Opinion 01 maj, 2020

50 vänsterhjältar – här är hela listan

I år uppmärksammar Flamman femtio rörelser, initiativ och grupper som gjort Sverige lite mer jämlikt. Här är hela listan – plus en intervju med årets förstaplats!

50 Radio Noden
Dagsfärsk digitalradiosatsning med en redan imponerande uppslutning som sänder live helaförsta maj. För nytt för en högre listplacering, men samtidigt alldeles för spännande för att ignoreras.

49 Folkets juristbyrå
Sveriges första byrå med fokus på hbtq-personer är inte ett tafatt rosa försök att tjäna pengar, utan ett genuint kunskapsunderbyggt engagemang.

48 Mint
Sveagalleriet har återuppstått som en ny konsthall med syfte att lyfta arbetarrörelsens (konstnärliga) historia. Ett rörande initiativ när konsten tycks bli allt mindre viktig för vänstern.

47 Ta tillbaka välfärden! 
Din dagliga påminnelse om vad mycket dumheter högern ställer till med. En virtuell plats att sucka frustrerat tillsammans på.

46 Antirasistiska akademin
Bekämpar rasismen i den väldigt vita värld som är universitet och högskolor.

45 Tornväktarna i Ystad
Efter 300 år bestämde sig Ystads kommun för att de tornväktare som varje natt blåser i sin kur från ett kyrkotorn inte längre skulle räknas som fast anställda. Tornväktarna svarade med att blåsa fel ton. Även på de minsta och märkligaste arbetsplatser förs kampen för rimlig villkor.

44 Planka 
Heder åt de som fortfarande har leder som klarar att forcera spärrar i lokaltrafiken utan att betala. Att kunna ta sig runt i staden där man bor ska inte vara förunnat de som har råd.

43 Terrafem 
Hjälper kvinnor och bekämpar könsmaktsordningen på över 60 olika språk.

42 Skydda skogen 
När ännu en nästan bortglömd skalbagge rödlistas är Skydda skogen först med att uppmärksamma det. De vet att ekologisk kollaps inte börjar med pandorna.

41 Revolutionär pride
När Ebba Busch går i prideparaden kan man behöva påminnas om att det inte alltid handlat om att sälja regnbågsfärgade prylar på Pressbyrån. Revolutionär pride fixar festen för de som minns att den började som ett upplopp.

40 Liv utan gränser
Afghanistan är inte säkert. Tvärtom – det är en av jordens farligaste platser. Liv utan gränser arbetar för de som svenska staten hotar med döden för att de föddes på fel plats.

39 Kallakprotesterna 
Svenska fjäll ska inte bli gruvor. I väntan på att det ska gå upp för regeringen håller protesterna mot gruvplanerna i Kallak stånd.

38 Hyresgästföreningen
Bekämpar en bostadsmarknadsutveckling där den lagstadgade rätten till känns allt mer avlägsen.

37 Nyhetsbyrån Järva
Om inte de stora tidningarna vill komma till Järva (om det inte brinner) så får Järva göra sin tidning själv. Lokal journalistik av, för och om lokalsamhället.

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

36 Suohpanterror
Kompromisslös konst för samiskt självstyre. För de som tröttnat på att be storsvensken om lov.

35 Folkrörelsejuristerna 
Ger juridiska råd utan att ta betalt och ser på så vis till att den juridiska kunskap som borde vara tillgänglig för alla når även sämre bemedlade.

34 SAC
Om storlek var allt skulle SAC vara ett av Sveriges ointressantaste fackförbund. Men så är det inte. I stället visar de att blockader och direkt aktion fortfarande fungerar – även i den svenska modellens Sverige.

33 Transportarbetarförbundet 
Efter en lite trög start har Transportarbetarförbundet gett sig på att rekrytera och organisera en av arbetsmarknadens mest förbisedda grupper: de som cyklar runt storstäder med rikare människors snabbmat.

32 Fältbiologerna
För att vara en förening med ”fält” i namnet verkar fältbiologerna ta omställningen till digital aktivism med bravur. Miljön, klimatet, planeten väntar inte på att karantänen ska lättas.

31 Stoppa marschen! 
Som ett irriterande gökur dyker det inför första maj varje år upp ett nytt nazistiskt projekt för att försöka provocera och kapitalisera på arbetarrörelsens dag. Lika säkert bildas också lokal
kedjor för att hindra dem. I år är det Uppsala och Stoppa marschen! som får säga ”nä, inte här heller”.

30 Välfärdsinitiativet
Nedskärningarna drabbar hela välfärden. Motståndet får inte fastna i en kamp om samma resurser mellan dess olika grenar. Välfärdsinitiativet arbetar för att ena de som vill välfärden väl mot de som hellre vill spara pengar.

29 Luleåbiennalen
Att man inte är Venedig betyder inte att man inte kan ha en biennal, eller att den inte kan vara en av årets konsthändelser. I Luleå tillåts konsten vara precis så politisk som den alltid har varit – även när etablissemanget låtsas annorlunda.

28 Svenska PEN
Tar kampen för inte bara för abstrakt yttrandefrihet utan också för de som förföljs, förtrycks eller mördas för att ha utnyttjat den. Ofta sätter det Svenska PEN i direkt konflikt med några av världens grymmaste regimer.

27 Ort till ort
Nätverket som samlar både hyresgäster, bostadslösa och alla de som i  bostadsbristens Stockholm har hamnat någonstans däremellan. Tillsammans tar de rätten till bostad på praktiskt allvar.

26 Hamnarbetarförbundet
Sveriges stridbaraste fackförbund har numera kollektivavtal. Det verkar inte betyda att de är nöjda.

25 Palestinsk sittstrejk
Trots återkommande bombningar, brist på mediciner och en djup och utbredd fattigdom anser Migrationsverket att Gazaremsan är tillräckligt säkert att skicka människor till. I början på januari inledde palestinier en sittstrejk i Göteborg för att protestera mot en allt hårdare, och allt mer uppenbart orimlig svensk migrationspolitik.

24 Rojavakommitteerna
Det fanns ett kort nyhetsfönster när omvärlden brydde sig om Rojava. Det verkar ha stängts. Men Rojavakommitteerna håller fortfarande öppet och fortsätter informera om och agitera för kurdernas sak.

23 Brandmännen i Hallen
När ledningen ville flytta släckbilen från jämtländska Hallens brandstation till en större ort sade samtliga 15 deltidsbrandmän upp sig. Därmed vägrade de delta i den central­isering som utarmar stora delar av Sverige.

22 Brands bild­redaktion
Med bara fyra färger och nästan inga pengar gör Brands bildredaktion sveriges (näst) snyggaste vänstertidning.

21 Kommunal
LO:s största förbund går sin egen väg. Kommunals ställer de egna medlemmarna före samordningen och Stefan Löfven. Uppfriskande. Särskilt under pandemin har Kommunal tagit strid för rätten till rätt skyddsutrustning.

20 Stormens utveckling
Aftonbladet Kulturs podd som folkbildar, hånar och får oss att skratta och fundera. Lurar killar att ta del av samhällskritik och klimatpanik.

19 De coronafrivilliga
När sjukvården går på knäna ställer tusentals människor upp genom att sy skyddskläder eller återvända till arbetet trots att de egentligen gått i pension. Solidaritet i praktiken.

18 Socialdemokrater för tro och solidaritet
Det av Socialdemokraternas fem sidoförbund som fortsätter utgöra partiets moraliska ryggrad. Lyfter dagsaktuella krav om amnesti när alla andra verkar glömt frågan.

17 Centrum för marxistiska samhälls­studier
Arbetar för att vi andra ska få lära oss något. Inte bara genom att läsa Kapitalet, utan också genom att hålla Marx idéer levande i en samtid stadd i ständig förändring.

16 Ett öppnare Kronoparken
Föreningen som hjälper nyanlända kvinnor och ungdomar med sexualupplysning och svarar på frågor om hälsa och samlevnad i Karlstad. Drivs av folkbildaren Noorihe Halimi som också tilldelades årets Ottarpris.

15 Förskoleupproret (#pressatläge)
Förskoleupproret har kämpat för en bättre arbetsmiljö för förskoleanställda sedan 2014. Kraven är rimliga – mindre barngrupper och anständiga arbetsförhållanden. Motståndet mot dem är orimligt – deltagare har förbjudit att bära t-shirts med sloganen på jobbet.

14 Ensam­kommandes förbund
Föreningen som sedan starten 2013 med bravur gjort livet lite lättare för nyanlända och ensamkommande unga. När regeringen tar andrum så organiserar EF samtalsgrupper, föreläsningar och aktiviteter – förutom otaliga demonstrationer och manifestationer för bättre levnadsvillkor för människor på flykt – i femton kommuner i landet.

13 Rädda arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Vad är arbetarrörelsen utan sin historia? Uppropet Rädda AMAB har samlat tusentals namnunderskrifter för att rädda ett litet livsviktigt bibliotek.

12 Bostadsvrålet
Att den förda bostadspolitiken ger upphov till ett vrålande är inte mer än berättigat. Bostad är ju, som det så fint heter, en illa efterlevd mänsklig rättighet. Nationella plattformen Bostadsvrålet utgår också från just det och bjuder in internationella forskare och aktivister till sitt årliga forum.

11 Folk mot fossilgas
Mot Fossilgas-terminalen i Göteborg samlades en proteströrelse med både pensionärer och praktiserande primitivister. Bredden gav namnet rätt.

10 Strike back försvara strejkrätten
LO och Svenskt Näringsliv inskränker strejk­rätten tillsammans, under hot från den social­demokratiska regeringen. Protesterna lyckas inte stoppa förslaget, men visar med all önskvärd tydlighet vad vanligt folk tycker om det.

9 #ALltserfintut och #BBkrisen
Dessvärre är det ingen nyhet att många som föder barn går från BB med ett trauma för livet. Risken är dessutom hög att man får med sig bestående fysiska men och skador. Så väl #alltserfintut som #BBkrisen har samlat historier om konsekvenserna av en resursbrist som aldrig tycks tas på allvar.

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

8 Girjas sameby
Efter år av rättslig kamp vann Girjas sameby mot staten. Därmed förändrade de inte bara förutsättningarna för sina egna egna medlemmar, utan också möjligheterna till rättvisa för urfolk i hela Sverige.

7 Fridays for future
Får inte samlas längre, men fortsätter samla stöd för klimatkampen. Rörelsen har under året blivit så mycket mer än Gretas gäng: en uppmaning, en tradition, en folkrörelse.

6 BB-Sollefteå-ockupationen
Efter tre års ockupation av entrén till sjukhuset syns fortfarande inga tecken på utmattning. Så länge kvinnor tvingas föda i bilar kommer ockupanterna fortsätta göra regionledning och medborgare medvetna om vad en nedlagd förlossningsavdelning innebär.

5 Livsmedels­­­arbetare för solidaritet
Att organisera den svenska rödvinsvänstern mot de bedrövliga arbetsvillkor som präglar vissa av Systembolagets sydafrikanska producenter är kanske inte det lättaste. Men Livs fackklubb på Orkla foods i Örebro har genom sitt solidaritetsarbete med det sydafrikanska facket CSAAWU tydligt visat vart det fackliga solidaritetsskåpet ska stå.

4 Näthatsgranskaren
Länge såg det ut som att det gick att begå hatbrott på nätet utan att rättsväsendet kunde lyfta ett finger. Näthatsgranskaren har bevisat hur fel det var. Bland annat satte de dit administratören för Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige”, som dömdes för att inte tagit bort rasistiska kommentarer.

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

3 Tankesmedjan Balans
Har gjort mer för att undersöka underfinansieringen av välfärden än något parti. Kom under 2019 ut med boken De effektiva som beskriver hur nästintill alla kommuner och regioner fattar beslut om effektiviseringar i kommunal verksamhet för att få ekonomin att gå ihop och hur samma krav gör att de anställda går sönder.

2 Gigwatch
Mot ett av de allvarligaste hoten mot ett uthärdligt arbetsliv – gigjobben – står en liten grupp aktivister. Genom att bekämpa de värsta exploatörerna på deras egen hemmaplan har Gigwatch med okonventionella metoder och mod stoppat eller sänkt flera initiativ som aldrig borde sett dagens ljus.

Undersköterskeupproret är årets flamma. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Undersköterskeupproret är årets flamma.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

1 Undersköterskeupproret
För enveten och landsomfattande kamp för undersköterskornas villkor, som under coronapandemin blir än mer för samhället livsviktiga, utses Undersköterskeupproret till årets flamma.

Läs Flammans intervju med Undersköterskeupprorets Marie Wiberg här!

 

Inrikes 17 mars, 2026

Inget lobbyistförbud i V – om partistyrelsen får bestämma

Linda Snecker gick från att vara riksdagsledamot för Vänsterpartiet till att bli lobbyist. Foto: Janerik Henriksson/TT.

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 mars, 2026

Ozempic för de rika – hjärtinfarkt för de fattiga

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy får avslag trots att det är effektivt mot fetma och relaterade sjukdomar. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 mars, 2026

Nyliberalerna har inga hjärtan att öppna

Nyliberaler som Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch förespråkar en varm flyktingpolitik – men en kall arbetsmarknad. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 16 mars, 2026

Iran strider för principen om suveränitet

Efter USA:s och Israels samordnade attack mot Iran i början av mars, där den högste ledaren Ali Khamenei dödades, har Teheran svarat med robot- och drönarangrepp i regionen. Foto: Sipa/TT.

Slavoj Žižek analyserar den iranska elitens idévärld – från Heidegger till Habermas och Kant – och varnar för att USA:s bombningar driver landet i en farligare riktning.

Efter den 1 mars 2026 bombarderas jag av medier som vill att jag ska säga något om USA:s och Israels attack mot Iran.

Några påminner om att jag den 11 augusti 2005 publicerade en text i In These Times med titeln ”Give Iranian nukes a chance: In a mad world, the logic of MAD still works”, och frågar om detta fortfarande är min ståndpunkt.

Jag måste göra dem besvikna på två sätt.

För det första: nej, detta är inte längre min position. I den texten syftade jag på västvärldens medskyldighet i Iraks angrepp på Iran – USA tillhandahöll till och med satellitbilder och giftgaser till Irak för att hjälpa dem att lokalisera och döda iranska styrkor. Angreppet genomfördes för att Irak, i förvirringen efter Khomeinirevolutionen, skulle kunna lägga beslag på oljerika områden nära den irakiska gränsen.

När Saddam Hussein senare tillfångatogs och ställdes inför rätta krävde Iran, fullt rimligt, att även angreppet på Iran – som kostade över en miljon människor livet – skulle läggas till listan över hans brott. USA avvisade detta krav eftersom det skulle ha avslöjat USA:s egen medskyldighet.

Men sedan kom Mahsa Amini-protesterna, som hade världshistorisk betydelse. Protesterna, som spred sig till dussintals städer, började i Teheran den 16 september 2022 som en reaktion på dödsfallet av Amini, en 22-årig kvinna av kurdiskt ursprung som dog i polisens förvar. Hon misshandlades till döds av den så kallade sedlighetspolisen efter att ha gripits för att bära en ”felaktig” hijab.

Offrade? President Donald Trump gör honnör för att hedra en fallen soldat under Irankriget, lördagen den 7 mars 2026, vid Dover Air Force Base i Delaware. Foto: Julia Demaree Nikhinson /AP/TT.

Protesterna förenade olika kamper – mot kvinnoförtryck, mot religiöst förtryck och för politisk frihet mot statlig terror – till en organisk helhet. Iran är kulturellt annorlunda än det ”utvecklade väst”, så zan, zendegi, azadi (”Kvinna, liv, frihet”), protesternas slogan, skiljer sig mycket från metoorörelsen i väst. Irans protester mobiliserade miljontals vanliga kvinnor och var direkt kopplade till allas kamp, även männens. Det finns ingen tydlig antimaskulin tendens, vilket ofta är fallet inom västerländsk feminism.

Min hållning till Iran har därför förändrats: inga kärnvapen för Iran – och, skulle jag tillägga, inte heller för Israel.

När det gäller det pågående kriget finns det inget originellt i min ståndpunkt. Jag är mot den iranska klerofascistiska regimen och mot USA:s och Israels attacker. Om regimen faller kommer det att ske på fel sätt. Valet mellan den iranska regimen och Trumps USA är ett falskt val – båda tillhör samma globala ordning.

Ja, jag fördömer Irans brutalitet i nedslaget på den senaste protestvågen. Men jag finner också den hållning som Israels försvarsminister Israel Katz uttryckte den 4 mars 2024 obscen:

”Varje ledare som utses av den iranska terrorregimen för att fortsätta och leda planen att förstöra Israel, hota USA och den fria världen och regionens länder samt förtrycka det iranska folket, kommer att vara ett entydigt mål för eliminering. Det spelar ingen roll vad han heter eller var han gömmer sig.”

Man kan därför förstå den tysta majoriteten i Iran – tystad av regimen – som förkastar regimen men samtidigt är skeptisk till vad USA och Israel gör. Deras hållning är varken hopp eller förtvivlan utan osäkerhet och rädsla.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Mansskriet från vildmarken

Joel Edgerton som Robert Grainer i Netflix filmatisering av ”Tågdrömmar”. Foto: Netflix.

Rasmus Landström njuter av äkta amerikansk särlingslitteratur bland furor och väderbitna karlar. I "Tågdrömmar" får sorg och ensamhet ta plats som ett sätt att förstå vad lycka är.

Denis Johnson var son till en CIA-informatör och växte upp på Filippinerna under 1950-talet. I sin ungdom missbrukade han heroin och billig sprit, men lyckades ta sig ur beroendet. Han levde ett kringflackande liv: arbetade som croupier, engelsklärare på ett fängelse och studerade skrivande för Raymond Carver i Iowa. Sitt stora genombrott fick han med Änglar 1983, en roman om ett småkriminellt par som super och knarkar sig igenom USA, tills mannen Bill begår ett mord. Den hårdkokta stilen var ett lån från Carver och berättelsen var inspirerad av Johnsons arbete med dödsdömda på fängelset.

Efter det skrev Johnson flera romaner och novellsamlingar som i dag betraktas som smärre klassiker. Mest känd är hans novellsamling Jesus’ son från 1993, ett mästerverk om missbrukare och skymningsexistenser, där Johnson excellerar i opålitligt berättande. Även hans kortroman Tågdrömmar från 2002 sticker ut. Boken blev nyligen filmatiserad för Netflix och har också precis kommit ut på svenska (Faethon, 2026). Här är det daglönaren Robert Graniers eremitliv ute i en stuga i Idaho som skildras.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 mars, 2026

Freud hade rätt om kvinnan

Sigmund Freud (1856-1939) var en tänkare av sin patriarkala tid. Ändå såg han könsmaktsordningen, menar författaren. Foto: Sigmund Freud museum/AP.

1974, mitt under feminismens andra våg kom boken "Psychoanalysis and feminism" ut och gav penisavundens fader rätt. Nu ges den ut på nytt. Sinziana Ravini har läst och slår fast att vägen ut ur patriarkatet är en kombination av Freuds teser och Bell Hooks kärleksbudskap.

Kvinnor i Frankrike, där jag jobbat som psykoanalytiker, kan bli premiärministrar, astronauter och chefer. De kan rösta, ta ut skilsmässa och vägra sex utan att bli stenade till döds. De har p-piller och rätt till abort.

Ändå uttrycker de ett stort lidande i mottagningsrummet. En av dem beskriver kravet på att vara perfekt som en tvångströja, en annan ser kärleken som en kamp och familjelivet som en enda röra. En tredje berättar om det våld hon utsätts för. Inte alltid det spektakulära våldet som skapar rubriker, utan det osynliga i nära relationer som uttrycker sig i respektlöshet och förakt, som skulle behöva en speciell rättegångskultur i sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mats Wingborg & Peter Gustavsson: Hej då Tidö – här kommer LSD-samarbetet 

Simona Mohamsson omfamnar Jimmie Åkesson under en pressträff, efter dagens krismöte inom Liberalerna. Foto: Anders Wiklund/TT.

På dagen ett halvår innan valet kovänder Liberalerna och vill släppa in SD i nästa regering. Simona Mohamsson blir därmed dödgrävare för Tidöavtalet – och kanske också för sitt eget parti.

I oktober 2022 anmäldes Liberalernas partiledare Johan Pehrson till granskningsutskottet för brott mot partiets stadgar. Orsaken var att hon och övriga partistyrelsen aldrig fått besluta om Tidöavtalet.

Bakom anmälan stod ingen mindre än Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg och medlem i partistyrelsen. Hon ansåg att beslutet var ”extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Paulina Sokolow: Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Att Sami Sulimans antisemitiska Aron-tal blir rättsligt prövat är riktigt. Tyvärr riskerar det att även bli ett tillhygge i ett kulturkrig med svenska judar som statister.

Sådärja. Så får Palestinarörelsens mest högljudda motståndare äntligen se ett mål prövat i tingsrätten. Det handlar om det omtalade Aron-talet som skedde på en demonstration för snart ett år sedan i centrala Stockholm. En av arrangörerna, Sami Suliman höll ett tal där han förklarade hur tre olika ”Aron” konspirerade för att smutskasta dem som öppet tog ställning för palestinierna och protesterade mot Israels folkmord i Gaza. 

I stämningsansökan, framlagd av advokaten Monique Wadstedt som drivit målet, anges Judiska Centralrådets ordförande Aron Verständig och youtubaren Aron Flam som målsägande. Vänsterpartiets tidigare partisekreterare Aron Etzler valde att inte medverka i målet. Brottet är hets mot folkgrupp och i andra hand grovt förtal och skadeståndskravet uppgår till 100 000 per målsägande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)