När den här texten publiceras vet vi om en ovanligt radikal Socialdemokrat lyckats vrida makten ur händerna på de nyliberaler – både inom Tory- och Labourpartiet – som har styrt Storbritannien i fyrtio år.
Konflikten har beskrivits som en kamp om arbetarklassen. Människor som aldrig röstat konservativt tidigare har gått åt Boris Johnssons håll, medan en relativt välbeställd medelklass väntas stödja den nya socialdemokratin.
Jeremy Corbyns plattform uppfattas av många tidigare kärnväljare som osannolik, otrovärdig. Då är Labourmanifestet ändå fullt finansierat – framför allt med skatter på de rikaste – medan Tory-planen på bland annat fyrtio nya sjukhus är nästan förolämpande vag i var pengarna ska komma ifrån.
Berättelsen har förstås likheter med USA, där besvikna rostbältesväljare beskrevs som nyckeln till Donald Trumps framgång i valet 2016.
Men är den här historien verkligen sann? Vann inte Donald Trump i själva verket för att, förlåt, Hillary Clinton helt enkelt var väldigt dålig?
I Sverige håller Socialdemokraterna som bäst på att förinta sig själva. De lämnar scenen förbryllade, smulas sakta men säkert ned utan att riktigt verka förstå varför deras kärnväljare har övergivit dem.
Det är ju januariavtalet, säger S.
Men det har ni ju själva slutit, säger väljarna.
Det visade sig att de opinionsundersökningar som under hösten placerat SD som största parti troligen hade överskattat Sverigedemokraterna. SCB:s långt utförligare undersökning placerar dem fyra procentenheter under S.
Vad bra. Men SD har ändå ökat med fem procentenheter sedan valet 2018.
Och bland LO-väljare, som är statistiska centralbyråns sätt att säga ”arbetarklass”, har S tappat fem procent bara sedan i maj. Och SD har vuxit lika mycket.
Det måste väl vara för att arbetarna är rasister. Det kan ju inte vara SD:s hållning i någon annan fråga än invandring, eftersom den hållningen alltid är precis vad Svenskt Näringsliv säger.
Det är väl därför en förtrupp ledande Socialdemokrater, anförda av Ardalan Shekarabi och påhejade av egna tankesmedjan Tiden, ser hårda tag och ännu hårdare reglerad invandring som vägen framåt.
Det enda uttalandet om valet i Storbritannien från en ledande Socialdemokrat är för övrigt från just Ardalan Shekarabi. Han hyllar Boris Johnsons nya, extremt stränga, invandringspolitik.
Är arbetarna rasister måste uppenbarligen ett arbetarparti driva en rasistisk politik.
Och det är sant att arbetarklassen i olika undersökningar visar sig ha rasistiska värderingar i högre utsträckning än medel- och överklass.
Det finns visserligen gott om skäl att ifrågasätta den typen av undersökningar: medelklassens självcensur, inte minst.
Men framför allt är arbetarnas inflytande begränsat. Och att rika människor utnyttjar fattiga från andra länder för att sy gardiner, städa skolor, bygga hus och mata barnen räknas inte som rasism – utan som ekonomiskt rationellt.
Att aktivt skapa klyftor mellan fattiga med invandrarbakgrund och de utan räknas inte heller som rasism.
Rasism är när man är upprörd över att en svart person får vara Lucia.
Rasismen får bara vara dum i huvudet, annars riskerar vi att avtäcka den hur den är fullständigt integrerad i det system vi lever i.
Det är inte de som köper en fallfärdig barrack, kallar det ett flyktingboende och fakturerar staten fyrtio gånger de egna kostnaderna
De senaste åren har vi i stället bråkat om huruvida invandringen är en samhällsekonomisk vinst eller inte, och det har varit dumt. Var och en av de 18 000 som drunknat på medelhavet är en förlust större än vad som kan mätas i pengar.
Men det finns de som ser att bostadsköerna blir längre, jobben färre, och att välfärden monteras ned. Det är förstås inte invandrarnas fel (det är de rikas fel), men där uppstår ändå en friktion. Det finns för få bostäder och jobb. Fler personer kan då sticka i ögonen på bostadslösa, arbetslösa och de som är rädda för att bli.
Kostnaderna för invandring är små: oviktiga i dubbel bemärkelse, speciellt i jämförelse med de 240 miljarder kronor som vi lagt på skattesänkningar de senaste åren.
Men det är arbetarklassen som betalar de kostnader som finns medan de rika tar vinsterna.
Det är inte arbetarklassen som startar ett företag som låter nyanlända cykla runt på rikare människors mat för nästan ingen lön. Det är inte de som köper en fallfärdig barrack, kallar det ett flyktingboende och fakturerar staten fyrtio gånger de egna kostnaderna. Det är inte de som spelar på en falsk motsättning mellan nya och gamla svenskar för att få igenom en politik som ytterligare tar från de som inte har och ger till de som har.
För den socialdemokrati som har varit bärande för vänstern i snart ett århundrade är det ett katastrofalt misslyckande att inte kunna erbjuda någon annan förklaring än extremhögerns.
Säg inte emot, S, för det hjälper inte att säga ojämlikhet då och då om man är administratör för ett system där klyftorna ökar. Tvärt om: om man säger sig vilja minska klyftorna och de ändå växer: då är det kanske inte så konstigt att somliga får för sig att det beror på att yttre faktorer flyttat in.
Söndra och härska är ett töntigt uttryck, men här söndras det, och här härskar de som söndrar.
De bygger ett rasistiskt samhälle, och tar det sedan som intäkt för att det är rimligt att vara rasist.
Om Jeremey Corbyns hoppfulla program har förlorat i dag beror det kanske inte så mycket på Brexit, den påstådda antisemitismen inom Labour eller rädslan för att Corbyn ska förvandla Whitehall till Gulag.
Det beror snarare på att Europas sämre bemedlade har ätit skit så länge att många av oss inte längre tror på att något annat skulle kunna
serveras.
