Om Lars von Trier är den mörka stjärnan i dansk film, skildrare av det vridna, våldsamma och övernaturliga, är Thomas Vinterberg något annat. En konventionell berättare som kompetent guidar danskarna genom medelklassens familjeneuroser, som i Festen och genom dess livskriser som i En runda till. När nyheten kom om att Vinterberg planerade En familj som vår höjde många på ögonbrynen; teveserien skildrar inget mindre dramatiskt än nedläggningen av hela Danmark mot bakgrund av klimatförändringarna.

Där von Trier förmodligen skulle ha brett på med barocka undergångsscener beskriver Vinterberg en realistisk och byråkratiskt välorganiserad avveckling av ett land innan några katastrofer hunnit inträffa: i serien har Holland nyligen gått i konkurs efter dyra räddningsförsök medelst dränering, och danska regeringen bedömer att det är ekonomiskt orimligt att försvara landet mot det stigande havet. I stället sjösätts ett allomfattande utvandringsprojekt, varefter landet ska förvandlas till världens största vindkraftspark.

Det är hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket.

I centrum står Laura, en gymnasist ur högborgerligheten som under normala omständigheter nästan ansträngningslöst skulle ha gått en ljus och trygg framtid till mötes. Ingenting har förberett henne på något annat. När så utvandringsmaskineriet startar blir det uppenbart att inte alla danskar sitter i samma båt; hennes pappa, en välkänd arkitekt i smakfull sekelskiftesvilla, lyckas nyttja kontakter och tränga sig in i den smala kvot som migrerar till Frankrike. Hennes mamma, däremot, är sjukskriven frilansjournalist och får nöja sig med vad det allmänna kan erbjuda, en kommunalka i en förort till Bukarest.

Seriens mest brännande punkt är den desperation som uppstår när den välmående medelklassen upptäcker att den har hela sin förmögenhet bunden till dyra fastigheter som i ett slag blir värdelösa, och hur präktiga samhällsbärare utan ett ögonblicks tvekan försöker sko sig på insiderinformation av olika slag. Familjen splittras och Laura gör några fatala misstag som slungar ut henne i en flyktingodyssé genom ett fientligt Europa.

Resten av filmen är en utkavling av det gamla narrativa tricket ”ombytta roller”, och ett förfasat ”Tänk att det kan hända oss”. Det märkliga är att detta förfasande på ett psykologiskt plan – om än inte på ett konstnärligt – räcker långt. Mer sofistikerade än så är vi kanske inte. Att därtill se serien interpunkterad av TV4:s reklam, som på kornet fångar skitdrömmarna om husrenoveringar och ”genuina reseupplevelser i fjärran Östern” för bara 40 papp, förstärker den kognitiva dissonans som präglar klimatkrisen.

Trist nog behövs kanske tusen repetitioner av ”Tänk att det kan hända oss”, något omvärlden är full av. Bränderna i Los Angeles, och i synnerhet författaren Sigge Eklunds nedbrunna fuck-Sverige-kåk, var en sådan händelse. (Och jo, det är okej om man kände en snabb ilning av poetisk rättvisa, med tanke på att Eklund måste vara en av landets mest sorglösa lyxkonsumenter och flabbande guldkortsflygare).

Kommentar • 20 september, 2024

En frisk fläkt från Danmark

Jag vill dock påstå att Danmark inte behöver lika många trista repetitioner som Sverige, och inte heller är lika förlamat av dissonans. Det är snarare hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket och beslutade dessutom om att återförvilda tio procent av odlingsmarken till år 2045. Rubrikerna i Sverige blev få, kanske för att Sverigedemokraterna så framgångsrikt argumenterat för att klimatomställning i lilla Sverige inte spelar någon roll, att det blir ohanterligt när ett ännu mindre grannland kavlar upp ärmarna.

Cecilia Verdinelli

Skribent och läkare.

På årets fattigaste dag 2010 inledde den tyska matkedjan Aldi en kampanj för att ”visa hur enkelt det är att ge din familj hälsosamma, varierade och prisvärda måltider”. De anlitade stilbloggaren Natalie Lee som lovade att sprida ”kreativ inspiration” med de matkassar hon fick hem.

Kampanjen avbröts dock snabbt efter att hennes följare påpekat det okänsliga i att lajva utsatt en vecka, med en antydan om att fattigdom beror på dåliga vanor.

Nu är det dags igen. Den 23 januari är här och medierna översvämmas av spartips. SEB:s privatekonom Américo Fernández säger till SVT att ledstjärnan borde vara ”många bäckar små”, ett sparande på allt från mat till kläder. Han får medhåll av Swedbanks privatekonom Arturo Arques, som nämner ”latten på väg till jobbet” och tipsar om medhavd lunchlåda.

Det socialistiska ryggradssvaret är att de skiftar fokus från de strukturella lösningar som behövs, och att de underskattar hur svårt livet är att få ihop som fattig.

Båda saker är sanna, men det andra argumentet är riskabelt. I stället för att acceptera sparhetsarnas premisser borde vi lyfta rätten att slösa.

Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.

Liberaler lyfter gärna fram att vi snart har övervunnit extrem fattigdom – och minskningen från
85 procent år 1800 till under 9 i dag är givetvis dramatisk. Men att människor har mat och vatten är det minsta vi kan kräva. Än sedan om alla i Sverige har råd med havregröt – livet handlar om så mycket mer än det.

Jag vågar påstå att det är slöseriet som definierar oss som människor. Eller ja, många antropologer och filosofer har redan sagt det. Om de förnumstiga sparekonomerna åkte tidsmaskin till stenåldern hade de säkert invänt att uppeldandet av verktyg, boskap och människor inte är privatekonomiskt sunt. De kan nämligen allt om hushållets ekonomi men ingenting om själens.

Men som den franska filosofen Georges Bataille har förklarat behöver vi slösa för att höja oss från djuren. Det är därför vi söker oss till allt från konst och lyxbilar till orgier och slagsmål. Och därför söker vi oss till McDonald’s. Visst är hälsosam mat en klassfråga, men den som påpekar att en kycklingnuggets-middag inte är hälsosam har inte förstått att det är poängen. Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.

Fråga bara eliten. I början av januari förklarade Mark Zuckerberg sina Trumpvänliga ändringar i Meta i ett armbandsur värd nästan 10 miljoner kronor. Och medan världens rikaste män smälter samman med statsmakten för att montera ned landets redan skrala välfärd och arbetsrätt, erbjuds de fattiga att åka med genom att köpa både deras kryptovalutor och deras karnevaliska hat mot minoriteter, liberaler och socialister.

Ledare/Opinion • 21 januari, 2025

Armarna uppåt, sträck

Med detta ständiga memskådespel hoppas de att vi glömmer våra materiella behov, medan västvärldens vänsterrörelser omvänt har allt svårare att tilltala väljarnas passioner. Vilket inte är konstigt när socialdemokratin ständigt hyllar de strama statsfinanser som tvingar befolkningen att belåna sig.

Men en socialist kan aldrig nöja sig med fattigdomsstrecket. Mot kristendomens syn på frosseriet som en dödssynd, bör vi snarare ställa lyxen som en mänsklig rättighet. En del av detta slöseri är till sin natur individuellt, men en del bör också kollektiviseras. Hemmet har tidigare varit en gemensam investering, varför Sverige länge hade världens högsta bostadsstandard, men har nu blivit ett lyxigt investeringsobjekt.

Så om vi inför en slöseriombudsman, bör den hjälpa människor till de roligaste sätten att förspilla tid och pengar, och ha en välfylld stödfond att backa upp tipsen med. ”Här får du 10 000 att bränna på Casino Cosmopol, glöm inte att redovisa hur kul du hade.”

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.