Opinion 26 april, 2018

100 flammor att hålla koll på

Vi har tillsammans med Flammans läsare tagit fram en lista med 100 flammor. Personer som borde uppmärksammas mer och som är viktiga för vänsterns framtid.

Varför har vi gjort listan? Läs chefredaktör Anna Herdy om att lyfta nya vänsterröster här.

1. Ilyas Hassan. Stabil och folklig kämpe för Järva och orten. En av talespersonerna bakom Förorter mot våld. Läs intervjun med Ilyas här.

2. Åsa Plesner. Helt utan resurser och med bara en enda kollega har hon på något sätt ändå lyckats granska välfärden på egna tankesmedjan Balans.

3. Erik Helgeson. Är på goda grunder och genom ett hårt och oförtrutet arbete en legend inom den breda vänstern i Göteborg. Mycket aktiv och pedagogisk förbundsstyrelseledamot inom Hamnarbetarförbundet. Stark och saklig i debatter.

4. Agneta Stark. Forskare, författare och debattör som stått stadigt sedan 80-talet och blivit allt mer radikal. Som docent i ekonomi har hon varit en pionjär inom feministisk ekonomisk forskning. Startade Kvinnopartiet tio år innan FI.

5. Niklas Altermark. Kan det som behöver kunnas om LSS och om regeringens avslagspolitik inom socialförsäkringarna och är inte rädd för att säga vad problemet är.

6. Anna Westberg. Kampanjchef på Skiftet.org som har bidragit till att göra sajten och rörelsen till en maktfaktor i svensk politik. Begriper sig på både EU och segling.

7. Sofie Eriksson. Eldig och retoriskt vass socialdemokrat i Dalarna som dessutom broderar mot klassamhället under instagramnamnet @broderierna.

8. Anton Levein. Värmlänning som är valledare för 6 F. Trycker genom facket på regeringen om investeringar i välfärden och i arbetsmarknadspolitiken. Har byggt LO-borgen i lego på sitt köksbord.

9. Laila Vianden. När ETC startade dagstidning i Göteborg blev Laila, som redan tidigare varit en profilerad skribent, på kort tid en av stadens – och vänsterns – viktigaste röster.

10. Rojin Pertow. Nytillträdd chefredaktör på seriemagasinet Galago och den ena av två hjärnor bakom podden Häxor och kamrater. Ytterkantens sans och balans.

11. Mari Huupponen. ”Roligaste människan på internet” enligt Flammans chefredaktör. Corbynista som är socialdemokrat på det sättet vi önskar att alla socialdemokrater var. Folkhälsovetare och snart utredare på Kommunal.

12. Li Eriksdotter Andersson. När (nästan) ingen annan orkade sätta sig in i frågan gjorde Li Eriksdotter Andersson hästjobbet som krävdes för att förklara problemen med handelsavtalet TTIP.

13. Ulf Bjereld. När partiet vänder efter vinden står statsvetaren och Tro och solidaritet-sossen Bjereld fast vid jämlikhet och medmänsklighet.

14. María-Elsa Salvo. Kommunikationsstrateg på den proggigaste PR byrån i Sverige; Arena Opinion. Tidigare ordförande för det stridbara och vänsterstämplade SSU Stockholm.

15. Joel Gavelfält. Leder Byggnads ungdomsorganisation Unga Byggare i Stockholm och är där en stark vänsterröst i facket och på arbetsplatserna.

16. Hannah Klang. En av Vänsterpartiets skarpaste framtidsnamn. Har klasskänslan i ryggmärgen och är en skicklig strateg och organisatör. Sitter snart i
fullmäktige i Göteborg.

17. Elisavet Johansson Tziampazis. Samordnare för en av vänsterns mest spännande mötesplatser: Feministisk festival i Malmö. Solidaritetsarbetar med Grekland.

18. Emily Bronstorp. Är handgriplig klimataktivist och debattör av rang. Deltog i den internationella civila olydnadsaktionen Ende Gelände i Vattenfalls dagbrott i Welzow-Süd, Tyskland, tillsammans med 4 000 andra aktivister.

19. Olivia Linander. Genom utbildningar, föreläsningar och organisering vill Olivia ”korspolinera” rörelser för att rädda klimatet. Klimataktivist som bland mycket annat bra tagit 350.org till Sverige.

20. Peter Franke. Före detta chefredaktör på Värmlands folkblad som både vägrat SD-annonser och lyft frågan om vem som granskar vem när kommunikationsstaberna växer och journalistkåren minskar.

21. Anna Marica Ek. En av talespersonerna för BB-ockupanterna i Sollefteå, och får i vår lista symbolisera en folkrörelse som tar ansvar, bildar och protesterar med självklarhet. Vänstern borde se och lära av Sollefteå.

22. Nooshi Dadgostar. Blev redan i Alby är inte till salu-striden (2012-2014) utnämnd till V:s vassaste politiker med Gudrun Schyman-potential. I våra ögon har hon redan passerat Gudrun. Låt henne ta mer plats.  

23. Fatemeh Khavari. Ledde kampen för de ensamkommande med rak rygg, värdighet och klass. En förebild för politiska kämpar över hela landet.

24. Jenny Wrangborg. Kallskänkan och poeten som håller arbetarklassens fana högt varje dag. Vi längtar efter en ny oumbärlig diktsamling!

25. Bilan Osman. Expomedarbetare och krönikör i SvD. Håller koll på extremister av alla slag. Hårdför, saklig och en förnuftig röst i svåra frågor.

26. Tobias Holmberg. Rolig student och vänsterpartist från Norrköping. Slåss för rätten till assistans och gör det med blod svett och tårar. En förebild i kampen.

27. Nabila Abdul Fattah. Från Alby är inte till salu till Pantrarna. Från Ortens konstfestival till Ortens bästa poet. Nabila är inte den som tar åt sig äran, hon bygger och stärker dem som står längst fram. En klippa att luta sig mot.

28. Athena Farrokhzad. Poet, litteraturkritiker, och lärare vid Biskops-Arnös författarskola som uppviglar oss, utbildar oss och eldar på klasshatet.

29. Christine Bylund. Skribent, föreläsare och scenkonstnär som utbildar, agiterar och organiserar oss mot funktionsmaktordningen.

30. Cherin Awad. För allt arbete hon lägger ner i form av insamlingar som går till behövande i bland annat Syrien.

31. Lisa Palm. Feministiskt Initiativs största hopp. Förklarar ofta pedagogiskt arbetsmarknadsfrågor och hur de hänger ihop med segregation och har en pragmatisk attityd.

32. Alejandra Cerda. PR-person, kulturskribent, vänstern främsta influencer. Driver podden Häxor och kamrater tillsammans med nummer 10.

33. Hanna Lidström. Ordförande för Grön Ungdom och därmed den enda miljöpartisten på listan. Fick en del hårda smällar i debatten om flyget, men stod rak och argumenterade förtjänstfullt för systemförändringar som främsta möjlighet för att förändra klimatet.

34. Tanvir Mansur. Ge honom en dejtingspalt eller krönika så blir allas våra relationer mer lyhörda.

35. Mathias Wåg. Guldspadevinnare och aktivist som nästan bokstavligen tar fighten med extremhögern.

36. America Vera-Zavala. Dramatiker som sätter de brännande politiska frågorna främst och fortsätter att armbåga sig fram i Kultursverige trots motgångar.

37. My Vingren. Sveriges skarpaste researchjournalist. Ovärderlig.

38. Adrián Groglopo. Länkar ihop aktivismen och akademin i Antirasistiska Akademin med målet om ett rättvist samhälle.

39. Erika Petersson. Drottningen i kassan som har gett kassörskor över hela landet en röst.

40. Aleksa Lundberg. Hederlig, ovärderlig och folkbildande debattör och skribent. Vrider och vänder förtjänstfullt trots debattens ofta tvärsäkra svar.

41. Jenny Bengtsson. Har gått från facklig förtrupp I HRF till att bli tjänsteman och arbetsmiljöinspektör, men är lika stridbar för det. Ledarskribent på Dagens ETC.

42. David Eklind Kloo. Jobbar på Handelsanställdas förbund. Borde vara med i alla debatter om fackligt arbete.

43. Feline Flodin. Tjänsteman på V:s partikansli som alltid har facket främst. Såväl frasradikaler som högersossar darrar i hennes närhet.

44. Linnea Swedenmark. En av de vassaste pennorna i vänstern. Juriststudent med bakgrund i SSU som numera är ledarskribent på Dagens Arena.

45. Christina Höj Larsen. Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson är central för vänster för att hon orkar och vågar stå på sig mot patriarkatet och Fort Europa.

46. Fanna Ndow Norrby. Författare och debattör som gör podden Raseriet tillsammans med Amie Bramme Sey och har gjort serien ”We can’t do it” som givit unga tjejer som bränner ut sig en viktig röst i debatten.

47. Somar Al Naher. Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

48. Vesna Prekopic. Vänsterns vassaste skoldebattör. Skulle spöa Björklund i vilken debatt som helst.

49. Rami Al-Khamsi. Var med och grundade Megafonen, juriststudent som ger oss verktyg för att kunna använda juridiken för att pressa tillbaka de sociala orättvisorna som sköljer över oss.

50. Angela Larsson. Sociologistudent och opinionsskribent som jobbat som utbildare i projektet Nätaktivisterna som undervisade unga i att utföra antirasistisk aktivism på nätet. Startade den feministiska nättidningen för unga – Femtiden.

51. Göran Gredier. Orimligt produktiv skribent och författare, twitterpoet och chefredaktör på Dalademokraten.

52. Elin Morén Kruth. Outröttlig aktivist för ensamkommande ungdomar. Styr upp och organiserar motstånd mot deportationer och avvisningar.

53. Liv Strömquist. Poddar, skriver och tecknar och resonerar om världen och politiken i Lilla drevet. Har gjort en hel generation unga tjejer till feminister.

54. Kajsa Ekis Ekman. Sveriges kanske mest kompromisslösa vänsterskribent. I sanning en intellektuell.

55. Zina Al-Dewany. Senaste tillskottet på Aftonbladets ledarsida. Redaktör på Politism.se. Vänsterns egna Alice Teodorescu, på ett bra sätt.

56. Kristin Linderoth. Sitter i redaktion för Tiden. Doktorand i genusvetenskap. Kan prata om gräsrotsorganisering och kvinnokamp.

57. Shora Esmailian. Vass klimatdebattör som jobbar på Sydsvenskan och som ibland skriver i ETC.   Författare och journalist som verkligen kan allt om klimatfrågan, Iran och antiimperialism.  

58. Joel Svensson. Sköter Sveriges kanske mest avancerade tekniska infrastruktur. Han har byggt ett ovärderligt insamlingsverktyg för den progressiva rörelsen och har genom sitt hårda arbete bidragit till att göra Skiftet till en maktfaktor i svensk politik.

59. Magnus Mannhammar. Riksdagledamot för Socialdemokraterna. En av de ledamöter i S-riksdagsgruppen som startat Nätverket för progressiv samhällsutveckling. Tar fighten mot SD som man önskar S gjorde jämt.  

60. Veronica Eneskjöld. Svensk mästare i politisk gif-tillverkning. Skribent på politism.se.

61. Linda Lundqvist. Tidigare krönikör på Arbetaren och V-politiker från Västerbotten. Skriver bra och roligt.

62. Jonas Wikström. Tidigare medarbetare på Flammans ledarredaktion, numera kommunikatör på Vänsterpartiets partikansli. Har ett hum om hur man kombinerar populistrufs med byråkratkammat.

63. Johan Persson. Nykterhetsrörelsens finest. Twitters LOL-igaste borgarhatare.

64. Åsa Hidmark. Sträng marxist och vänsterliberal utilitarist som nästintill alltid har rätt.

65. Enna Gerin. Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och har tillsammans med övrig personal satt klassfrågan och SD-ifieringen av det politiska samtalet i centrum.

66. Eigil Söderin. Vann nästan en guldspade och visade att vänstermedia kan tävla med de borgerliga tidningarna omi att leverera riktiga gräv.

67. Staffan Lundgren. Vass penna, praktiskt solidaritet genom hans fantastiska arbete med Demos Sthlm – social organisering genom socialt arbete.

68. Johan Stolpen. Ordförande i Vänsterpartiet Hällefors, ”coming star” i V som har landsbygden, socialismen och människovärdet innanför västen.

69. Toivo Jokkala. Vänsterns snällaste och roligaste på en och samma gång. Dessutom en av Sveriges mest djupsinniga ledarskribenter.

70. Félix Gravel. Stor förmåga att organisera och få alla att känna sig hemma i arbetarrörelsen,

71. Rikard Hjort Warlenius. Har planetens överlevnad för ögonen. Stockholmspolitiker för Vänsterpartiet.

72. Emmelie Renlund. Kan omvandla hela massorganisationer till att bli mer jämställda och kampiga samt är en av vår tids främsta agitatorer.

73. Johan Nyström. Facklig vänstersjäl och alltid är med i matchen – sparkar uppåt och aldrig neråt.

74. Ali Esbati. Med memes, retorik och en nationalekonomisk hjärna gör Esbati Vänsterpartiet bättre.

75. Eric Rosén. Central och avgörande gestalt i Opinionssverige och bidrar med ett ideologiskt samtal med sin podd Den ideologiska frågan.

76. Po Tidholm. Journalist, författare och landsbygdens kanske främste försvarare. Skulle kanske inte själv erkänna sig som vänster – men vi vet vart vi har honom.

77. Nazem Tahvilzadeh. Forskare som demokratiserar staden och synar dimridåer.

78. Hanna Höie. Samlade stan efter uppmärksammade våldtäkter i Malmö: mot rädsla och för trygghet – med bravur.

79. Jenny Lindahl Persson. Gör årtiondets folkbildningsinsats och tillför brinnande ljus för en ny ekonomisk politik i podden Pengar och politik. Ordförande för CMS och chef på Arena Opinion.

80. Veronica Ekström. Briljant forskare i socialt arbete och våld mot kvinnor på Ersta. Utbildar framtidens socialarbetare.

81Rasmus Landström. Har en överblick och en iver att nysta i tankar och gör ofta det snåriga begripligt.

82. Kalle Holmqvist. Journalist, debattör och i det senaste barnboksförfattare. Lyfter perspektiv som glöms och gör historien till den röda tråd den är.

83. Linnea Eriksson. Står alltid upp för arbetarklassen och kan hålla flera tankar i huvudet. Just nu projektledare och kommunikatör på Sveriges Ungdomsråd. Eldar på.

84. Robin Zachari. Chef på Skiftet.org som gjort en rörelse på internet och i verkligheten central. Kan allt om TTIP, miljögifter och socialdemokratins kremlologi.

85. Leandro Schlarek Mulinari. Forskare och kriminolog som övervakar övervakarna.

86. Karin Dreijer. Gjorde svårartad elektronisk musik folklig – och sen gjorde hon musiken politisk.

87. Daniel Suhonen. Göran Greiders ungdomsförbund som tillsammans med fackliga tankesmedjan Katalys dragit in ljus över klassfrågorna. Framtida frontfigur i ett svenskt Momentum.

88. Roya Hakiminia. Socialistisk vårddebattör (bland annat) och organisatör som vi inte klarar oss utan.

89. Fritjof Brandt. Har arbetat som spinndoktor för Hyresgästföreningen nationellt. Skicklig kommunikatör.

90. Shabane Barot. Kollontaj må vara död men Shabane lever. Initiativtagare till konceptet överklassafari.

91. Daniel Swedin. Aftonbladets ledarsidas rakaste dalmas. Alltid rätt fokus.

92. Emma Gustafsson. Kämpar på med solidaritetsarbetet för de ensamkommande i Visby och Luleå och organiserar praktisk solidaritet och inkludering genom sporten och annat.

93. Olle Göransson och Marica Möller. Driver Torfolk Gård i Värmland, som en gång tiden var med och startade KRAV. Utöver sin livsmedelsproduktion av ekologiska livsmedel deltar de i debatten om hållbarhet och landsbygden, och genom projektet Grön gryning ges nyanlända och unga möjlighet att lära sig jordbruk.

94. Isak Utsi. Isak en av de viktigaste talespersonerna för samernas rättigheter, i sin roll som ordförande för den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra. Han gör att frågan om hur vi som land har behandlat och fortfarande behandlar vår ursprungsbefolkning verkar ta allt mer plats på den allmänna agendan.

95. Elisabeth Johansson Hallin. Startade under 2015 Refugees Welcome Norrbotten. Ritar under namnet Betty Bulldozer om hjärntrötthet, feminism, rollerderby och mycket annat.

96. Mirjam Katzin. Stridbar och balanserad i debatten. Ordförande för V i Malmö, välfärdsforskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism.

97. Yonna Waltersson. Gör den enormt viktiga LO-pressen relevant och viktig som chefredaktör för Arbetet.

98. Lovisa Broström. Forskar om välfärd och fattigdom. Ekonomhistoriker. Är expert och borde anlitas som det oftare, överallt.

99. Elisabeth Lindberg. Balanserad socialdemokrat som är en nageln i ögat på regeringens ekonomiska politik. Skriver i Arbetet och i bland på politism.se.

100. Jenny Diệu Thúy NguyenJuriststudent som jobbar med Asylrättsstudenterna och skriver rappt och hårt, senaste på Dagens Arena och politism.se.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

 

Kultur 24 februari, 2026

Ryska exilprofessorn: ”Landet närmar sig bristningsgränsen”

Den ryska exilförfattaren Alexander Etkind förutspår att Ryssland, på grund av landets invasion av Ukraina, närmar sig en ekonomisk härdsmälta. Foto: Mikhail Tolmachev, Sergei Grits/AP/TT, AP, Adobe stock.

Den exilryske professorn och författaren till ”Rysslands krig mot moderniteten” Alexander Etkind ser Kiruna kollapsa under sin egen girighet. För honom är parallellerna till Rysslands krig uppenbara.

Han ser ut som en typisk rysk intellektuell i sin generation, men hans sobra promenadskor och rock står i bjärt kontrast mot miljön vi befinner oss i: ett rengärde i Gabna sameby i närheten av Abisko.

Det är minus 25 grader och marken är täckt av flera decimeter nyfallen snö. Alexander Etkind, författaren till böcker som Alexey Navalny: A hero of the new time, Rethinking the Gulag och Nature’s evil: a cultural history of natural resources är här för att föreläsa om råvarornas politiska roll vid Kin museum. Han har under sitt forskarliv argumenterat för att roten till samhällskollaps och slitningar mellan folk ligger i den ständiga rovdriften på naturresurser, från Romarriket till Gulag och kriget i Ukraina. Ändå verkar inget ha gjort honom beredd på mötet med naturens krafter just på en sådan verklig konfliktyta där rennäring, miljölagar, prospekterande gruvbolag och valrörelse möts på en och samma plats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 24 februari, 2026

Sossarnas stramhet stryper Sverige

Med sin strama politik inom både ekonomi och migration finns det inte mycket som skiljer Magdalena Andersson från Elisabeth Svantesson. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Magdalena Andersson vill matcha högern i migrationen för att kunna satsa på välfärden. Men när man samtidigt vill strama åt ekonomin är frågan vad som skiljer dem från ett nyliberalt högerparti – annat än nostalgiska typsnitt och fraser.

”Jag har väl varit lite besviken, på något sätt.”

Så sammanfattade den utvisningshotade SSU-ordföranden Afnan Agha hur det känns att kampanja för ett parti som inte tar strid för hennes sak. I en uppföljande intervju med Dagens Nyheter tydliggjorde Magdalena Andersson att man visserligen vill pausa vågen av utvisningar enligt den lag som Socialdemokraterna varit med att driva igenom. Men att S är landets största parti och att politiken därmed är populär: ”Att stram migration behövs är fast förankrat.”

Det är troligen sant. Det märks inte bara på S starka opinionssiffror, utan även på en Yougov-enkät från i höstas som visar att tre av fyra svenskar anser att invandringen har varit för hög de senaste tio åren.

Här kan man invända att ett statsbärande parti ska leda snarare än följa opinionen. Med tanke på att politiker från vänster till höger så sällan pratar gott om invandrare finns det inga motröster. Som Max Jerneck skrev i Flamman häromveckan spelar denna triangulering dessutom Sverigedemokraterna i händerna, som därmed kan lägga ännu mer radikala förslag, som att möjliggöra att riva upp permanenta uppehållstillstånd.

Men här finns också ett annat problem.

Hela den här följa John-leken med SD bygger på en tydlig logik: matcha högern om migration och kriminalpolitik, för att föra en offensiv ekonomisk vänsterpolitik. De två linjerna dominerade förra årets kongress, och slogs fast i Socialdemokraternas valmanifest:

”Socialdemokraterna har gjort läxan. Vi har förändrats och gått tillbaka till våra rötter. Vår uppgift är att förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen. Så att Sverige blir mer som Sverige.”

Det låter ju toppen.

Problemet är att Magdalena Andersson är lika stram när det gäller ekonomin. När Elisabeth Svantesson nyligen gick ut med att reformutrymmet var slut för nästa mandatperiod – ett utspel designat för att vrida ned väljarnas förväntningar på ett regeringsskifte – fick hon oväntat eldunderstöd från vänster.

Andersson hade kunnat kritisera regeringen för att sprida skrämselpropaganda. I stället anklagar hon dem för att ha ”slarvat bort alla pengarna – igen”. I sociala medier skriver hon att ”SD och regeringen har tömt ladorna och reformutrymmet för hela nästa mandatperiod är i princip slut.” 

Samtidigt planerar partiet knappt att återinföra några skatter, eller att finansiera satsningar med lån. I stället upprepas ord som budgetdisciplin och ansvarstagande – samma språk som präglade finansdepartementet under Anders Borg: ”Jag har städat upp svensk ekonomi förr och jag är beredd att göra det igen.”

Så hur är det tänkt att man ska infria vallöftet om att ”göra Sverige starkt igen” och ”en stark välfärd”? Hur ska man ha råd med ”investeringar, nya jobb i välfärden och omfattande utbildningssatsningar” för att ”bekämpa massarbetslösheten”?

Det är Socialdemokraternas politik som är oansvarig.

I ett läge där vi har en av Europas lägsta statsskulder, och stora hål i allt från järnväg till sjukvård, är det knappast ansvarsfullt att kritisera regeringen med högerargument om oansvariga statsfinanser.

Läs mer

Jag tvivlar inte på att Socialdemokraterna kan vinna valet på sin kombination av thatcherdoftande finanspolitik kombinerat med rekordtuffa tag – kombinerat med nostalgiska floskler och typsnitt från folkhemseran.

Frågan är varför man ska orka hoppas på det.

Det som byggde Sverige starkt var knappast klagomål över att högern tömt ladorna. Det var att bygga nya lador. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 februari, 2026

Rojava: Hopp är inte bara optimism, utan kollektiv handling 

Rojava var ett radikal-demokratiskt experiment, menar skribenten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Revolutionen är inte ett löfte som infrias vid historiens slut. Den uppstår i ögonblick av kris, när människor tvingas handla. Filosofen Ernst Bloch beskrev hoppet inte som en känsla riktad mot framtiden, utan som en kraft som verkar i nuet. Hopp är inte passiv förväntan – det är kollektiv handling.

Rojava i nordöstra Syrien är ett av de tydligaste exemplen. Mitt i krig, regionala maktspel och ekonomisk isolering, har människor under mer än ett decennium försökt att bygga något annat: ett självstyre baserat på direktdemokrati, kvinnors frigörelse och samexistens mellan etniska och religiösa grupper.

Projektet föddes inte ur stabilitet, utan ur sammanbrott. När den syriska staten drog sig tillbaka 2012 fylldes tomrummet inte bara av miliser utan också av lokala råd, kooperativ och självorganisering. Det var ett experiment – bräckligt, motsägelsefullt, men verkligt.

Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism.

I dag står Rojava återigen under hårt tryck. Islamistiska väpnade grupper och regionala maktintressen hotar den politiska och sociala struktur som byggts upp. Samtidigt används ekonomisk blockad och diplomatiskt utanförskap som verktyg för att försvaga projektet.

Frågan är dock större än regionens gränser. Den handlar om huruvida radikaldemokratiska alternativ överhuvudtaget kan överleva i en värld där auktoritär nationalism och cynisk realpolitik dominerar.

Walter Benjamin skrev att historien ”blixtrar till i ett faromoment”. I sådana ögonblick blir det förflutna en källa till politisk energi. För det kurdiska folket är detta minne närvarande – från Mahabadrepubliken 1946 till årtionden av organisering och motstånd. Det kollektiva minnet fungerar inte som romantisering, utan som en påminnelse om att kamp är möjlig även under svåra villkor.

En avgörande dimension av Rojavas projekt är kvinnorörelsens centrala roll. Genom principen om delat ledarskap, kvinnokooperativ och självförsvarsenheter, har patriarkala strukturer utmanats i praktiken. I en region där kvinnors rättigheter systematiskt begränsats har detta haft djup symbolisk och materiell betydelse. Det betyder inte att motsättningar saknas. Inget samhällsprojekt som formas under krig är fritt från problem. Men det som gör Rojava relevant är just försöket att institutionalisera jämlikhet och folkligt deltagande under extrem press.

Det är också därför projektet väcker starka reaktioner. Att slå mot Rojava är inte enbart en militär strategi; det är ett sätt att signalera att alternativa samhällsmodeller inte ska tillåtas. Rädsla och instabilitet används som politiska verktyg. Men historien visar att repression inte automatiskt leder till nederlag. Ofta fördjupar den organiseringen. Motståndets platser – från Kobanê till mindre byar i regionen – är inte bara militära frontlinjer, utan också rum där nya sociala relationer formas.

Den internationella solidariteten är en del av detta. När människor i Stockholm, Berlin eller Paris demonstrerar till stöd för Rojava handlar det inte bara om geopolitik. Det handlar om en principiell fråga: kan demokrati reduceras till nationella institutioner, eller måste den också förstås som en levande, social praktik?

Läs mer

I en tid då den europeiska högern stärker sina positioner och auktoritära ledare normaliseras blir frågan akut. Rojava utmanar idén att Mellanöstern är dömt till permanent despotism. Samtidigt utmanar det Europa genom att visa att demokrati inte nödvändigtvis är beroende av nationalstatens traditionella form. Bloch talade om det ”ännu-icke-varande” – det som ännu inte blivit verklighet men som redan existerar som möjlighet i människors handlingar. Rojava kan förstås som ett sådant försök.

Att försvara revolutionens landvinningar handlar därför inte enbart om territorium. Det handlar om att försvara möjligheten att experimentera med demokrati underifrån. Det handlar om att hävda att människor, även i krigets skugga, kan forma sina egna liv.

Oavsett hur framtiden ser ut, har Rojava redan lämnat ett avtryck i den politiska fantasin. Det har visat att alternativ inte bara är teoretiska konstruktioner, utan kan ta konkret form.

Och kanske är det just detta som gör hoppet farligt för makten: att det inte väntar – utan handlar.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Äventyret pratas bort när ”Moby Dick” görs till feminism

Klassikern ”Moby Dick” är ramberättelsen i Xiaolu Guos politiskt uppdaterade äventyrsbok.

Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av "Moby Dick" är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.

Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.

Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 februari, 2026

Därför finns det inga palestinska astronauter

Larissa Sansours verk är en fantasi över en möjlig flykt bort. Bild: Larissa Sansour, ”A space exodus”, 2009.

En palestinsk månlandning, en tvåstatslösning i parallella dimensioner och olympiska spel i Gaza City. När Israels ockupationspolitik blir allt mer brutal, vänder sig den palestinska konsten till sci-fi för att föreställa sig det obegripliga.

En astronaut tar några stapplande steg ut på månens yta och placerar en flagga i det grå dammet. Scenen som spelas upp på den lilla tv-apparaten är välbekant – med undantag för en detalj. Det är inte USA:s flagga som sticks ned i det öde landskapet, utan den palestinska i grönt, rött, vitt och svart. 

Jag befinner mig i ett snötäckt Köpenhamn för att se den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansours utställning These moments will disappear too på Charlottenborgs konsthall. Filmen med månlandningen, ”A space exodus”, inleder utställningen som rymmer ett flertal videoverk och några skulpturer. Förutom att imitera Neil Armstrongs lilla steg för människan, refererar kortfilmen vagt till soundtracket till science fiction-eposet 2001 – A space odyssey.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Fem svenskar som träffade Åkesson – och spred judehat

Foto: Johan Nilsson/TT, Roger Vikström/TT, Sören Andersson/Scanpix, Henrik Montgomery/TT, Jens Christian/Expressen/TT, Robert Eklund/ TT (montage).

Jimmie Åkesson hävdar att han aldrig stött på en svensk antisemit. Flamman granskar påståendet – och hittar minst fem som stått Åkesson nära och uttryckt hat mot judar.

”Jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Det sade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Dagens Nyheter i januari, efter den konferens mot antisemitism i Israel där han var en av huvudtalarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 februari, 2026

Har rättvisa blivit en klassfråga?

Rättvisesymbolen moder Justitia utanför Stockholms tingsrätt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Lagen är lika inför alla – men den praktiska tillgången till rättvisa är ojämnt fördelad. Det menar Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. som pekar på flera reformer under 2000-talet. Är det svårare att få juridisk upprättelse om du är fattig?

Från stämningar till skadestånd – rättvisa kostar pengar. Mer pengar än vad en normal privatekonomi vanligtvis kan täcka, enligt juridikprofessorn Mårten Schultz. Han anser att förmögna människor och staten har större möjlighet att hävda sin rätt än andra.

Klyftorna har dessutom förstärkts det senaste decenniet. För tio år sedan höjdes till exempel ansökningsavgiften för att stämma någon i tingsrätten. För ett förenklat tvistemål, ett småmål, fördubblades avgiften från 450 till 900 kronor. Avgiften för vanliga tvistemål höjdes till 2 800 kronor. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 20 februari, 2026

Rebecca Gonzalez Leon: Solidaritet är inte en semester

Bensinbristen på Kuba börjar göra sig kännbar. Foto: Ramon Espinosa/AP.

USA:s blockad kväver Kuba, men det gör också diktaturen och den ekonomiska eliten. Att resa dit för att ”stötta” regeringen riskerar att legitimera dem som redan styr – medan folket betalar priset.

Förra veckan samlades jag och några andra för att läsa den postkoloniala tänkaren Frantz Fanons stridsskrift Jordens fördömda, där han finner ett släktskap mellan proletariatets kamp och det koloniala förtrycket. 

En av cirkeldeltagarna nämnde att han behövde gå tidigt för att hinna med ett plan till Kuba dagen därpå. Hela rummet sken upp av att höra att en kamrat snart skulle besöka det heliga landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 19 februari, 2026

EU granskar lågprisjätten Shein

Shein har länge kritiserats för inhumana arbetsförhållanden och uppmuntring av överkonsumtion. Foto: Aurelien Morissard /AP/TT

EU-kommissionen inleder en granskning av lågprisjätten Shein. Kommissionen kommer utreda försäljningen av bland annat barnliknande sexdockor och ”spelifieringen” av plattformen.

I tisdags meddelade Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att de inleder en formell utredning av den kinesiska modejätten Shein. Lågprisplattformen misstänks bryta mot delar av Digital Service Act, DSA, ett europeiskt regelverk för nätplattformar:

– Efter tre begäranden om information som kommissionen skickat till Shein misstänker kommissionen att Shein möjligtvis inte följer DSA, säger EU-kommissionens talesperson Thomas Regnier till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 februari, 2026

Nietzsche skulle ha föraktat flockmentaliteten hos Epsteins gäster

Foto: Wikipedia, AP (montage).

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag ska börja med ett erkännande: jag är ingen Nietzscheexpert. Mina kunskaper är begränsade och fragmentariska. Men det lilla jag kan räcker för att haja till över den kopplingen mellan hans filosofi och den typ av beteenden som framfördes i senaste numret. 

Nietzsche var i första hand en moralfilosof och kulturkritiker. Han analyserade hur våra värderingar uppstår, vilka funktioner de fyller och hur de kan verka både livsbejakande och livshämmande. När han kritiserade den traditionella moralen (särskilt den kristna) var det inte för att förespråka cynism eller brutalitet, utan för att han menade att vissa moraliska system byggde på skuld, självförnekelse och förnekande av mänsklig livskraft.

Detta är viktigt att hålla isär. Nietzsche avvisade inte värderingar som sådana. Tvärtom var han upptagen av hur nya, mer livsbejakande värden skulle kunna skapas. Hans berömda formulering ”bortom gott och ont” betyder inte att gott och ont upphör att existera, eller att allt därmed blir tillåtet. Den pekar snarare mot en filosofisk uppmaning: att undersöka moralens ursprung och inte okritiskt acceptera nedärvda normer. På detta sätt blev han också en viktig inspiration till den moderna normkritiken efter att den franska vänstern (Deleuze, Foucault mfl) intresserat sig för honom igen på 60- och 70-talen.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel.

Nietzsche har ofta blivit läst genom olika tiders ideologiska raster. Under första halvan av 1900-talet användes och missbrukades han för att ge intellektuell glans åt elitism, socialdarwinism och fascism. De flesta känner till idén om övermänniskan (Übermensch), som dock ofta missförstås. Hos Nietzsche är detta inte en privilegierad individ som står över lagar, regler eller andra människor. Det är ett ideal, en metafor för människans möjlighet till självövervinnelse, att inte fastna i flockmentalitet och passivitet. Övermänniskan representerar skapande, ansvarstagande och en radikal ärlighet inför sig själv.

Att dra in hans tankegods som en legitimering av exploatering, maktmissbruk eller sexuella övergrepp mot tonåringar är därför i min mening fel. Det förvandlar en existentiell och filosofisk idé till en psykologisk etikett för hänsynslöshet. Nietzsche kritiserade visserligen det han kallade ”slavmoral”, men han hyllade inte grymhet i banal mening. Snarare var han skeptisk till självbedrägeri, dekadens och makt som enbart söker njutning eller status. Att reducera Nietzsche till den ”farliga tänkaren” vars idéer kan utgöra något slags intellektuellt alibi för moraliskt förkastliga handlingar känns i dag både förenklad och historiskt daterad och säger mer om vår kulturella föreställning om Nietzsche än om Nietzsche själv.

Läs mer

Om man alls vill föra in Nietzsche i sammanhanget skulle man lika gärna kunna hävda motsatsen: att han sannolikt hade riktat sin kritik mot just de fenomen som artikeln beskriver: konformism, statusdyrkan och den psykologiska lockelsen i att tillhöra en utvald krets. Nietzsche var djupt misstänksam mot flockmentalitet och socialt självbedrägeri, även hos eliten.

Detta är ingen invändning mot att diskutera moral, makt och ansvar i relation till Epstein. Tvärtom är det viktiga och nödvändiga frågor. Men att koppla dessa direkt till Nietzsche kräver en större filosofisk precision än vad som framförts tidigare i denna tidning. Annars riskerar vi att reproducera en förenklad bild av både filosofin och de mekanismer vi försöker förstå.

Diskutera på forumet (0 svar)