Åsa Linderborg skrev den 8 januari en text på Aftonbladet Kultur om de problem hon ser i #Metoo. Och de problemen är många. Sexualbrott klumpas ihop med taffliga raggningsförsök, kvinnor berövas sin agens och sexualdrift, rättssäkerheten sätts ur spel och utpekade förövare får sina liv förstörda för alltid. Dessutom ser Linderborg en fanatism i #Metoo-rörelsen där inget tål att ifrågasättas, till vilket hon anför en text jag skrev i Flamman (nr 49/2017) som exempel.

Jag vill här ta tillfället i akt att utveckla det resonemang som Linderborg beskrev som ”religiöst”. Det handlar om vad jag formulerade som ”vikten av att aldrig misstro en kvinna som berättar om övergrepp”. Vid anklagelser om till exempel sexuella övergrepp eller partnermisshandel så kommer det alltid att finnas två historier om vad som hände, där ord står mot ord. I den situationen bör man alltid tro på kvinnan.

Det handlar inte om att kvinnor aldrig ljuger, eller att man inte kan ha olika uppfattningar av samma händelseförlopp. Men att påstå att en kvinna har fel eller ljuger om till exempel en våldtäkt, är att misstänkliggöra hennes motiv och/eller förminska hennes bedömningsförmåga. Om du inte var där så kommer du aldrig att veta exakt vad som hände – därför får du helt enkelt välja om du vill tro på hennes berättelse eller inte.

Vad än Linderborg kan tänkas tro så värderar jag rättsstaten väldigt högt och vill aldrig se en enda människa dömas för ett brott där det föreligger rimligt tvivel, eller där det saknas uppsåt. Bevisbördan åligger den som vill döma någon för ett brott, och brott hanterar vi inom ramen för rättsväsendet. När privatpersoner anser sig ha rätten och kompetensen att påstå att en kvinna ljuger om en våldtäkt är de inte bara respektlösa mot kvinnan, utan även mot det rättssystem de påstår sig värdera så högt. När jag säger ”tro alltid på kvinnan” är det alltså inte ett rättspolitiskt förslag, utan en förhållningsregel till alla som i civila sammanhang behöver ta ställning till sådana anklagelser.

Att misstänkliggöra motiven bakom en våldtäktsanklagelse är att underblåsa den seglivade myten om att kvinnor anklagar män för våldtäkt för att jävlas. Jag utgår från att de som tror att detta är en vanlig företeelse aldrig själv har anklagat en man för sexuella övergrepp; jag har i alla fall inte upplevt något mer förnedrande, nedbrytande och smärtsamt än att försöka få upprättelse för en våldtäkt – utöver själva våldtäkten i sig, då.

Också detta är en anledning att tro på kvinnan, om än inte lika stark. Åsa Linderborg verkar tycka att förnedringen i att inte bli trodd är en petitess som saknar relevans i sammanhanget, men det tycker inte jag. Det är förnedrande att antas vara en hämndlysten hysterika som falskeligen skulle anklaga en man för något så allvarligt. Självklart har det någon gång skett att en anklagelse saknar grund, men den risken är förvinnande liten mot vad som händer när vi gång på gång låter förövare komma undan med sitt beteende. Förutom att fler kvinnor sätts i fara, skadar och isolerar man den vars berättelse man inte tar på allvar. Om man, låt säga i en organisation, har två aktiva varav den ena anklagar den andra för ett övergrepp, och inget görs mot den utpekade förövaren – då kommer det att gå ut över offret. Att inte formellt stänga av en förövare, är att informellt stänga ute offret. Tro inte något annat.

Jag har aldrig tolkat ofredanden och övergrepp jag utsatts för som ett uttryck för sexualitet – jag har tolkat dem som ett uttryck för makt.

Vad är patriarkalt förtryck? På individnivå allt från att ens pappa säger att man ser tjock ut i sin baddräkt när man är tolv och därefter utvecklar sin första omgång ätstörningar, till kollegan på krogen som lägger handen på ens röv och säger ”du följer med mig hem ikväll va?”, till våldtäkter och män som misshandlar sina fruar till döds. Innebär användandet av ett begrepp som patriarkalt våld att man, vilket Åsa Linderborg anklagar #Metoo för, klumpar ihop sexualbrott med mindre allvarliga, sociala övertramp?

Jag tror faktiskt att de allra flesta kan se gradskillnaden mellan slemmiga män på krogen och gruppvåldtäkter. Poängen med att låta olika typer av berättelser med olika allvarlighetsgrad rymmas inom #Metoo, är att det handlar om sådant vi utsatts för att vi är kvinnor. Somt räknas i dagsläget som brott, annat inte, medan mycket finns någonstans i gråzonen. En av styrkorna i #Metoo har varit att vi kvinnor själva, och alltså inte till exempel Åsa Linderborg, har fått definiera vad som är övertramp på vår person, vår sexualitet, våra känslor, och vår kroppsliga integritet.

Jag ser inte den ”konservativa bias” i rörelsen som Linderborg ser, där kvinnor fråntas sexdrift och initiativförmåga. Jag har aldrig tolkat ofredanden och övergrepp jag utsatts för som ett uttryck för sexualitet – jag har tolkat dem som ett uttryck för makt. #MeToo begränsar inte min sexuella frihet eller mitt sexuella handlingsutrymme, det är männen som inte respekterat mina gränser som har gjort det.

Avslutningsvis vill jag säga något om den farhåga Linderborg har för hur #Metoo kan urarta om man inte är noggrann med gränsdragningarna. De uthängningar och förstörda karriärer som vi ser nu är reaktioner på veckor, månader och ibland åratal av underlåtelse att agera. Om en kvinna känner sig nödgad att hänga ut sin förövare och arbetsgivaren som höll honom om ryggen i media, så borde den arbetsgivaren fråga sig på vilka sätt man brustit i sitt ansvar som ledare och chef. Skillnaden den här gången är att varken förövaren eller den organisation som brustit i sitt ansvar kommer att komma undan med det.