Kommunal varslar om strejk för undersköterskorna i den privata vården. Det är inga orimliga krav man ställer gentemot sin motpart Vårdföretagarna. Som Kommunals ordförande Tobias Baudin säger till Flamman: ”Vi har förhandlat fram en undersköterskesatsning och förbättringar i kollektivavtalet med fem andra motparter. Det vi nu försöker förhandla fram med Vårdföretagarna ligger i linje med detta”. Vinster har de uppenbarligen råd med i de privata vårdbolagen, men inte bättre lön till undersköterskorna.
Kommunals och många andra fackliga konflikter som blossat upp under det senaste halvåret är skolboksexempel på vad facklig kamp handlar om. Värdet av det man producerar, som i undersköterskornas värld är en tjänst, skall fördelas till dem som skapar samma värde. Även i Idol-konflikten som nu blir hetare och hetare så handlar det om pengar och att få en rättmätig del av dem.
Men facklig kamp behöver inte bara handla om lön. I ett arbetsliv som blir allt hårdare kan kampen för att få utse till exempel skyddsombud eller få lov att fika tillsammans vara minst lika viktigt. Där har vi exempel i Hamnkonflikten i Göteborg eller i den juridiska strid som Handelsanställdas förbund förlorade i Arbetsdomstolen i veckan. Domen gör att arbetsgivaren nu kan tvinga anställda att gå från heltid till deltid och bevisar att ”dagens LAS (Lagen om anställningsskydd) är en schweizerost, med stora hål i”, enligt Handels ordförande Susanna Gideonsson.
Den idé om samförstånd mellan fack och arbetsgivare som brukar kallas den svenska modellen bygger på och utgår från att parterna är lika starka. Men så ser inte verkligheten ut idag. Med åtta år av antifacklig politik och en betydligt lägre organisationsgrad i de fackliga förbunden så är villkoren i allra högsta grad på kapitalet och arbetsgivarnas sida. Det är detta Stefan Löfven måste fixa, helst innan han tjatar sig blå om den svenska modellen.
Arbetsplatserna har slitits isär av såväl avtal med individuell lönesättning som det utbredda missbruket av visstider i stora delar av tjänstesektorn. Arbetsmängden och tyngden både i offentlig och privat sektor och det aldrig sinande kravet på effektiviseringar och ökad produktivitet sätter käppar i hjulet här. Det är klart att det blir svårt att snacka ihop sig på jobbet om det inte ens finns tid för fika.
Vänstern påpekar ofta och helt rättmätigt hur Annie Lööf och Centerpartiet står för de mest anti-fackliga politiken. Men på en arbetsmarknad där det på riktigt är mer lukrativt, bekvämt och roligt att jobba som frilansande socialarbetar-konsult eller bemanningssköterska, där har Centerpartiets logik vunnit. Marknaden löser problem för dem som är mest eftertraktade, men för dem som inte har ett bristyrke blir det istället sämre.
På en dyster arbetsmarknad finns det nästintill alltid en kraft och ett verktyg som kan vinna varje strid: facklig organisering.
Men, på en dyster arbetsmarknad finns det nästintill alltid en kraft och ett verktyg som kan vinna varje strid: facklig organisering. Så länge rörelsen har stöd för de åtgärder som vidtas blir det svårt för arbetsgivarna att hävda något annat. I Idol-konflikten så har Seko hotat med att ta ut de arbetare som jobbar på Tele2 (som har hand om telefonomröstningen i Idol) och tunnelbaneförarna som kör publiken till arenan, i sympati med Musikerförbundets krav.
Detsamma gäller för Kommunalstrejken. Resurserna, alltså alla de som arbetar och gör att det här samhället fungerar, är på vår sida. Men för att facken ska våga använda sig av sina mest effektiva vapen, så måste det finnas ett stöd. Se till att bygg det på varje arbetsplats, på varje skola och i varje fikarum (där man fortfarande får fika). Då är arbetarrörelsen oslagbar.
