används om att ploga) och ”plogen” (åka utför kontrollerat) på förmiddagen, så bedömer Henrik att det är en bit kvar till nästa nivå. Dessutom är det första dagen på sportlovet i Göteborg, och andra lediga har börjat inta backen. 

Tjejerna får alltså vänta in dem som inte ens hunnit med sin första korv. 


Några av barnen har ordentliga skidbyxor, halsduk och mössa, men de flesta har joggingkläder och jeans. En sak har de gemensamt: ingen har tidigare stått på ett par slalomskidor och alla är motiverade att lära sig. Trots den göteborgska snålblåsten och minusgrader syns bara röda kinder och glada tjut. Efter lunch kommer Henrik att få förstärkning av fler skidlärare från Friluftsfrämjandet och de kan dela upp gänget i ännu mer anpassade grupper. Alla ska med. 

Det är halvtid för ungdomarna från Hisingen, Nordost och Tynnered. De tillhör alla en grupp som ingått i det fyraåriga projektet Friluftsliv för framtidens förebilder som är ett samarbete mellan Friluftsfrämjandet, Scouterna och Mentor Sverige. 

Något för alla. Från grillen serveras det kyckling-, halalkyckling- och vegokorv, vego- och halalburgare. Foto: Paulina Sokolow.

Verksamhetsledaren Melissa Vedinlic, som suttit bredvid mig i den specialchartrade bussen, har i uppgift att hålla ordning på den livliga gruppen i dag, och hon håller hårt i sina papper med barnens namn och föräldrars telefonnummer. Med på resan är också kollegorna Mohammed al Karawi och Suad Jama. Alla jobbar till vardags på Mentor Sverige. 

Mohammed ser proffsig ut med sina funktionskläder medan Suad är inbäddad i svart hellång dunkappa. Melissa räknar in så att ingen halkar efter eller försvinner. Redan på mötesplatsen i Göteborgs centralstation uppstår en oklarhet. 

Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis! Det här ska inte vara en klassfråga eller pengar.

Precis innan vi ska lämna stationen ringer en mamma in och sjukanmäler sin son. Han har fått influensa, säger hon. Melissa har dock just prickat av honom och han sitter längst bak i bussen med sina kompisar. Tydligen hade han frisknat till. Mamman ger efter. 

– Tur att vi har skidledare så att vi överlever den här dagen, skrattar Melissa hjärtligt. 

– Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis!

Det ska vara tillgängligt för alla.

Jo, precis. En sportlovsresa till Åre kan kosta en barnfamilj runt 50 000 kronor. Inget för en vanlig familj, och ännu mer avlägset för ungdomar med föräldrar som vare sig har ekonomin för att hyra fjällstuga och skidor eller som själva i sina liv knäppt på sig ett par pjäxor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)