Ett antal personer och V-föreningar föreslår (i Flamman 19/2019) att Vänsterpartiet tillsammans med M, KD och SD ska få regeringen Löfven att avgå. Detta som protest mot det förslag om inskränkt strejkrätt som riksdagen ska ta ställning till i juni. Jag vill klargöra några saker med anledning av detta.
Vänsterpartiet har tagit tydlig ställning mot varje form av inskränkning av strejkrätten. När konflikten i Göteborgs hamn – förevändningen för att starta en lagstiftningsprocess – pågick, var vi tydliga dels med att Hamnarbetarförbundets krav var legitima och att arbetsgivaren bar ansvar för situationen, dels att konflikten oavsett inte föranledde någon lagändring.
Under hot om en mer långtgående lagstiftning har de centrala parterna på arbetsmarknaden kommit överens om ett eget förslag som nu ligger till grund för regeringens proposition. Vänsterpartiet avvisar även detta förslag och kommer att rösta mot det i riksdagen.
Ett misstroendevotum mot regeringen är något annat. Det finns inget som tyder på att en misstroendeomröstning i det här läget skulle leda till att förslaget om strejkrätt inte går igenom. Det vi har att förhålla oss till är därför frågan om regeringskris.
Där har Vänsterpartiet varit konsekvent. Vi satte i samband med regeringsbildningen upp två röda linjer – LAS och marknadshyror – där vi sa att vi skulle vara beredda att väcka misstroende mot en socialdemokratisk statsminister. Vårt hot blir en del av den politiska dragkamp som måste till för att förslagen inte ska läggas fram. Vårt mål är inte att skapa regeringskris, men att stoppa dessa förslag tillsammans med andra allierade.
Strejkrättsförslaget var inte en del av förhandlingarna om 73-punktsprogrammet. Därför har det heller inte ingått i vårt ”misstroendelöfte”. Vissa pekar på ett yttrande av Jonas Sjöstedt före valet. Det handlade då om ett hot om att avbryta budgetsamarbetet med regeringen. Detta samarbete finns inte att bryta längre.
Om Vänsterpartiet ska driva fram en regeringskris tillsammans med M, KD och SD så måste det vara väldigt tydligt att det följer tidigare avgivna löften från oss. Och det måste vara i en fråga där vi har ett brett stöd och snabbt kan skaffa oss ett ännu bredare stöd. Strejkrättsförslaget stöds av alla de fackliga centralorganisationerna, samt samtliga förbund som ingår i dessa, med undantag av Journalistförbundet.
Få känner till vad förslaget går ut på, och på kort sikt kommer effekterna av det att vara obefintliga för de allra flesta arbetstagare. Bland befolkningen i stort finns det alltså begränsade möjligheter att under dessa förutsättningar skapa förståelse för att detta i sig är en fråga som det är rätt att skapa regeringskris för.
Vänsterpartiet kommer likväl att rösta mot dessa inskränkningar, av bland annat skäl som artikelförfattarna lyfter fram. Vi har stor respekt för ställningstaganden i de fackliga organisationerna, men fattar våra beslut självständigt.
Vänsterpartiet har alltså redan ”satt ned foten”. Ska det vara möjligt att mota tillbaka hot mot strejkrätten och andra kommande arbetarfientliga förslag, krävs en mobilisering av fler, inte minst i de fackliga leden.
