Få litteraturintresserade har nog missat det uppsving för svensk arbetarlitteratur som skett i Sverige det senaste decenniet. I tankesmedjan Katalys rapport ”Arbetarlitteraturen och klassamhället”, författad av Sveriges meste arbetarlitteraturforskare Magnus Nilsson och tillgänglig sedan i måndags, finns en rad intressanta iakttagelser för den som funderar över sambandet mellan detta uppsving och dess samhälleliga och politiska kontext. Men mest intressant är ändå rapportens ambition att från ett politiskt perspektiv peka på arbetarlitteraturens potential att uppmärksamma klassorättvisor och förmedla klassmedvetande.
Vissa – inte minst vissa författare – skulle kanske säga att ett sådant perspektiv på litteraturen är förminskande och instrumentellt – och det hade det möjligen också kunnat vara inom ramarna för till exempel litteraturkritisk bedömning. Nu handlar det dock om ett projekt som undersöker klass i Sverige, och om det någonstans är motiverat att framför allt ta fasta på arbetarlitteraturens mer tendensiösa dimension så är det här.
Dessutom är en av rapportens poänger att författare till 2000-talets arbetarlitteratur ofta understryker sin egen tendens genom att benämna sig som arbetarförfattare, sluta upp i olika kollektiv eller medverka i gemensamma publikationer. Andra särskiljande element som Nilsson ringar in är ett stort fokus på arbetarkroppen och själva arbetet i sig. Den sammanlagda bilden är att dagens arbetarlitteratur uttrycker att arbetare har gemensamma intressen som står i motsättning till andra gruppers intressen.
Nilsson pekar också på en förskjutning i litteraturen mot kvinnor som arbetande subjekt inom till exempel hemtjänst, förskola och restaurang, vilket förändrar bilden av vem som tillhör arbetarklassen. Medan detta skifte speglar dagens arbetsliv, syns inte rasifieringen av arbetarklassen lika tydligt i litteraturen. Förklaringen till detta ser Nilsson i vilka som skriver arbetarlitteratur, och här finns utrymme för en vidare – och alltid aktuell – diskussion om vem som är en arbetarförfattare, vilket symboliskt kapital som följer med att använda sig av begreppet och varför många ändå vrider sig som maskar under benämningen. Det vill säga: författare kan ha något att vinna, men också något att förlora på att ansluta sig till arbetarlitteraturens kollektiv.
författare kan ha något att vinna, men också något att förlora på att ansluta sig till arbetarlitteraturens kollektiv.
En mycket intressant skillnad mellan 2000-talets arbetarlitteratur och dess genombrott från 30-talets statarskola och framåt, är att framgångarna då sammanföll med arbetarrörelsens och Socialdemokraternas dittills mest expansiva fas. Nu tycks förhållandet vara det motsatta. Dagens arbetarlitteratur kan alltså inte betraktas som något kulturellt uttryck för en politiskt stark arbetarklass eller arbetarrörelse, menar Nilsson. Nå, vad är den då och vad kan vi göra med den?
Klass är ett erkänt motiv i litterära sammanhang, och därför kan litteraturen uttrycka det som inte alltid kan sägas i politiska samtalet – detta är en tillgång. Samtidigt som arbetarlitteraturen bör användas för organisering genom att arbetarrörelsen stödjer den och integrerar den i verksamheten, är det nog också centralt att den sprids utanför speciallitterära sammanhang och får möjlighet att tala till olika sorters läsare.
