Opinion 01 maj, 2020

50 vänsterhjältar – här är hela listan

I år uppmärksammar Flamman femtio rörelser, initiativ och grupper som gjort Sverige lite mer jämlikt. Här är hela listan – plus en intervju med årets förstaplats!

50 Radio Noden
Dagsfärsk digitalradiosatsning med en redan imponerande uppslutning som sänder live helaförsta maj. För nytt för en högre listplacering, men samtidigt alldeles för spännande för att ignoreras.

49 Folkets juristbyrå
Sveriges första byrå med fokus på hbtq-personer är inte ett tafatt rosa försök att tjäna pengar, utan ett genuint kunskapsunderbyggt engagemang.

48 Mint
Sveagalleriet har återuppstått som en ny konsthall med syfte att lyfta arbetarrörelsens (konstnärliga) historia. Ett rörande initiativ när konsten tycks bli allt mindre viktig för vänstern.

47 Ta tillbaka välfärden! 
Din dagliga påminnelse om vad mycket dumheter högern ställer till med. En virtuell plats att sucka frustrerat tillsammans på.

46 Antirasistiska akademin
Bekämpar rasismen i den väldigt vita värld som är universitet och högskolor.

45 Tornväktarna i Ystad
Efter 300 år bestämde sig Ystads kommun för att de tornväktare som varje natt blåser i sin kur från ett kyrkotorn inte längre skulle räknas som fast anställda. Tornväktarna svarade med att blåsa fel ton. Även på de minsta och märkligaste arbetsplatser förs kampen för rimlig villkor.

44 Planka 
Heder åt de som fortfarande har leder som klarar att forcera spärrar i lokaltrafiken utan att betala. Att kunna ta sig runt i staden där man bor ska inte vara förunnat de som har råd.

43 Terrafem 
Hjälper kvinnor och bekämpar könsmaktsordningen på över 60 olika språk.

42 Skydda skogen 
När ännu en nästan bortglömd skalbagge rödlistas är Skydda skogen först med att uppmärksamma det. De vet att ekologisk kollaps inte börjar med pandorna.

41 Revolutionär pride
När Ebba Busch går i prideparaden kan man behöva påminnas om att det inte alltid handlat om att sälja regnbågsfärgade prylar på Pressbyrån. Revolutionär pride fixar festen för de som minns att den började som ett upplopp.

40 Liv utan gränser
Afghanistan är inte säkert. Tvärtom – det är en av jordens farligaste platser. Liv utan gränser arbetar för de som svenska staten hotar med döden för att de föddes på fel plats.

39 Kallakprotesterna 
Svenska fjäll ska inte bli gruvor. I väntan på att det ska gå upp för regeringen håller protesterna mot gruvplanerna i Kallak stånd.

38 Hyresgästföreningen
Bekämpar en bostadsmarknadsutveckling där den lagstadgade rätten till känns allt mer avlägsen.

37 Nyhetsbyrån Järva
Om inte de stora tidningarna vill komma till Järva (om det inte brinner) så får Järva göra sin tidning själv. Lokal journalistik av, för och om lokalsamhället.

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

36 Suohpanterror
Kompromisslös konst för samiskt självstyre. För de som tröttnat på att be storsvensken om lov.

35 Folkrörelsejuristerna 
Ger juridiska råd utan att ta betalt och ser på så vis till att den juridiska kunskap som borde vara tillgänglig för alla når även sämre bemedlade.

34 SAC
Om storlek var allt skulle SAC vara ett av Sveriges ointressantaste fackförbund. Men så är det inte. I stället visar de att blockader och direkt aktion fortfarande fungerar – även i den svenska modellens Sverige.

33 Transportarbetarförbundet 
Efter en lite trög start har Transportarbetarförbundet gett sig på att rekrytera och organisera en av arbetsmarknadens mest förbisedda grupper: de som cyklar runt storstäder med rikare människors snabbmat.

32 Fältbiologerna
För att vara en förening med ”fält” i namnet verkar fältbiologerna ta omställningen till digital aktivism med bravur. Miljön, klimatet, planeten väntar inte på att karantänen ska lättas.

31 Stoppa marschen! 
Som ett irriterande gökur dyker det inför första maj varje år upp ett nytt nazistiskt projekt för att försöka provocera och kapitalisera på arbetarrörelsens dag. Lika säkert bildas också lokal
kedjor för att hindra dem. I år är det Uppsala och Stoppa marschen! som får säga ”nä, inte här heller”.

30 Välfärdsinitiativet
Nedskärningarna drabbar hela välfärden. Motståndet får inte fastna i en kamp om samma resurser mellan dess olika grenar. Välfärdsinitiativet arbetar för att ena de som vill välfärden väl mot de som hellre vill spara pengar.

29 Luleåbiennalen
Att man inte är Venedig betyder inte att man inte kan ha en biennal, eller att den inte kan vara en av årets konsthändelser. I Luleå tillåts konsten vara precis så politisk som den alltid har varit – även när etablissemanget låtsas annorlunda.

28 Svenska PEN
Tar kampen för inte bara för abstrakt yttrandefrihet utan också för de som förföljs, förtrycks eller mördas för att ha utnyttjat den. Ofta sätter det Svenska PEN i direkt konflikt med några av världens grymmaste regimer.

27 Ort till ort
Nätverket som samlar både hyresgäster, bostadslösa och alla de som i  bostadsbristens Stockholm har hamnat någonstans däremellan. Tillsammans tar de rätten till bostad på praktiskt allvar.

26 Hamnarbetarförbundet
Sveriges stridbaraste fackförbund har numera kollektivavtal. Det verkar inte betyda att de är nöjda.

25 Palestinsk sittstrejk
Trots återkommande bombningar, brist på mediciner och en djup och utbredd fattigdom anser Migrationsverket att Gazaremsan är tillräckligt säkert att skicka människor till. I början på januari inledde palestinier en sittstrejk i Göteborg för att protestera mot en allt hårdare, och allt mer uppenbart orimlig svensk migrationspolitik.

24 Rojavakommitteerna
Det fanns ett kort nyhetsfönster när omvärlden brydde sig om Rojava. Det verkar ha stängts. Men Rojavakommitteerna håller fortfarande öppet och fortsätter informera om och agitera för kurdernas sak.

23 Brandmännen i Hallen
När ledningen ville flytta släckbilen från jämtländska Hallens brandstation till en större ort sade samtliga 15 deltidsbrandmän upp sig. Därmed vägrade de delta i den central­isering som utarmar stora delar av Sverige.

22 Brands bild­redaktion
Med bara fyra färger och nästan inga pengar gör Brands bildredaktion sveriges (näst) snyggaste vänstertidning.

21 Kommunal
LO:s största förbund går sin egen väg. Kommunals ställer de egna medlemmarna före samordningen och Stefan Löfven. Uppfriskande. Särskilt under pandemin har Kommunal tagit strid för rätten till rätt skyddsutrustning.

20 Stormens utveckling
Aftonbladet Kulturs podd som folkbildar, hånar och får oss att skratta och fundera. Lurar killar att ta del av samhällskritik och klimatpanik.

19 De coronafrivilliga
När sjukvården går på knäna ställer tusentals människor upp genom att sy skyddskläder eller återvända till arbetet trots att de egentligen gått i pension. Solidaritet i praktiken.

18 Socialdemokrater för tro och solidaritet
Det av Socialdemokraternas fem sidoförbund som fortsätter utgöra partiets moraliska ryggrad. Lyfter dagsaktuella krav om amnesti när alla andra verkar glömt frågan.

17 Centrum för marxistiska samhälls­studier
Arbetar för att vi andra ska få lära oss något. Inte bara genom att läsa Kapitalet, utan också genom att hålla Marx idéer levande i en samtid stadd i ständig förändring.

16 Ett öppnare Kronoparken
Föreningen som hjälper nyanlända kvinnor och ungdomar med sexualupplysning och svarar på frågor om hälsa och samlevnad i Karlstad. Drivs av folkbildaren Noorihe Halimi som också tilldelades årets Ottarpris.

15 Förskoleupproret (#pressatläge)
Förskoleupproret har kämpat för en bättre arbetsmiljö för förskoleanställda sedan 2014. Kraven är rimliga – mindre barngrupper och anständiga arbetsförhållanden. Motståndet mot dem är orimligt – deltagare har förbjudit att bära t-shirts med sloganen på jobbet.

14 Ensam­kommandes förbund
Föreningen som sedan starten 2013 med bravur gjort livet lite lättare för nyanlända och ensamkommande unga. När regeringen tar andrum så organiserar EF samtalsgrupper, föreläsningar och aktiviteter – förutom otaliga demonstrationer och manifestationer för bättre levnadsvillkor för människor på flykt – i femton kommuner i landet.

13 Rädda arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Vad är arbetarrörelsen utan sin historia? Uppropet Rädda AMAB har samlat tusentals namnunderskrifter för att rädda ett litet livsviktigt bibliotek.

12 Bostadsvrålet
Att den förda bostadspolitiken ger upphov till ett vrålande är inte mer än berättigat. Bostad är ju, som det så fint heter, en illa efterlevd mänsklig rättighet. Nationella plattformen Bostadsvrålet utgår också från just det och bjuder in internationella forskare och aktivister till sitt årliga forum.

11 Folk mot fossilgas
Mot Fossilgas-terminalen i Göteborg samlades en proteströrelse med både pensionärer och praktiserande primitivister. Bredden gav namnet rätt.

10 Strike back försvara strejkrätten
LO och Svenskt Näringsliv inskränker strejk­rätten tillsammans, under hot från den social­demokratiska regeringen. Protesterna lyckas inte stoppa förslaget, men visar med all önskvärd tydlighet vad vanligt folk tycker om det.

9 #ALltserfintut och #BBkrisen
Dessvärre är det ingen nyhet att många som föder barn går från BB med ett trauma för livet. Risken är dessutom hög att man får med sig bestående fysiska men och skador. Så väl #alltserfintut som #BBkrisen har samlat historier om konsekvenserna av en resursbrist som aldrig tycks tas på allvar.

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

8 Girjas sameby
Efter år av rättslig kamp vann Girjas sameby mot staten. Därmed förändrade de inte bara förutsättningarna för sina egna egna medlemmar, utan också möjligheterna till rättvisa för urfolk i hela Sverige.

7 Fridays for future
Får inte samlas längre, men fortsätter samla stöd för klimatkampen. Rörelsen har under året blivit så mycket mer än Gretas gäng: en uppmaning, en tradition, en folkrörelse.

6 BB-Sollefteå-ockupationen
Efter tre års ockupation av entrén till sjukhuset syns fortfarande inga tecken på utmattning. Så länge kvinnor tvingas föda i bilar kommer ockupanterna fortsätta göra regionledning och medborgare medvetna om vad en nedlagd förlossningsavdelning innebär.

5 Livsmedels­­­arbetare för solidaritet
Att organisera den svenska rödvinsvänstern mot de bedrövliga arbetsvillkor som präglar vissa av Systembolagets sydafrikanska producenter är kanske inte det lättaste. Men Livs fackklubb på Orkla foods i Örebro har genom sitt solidaritetsarbete med det sydafrikanska facket CSAAWU tydligt visat vart det fackliga solidaritetsskåpet ska stå.

4 Näthatsgranskaren
Länge såg det ut som att det gick att begå hatbrott på nätet utan att rättsväsendet kunde lyfta ett finger. Näthatsgranskaren har bevisat hur fel det var. Bland annat satte de dit administratören för Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige”, som dömdes för att inte tagit bort rasistiska kommentarer.

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

3 Tankesmedjan Balans
Har gjort mer för att undersöka underfinansieringen av välfärden än något parti. Kom under 2019 ut med boken De effektiva som beskriver hur nästintill alla kommuner och regioner fattar beslut om effektiviseringar i kommunal verksamhet för att få ekonomin att gå ihop och hur samma krav gör att de anställda går sönder.

2 Gigwatch
Mot ett av de allvarligaste hoten mot ett uthärdligt arbetsliv – gigjobben – står en liten grupp aktivister. Genom att bekämpa de värsta exploatörerna på deras egen hemmaplan har Gigwatch med okonventionella metoder och mod stoppat eller sänkt flera initiativ som aldrig borde sett dagens ljus.

Undersköterskeupproret är årets flamma. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Undersköterskeupproret är årets flamma.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

1 Undersköterskeupproret
För enveten och landsomfattande kamp för undersköterskornas villkor, som under coronapandemin blir än mer för samhället livsviktiga, utses Undersköterskeupproret till årets flamma.

Läs Flammans intervju med Undersköterskeupprorets Marie Wiberg här!

 

Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)