Ledare/Nyheter 13 december, 2019

Det är svårt att tro något annat än att det kommer bli värre

När Jeremy Corbyn erbjuder vad som faktiskt ser ut som förändring är många redan för nedslagna för att tro att det kan vara sant.

När den här texten publiceras vet vi om en ovanligt radikal Socialdemokrat lyckats vrida makten ur händerna på de nyliberaler – både inom Tory- och Labourpartiet – som har styrt Storbritannien i fyrtio år.

Konflikten har beskrivits som en kamp om arbetarklassen. Människor som aldrig röstat konservativt tidigare har gått åt Boris Johnssons håll, medan en relativt välbeställd medelklass väntas stödja den nya socialdemokratin.

Jeremy Corbyns plattform uppfattas av många tidigare kärnväljare som osannolik, otrovärdig. Då är Labourmanifestet ändå fullt finansierat – framför allt med skatter på de rikaste – medan Tory-planen på bland annat fyrtio nya sjukhus är nästan förolämpande vag i var pengarna ska komma ifrån.

Berättelsen har förstås likheter med USA, där besvikna rostbältesväljare beskrevs som nyckeln till Donald Trumps framgång i valet 2016.
Men är den här historien verkligen sann? Vann inte Donald Trump i själva verket för att, förlåt, Hillary Clinton helt enkelt var väldigt dålig?

I Sverige håller Socialdemokraterna som bäst på att förinta sig själva. De lämnar scenen förbryllade, smulas sakta men säkert ned utan att riktigt verka förstå varför deras kärnväljare har övergivit dem.

Det är ju januariavtalet, säger S.

Men det har ni ju själva slutit, säger väljarna.

Det visade sig att de opinionsundersökningar som under hösten placerat SD som största parti troligen hade överskattat Sverigedemokraterna. SCB:s långt utförligare undersökning placerar dem fyra procentenheter under S.
Vad bra. Men SD har ändå ökat med fem procentenheter sedan valet 2018.

Och bland LO-väljare, som är statistiska centralbyråns sätt att säga ”arbetarklass”, har S tappat fem procent bara sedan i maj. Och SD har vuxit lika mycket.

Det måste väl vara för att arbetarna är rasister. Det kan ju inte vara SD:s hållning i någon annan fråga än invandring, eftersom den hållningen alltid är precis vad Svenskt Näringsliv säger.

Det är väl därför en förtrupp ledande Socialdemokrater, anförda av Ardalan Shekarabi och påhejade av egna tankesmedjan Tiden, ser hårda tag och ännu hårdare reglerad invandring som vägen framåt.

Det enda uttalandet om valet i Storbritannien från en ledande Socialdemokrat är för övrigt från just Ardalan Shekarabi. Han hyllar Boris Johnsons nya, extremt stränga, invandringspolitik.

Är arbetarna rasister måste uppenbarligen ett arbetarparti driva en rasistisk politik.

Och det är sant att arbetarklassen i olika undersökningar visar sig ha rasistiska värderingar i högre utsträckning än medel- och överklass.
Det finns visserligen gott om skäl att ifrågasätta den typen av undersökningar: medelklassens självcensur, inte minst.

Men framför allt är arbetarnas inflytande begränsat. Och att rika människor utnyttjar fattiga från andra länder för att sy gardiner, städa skolor, bygga hus och mata barnen räknas inte som rasism – utan som ekonomiskt rationellt.

Att aktivt skapa klyftor mellan fattiga med invandrarbakgrund och de utan räknas inte heller som rasism.

Rasism är när man är upprörd över att en svart person får vara Lucia.

Rasismen får bara vara dum i huvudet, annars riskerar vi att avtäcka den hur den är fullständigt integrerad i det system vi lever i.

Det är inte de som köper en fallfärdig barrack, kallar det ett flyktingboende och fakturerar staten fyrtio gånger de egna kostnaderna

De senaste åren har vi i stället bråkat om huruvida invandringen är en samhällsekonomisk vinst eller inte, och det har varit dumt. Var och en av de 18 000 som drunknat på medelhavet är en förlust större än vad som kan mätas i pengar.

Men det finns de som ser att bostadsköerna blir längre, jobben färre, och att välfärden monteras ned. Det är förstås inte invandrarnas fel (det är de rikas fel), men där uppstår ändå en friktion. Det finns för få bostäder och jobb. Fler personer kan då sticka i ögonen på bostadslösa, arbetslösa och de som är rädda för att bli.

Kostnaderna för invandring är små: oviktiga i dubbel bemärkelse, speciellt i jämförelse med de 240 miljarder kronor som vi lagt på skattesänkningar de senaste åren.

Men det är arbetarklassen som betalar de kostnader som finns medan de rika tar vinsterna.

Det är inte arbetarklassen som startar ett företag som låter nyanlända cykla runt på rikare människors mat för nästan ingen lön. Det är inte de som köper en fallfärdig barrack, kallar det ett flyktingboende och fakturerar staten fyrtio gånger de egna kostnaderna. Det är inte de som spelar på en falsk motsättning mellan nya och gamla svenskar för att få igenom en politik som ytterligare tar från de som inte har och ger till de som har.

För den socialdemokrati som har varit bärande för vänstern i snart ett århundrade är det ett katastrofalt misslyckande att inte kunna erbjuda någon annan förklaring än extremhögerns.

Säg inte emot, S, för det hjälper inte att säga ojämlikhet då och då om man är administratör för ett system där klyftorna ökar. Tvärt om: om man säger sig vilja minska klyftorna och de ändå växer: då är det kanske inte så konstigt att somliga får för sig att det beror på att yttre faktorer flyttat in.

Söndra och härska är ett töntigt uttryck, men här söndras det, och här härskar de som söndrar.

De bygger ett rasistiskt samhälle, och tar det sedan som intäkt för att det är rimligt att vara rasist.
Om Jeremey Corbyns hoppfulla program har förlorat i dag beror det kanske inte så mycket på Brexit, den påstådda antisemitismen inom Labour eller rädslan för att Corbyn ska förvandla Whitehall till Gulag.
Det beror snarare på att Europas sämre bemedlade har ätit skit så länge att många av oss inte längre tror på att något annat skulle kunna
serveras.

Ledare 24 november, 2025

Henrik Jönssons tv-satsning är elitens revansch mot folket

Debattören Henrik Jönsson anländer inför bröllopet mellan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup i Slottslängorna Sölvesborg den 28 september 2024. Foto: Johan Nilsson/TT.

Youtubaren Henrik Jönsson lanserar 100% som ett folkligt uppror mot etablissemanget. I själva verket är det en handfull rika investerare – och Elon Musk – som vill forma svensk debatt efter amerikansk modell.

Att se reklamfilmen för Henrik Jönssons nya tv-satsning 100% är som att trilla rakt ned i Underlandet. Här är allt upp och ned. Han beskriver satsningen som ”en motståndsrörelse, en folkrörelse”, för att i nästa andetag säga att projektet finansieras av ”välrenommerade svenska investerare” som han håller hemliga.

På gästlistan står väntade högernamn som Hanif Bali, ”slöseriombudsmannen” Philip Syrén, tidigare Bulletinchefen Per Gudmundsson och EU-politikern Alice Teodorescu Måwe. Och mediekritiken följer en välbekant dramaturgi. Jönsson gör ett stort nummer av sin numera klassiska intervju med Anders Holmberg i SVT, där han – till populisthögerns fasa – får kritiska frågor om hur han fulklipper sina videor.

Så kan vi inte ha det, sade ett gäng rika tittare. Henrik Jönsson berättar att ”många inflytelserika personer” hörde av sig efter programmet och förklarade att ”Sverige inte kan ha det så här längre”, och lovade kasta in pengar för att krossa SVT.

Men det räckte inte där. Snart dök även världens rikaste man Elon Musk upp för att dela vidare kampanjen på X. ”En helt oberoende nyhetsplattform. Inga statliga pengar. Bara folket”, stod det i inlägget som världens första halvbiljonär puffade för.

Deras främsta måltavla är fria medier som ställer tuffa frågor till makthavare.

Men som Henrik Jönsson själv förklarar är det inte folket som står bakom satsningen, utan tvärtom ett fåtal investerare som vill använda sina snabba pengar i det nya kasino-Sverige till att utöva politisk makt. Sådana som han själv, som tjänat sina pengar på ett gigföretag för att flytta in i en ”gigantisk villa på landet”, och nu använder sin fritid för att rulla tillbaka alla folkhemmets framsteg.

Högsta hönset för denna rörelse är Elon Musk, som nu alltså börjat lägga sig i svensk politik, precis som han gjort i flera andra länder. I går förklarade han dessutom i ett inlägg på X att Olof Palme ”förstörde Sverige”, som ett svar till högerextrema ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson.

Vad högermän som Jönsson, Musk och Peterson drömmer om är ett svenskt val som liknar det amerikanska: fullt av kulturkrigande och propaganda, så att centrala frågor som vård, skola och klimat dränks i trams och spelad indignation – och högern får behålla makten.

Deras främsta måltavla är fria medier som ställer tuffa frågor till makthavare. Som Jacob Lundberg påminde i en kommentar efter Jönsson-intervjun: det som vi andra tar för givet i SVT, att man granskar makthavare, är precis det som gör populisthögern rasande. Och i en tid när vem som helst kan sprida falsarier på X och Youtube, är sådana viktigare än någonsin.

Det här vore oroväckande i sig, men nu har dessutom Moderaterna anslutit sig till denna illvilliga kampanj mot medierna. För några år sedan var det bara Gävlepolitikern Lars Beckman som var permanent kränkt över att SVT rapporterar om klimatvetenskap. I dag är det regeringspolitik.

Carl-Oskar Bohlin kan knappt vara en minut i tv utan att rusa till X för att gnälla på formatet, inte minst när han själv var med i ”30 minuter”, och blev kränkt över att som minister få kritiska frågor. Dagens ETC har dessutom avslöjat att partiet inte vill medverka i intervjuer med Dagens Nyheter, och partiet har dessutom krävt att ”Agenda” kapar mikrofonen för deras politiska motståndare.

Att alternativhögern får miljonrullningar för sina tossiga projekt visar att ojämlikhet inte bara handlar om rättvisa, utan om makt, även om de inte sällan slutar som underhållande cirkusar som Bulletin. Det här projektet har potential att gå i samma riktning, i varje fall om man tittar på den obegripliga satirfilmen om Stefan Löfven – vars avgång som statsminister för fyra år sedan man verkar ha missat.

Men när även mittenhögern sätter i system att underminera kritiskt granskande medier, just när en antisemitisk etnonationalist som Elon Musk köpt upp världens främsta debattforum för att göra lögnen till norm, har vi större problem än så. Nämligen att idéer som vi tidigare bara fann i kommentarsfält, i dag styr Sverige.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 22 november, 2025

Auktoritär albansk arkitektur

Edi Hila skildrar ett Albanien under trycket av både kommunism och kapitalism. Bild: Edi Hila, ”Under het sol”, 2005.

Edi Hilas verk presenteras just nu i Moderna museet i Malmö. Theo Vareman ser ett måleri där människorna framstår som störningar i mäktiga ideologier.

Eftermiddagen den 28 mars 1997 krockade ett skepp från den italienska kustbevakningen med det albanska flyktingfartyget Kateri i Radës. Detta skedde under ett bordningsförsök med syftet att stoppa flyktingarna från att ta sig till Italien. Incidenten slutade med att skeppet kapsejsade, och minst 83 människor förlorade sina liv i de kalla vågorna i Otrantosundet. Det yngsta offret hade inte hunnit fylla ett.

Denna tragedi är utgångspunkten i den albanske konstnären Edi Hilas triptyk Framtidens folk, som nu ställs ut på Moderna museet i Malmö som del i den större separatutsällningen Brutna horisonter. När jag kommer in i det dovt upplysta rummet, där de tre målningarna upptar en egen vägg, infinner sig direkt ett obehag. I det första verket tornar ett gigantiskt fartyg upp sig, sett rakt framifrån som om det är på väg att lämna tavlans mörka natt och glida rakt ut i lokalen och krossa åskådaren. De hårda, kantiga formerna kontrasteras av en blek cirkel vid fören, som för tankarna till en lanterna. Cirkeln återkommer i nästa del, en grå, svävande orb i vilken jag tycker mig skönja två gestalter i fritt fall. I det sista verket syns åter skeppet, nu halvt täckt i dimma. Den bleka cirkeln är mindre nu, har förflyttat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 22 november, 2025

I @lg0ritmerna$ vå1d

Internet har lett till språklig kreativitet, men också begränsat vad vi vågar skriva, menar Agri Ismaïl. Illustration: Paper Trident/Adobe stock.

Plattformsägarna har tvingat användare att skapa ett nytt språk. Agri Ismail läser "Algospeak" och inser att mystiken tätnar när sekretessbelagda algoritmer styr vad som får ses och höras.

Upplevelsen av att möta internet för första gången ”var som att se Guds ansikte”, sade nyligen konstnären och poeten Bunny Rogers. Så kändes det även för mig när jag fick tillgång till internet 1996, samma år som Rogers (min första sökning på Altavista: ”Marlin Monroe naked”) men jag blev också snabbt medveten om att guden vars ansikte jag nu såg krävde underkastelse.

När jag försökte skapa min första mejladress på Hotmail möttes jag nämligen av en röd stjärna vid mitt efternamn. Eftersom ordet ”mail” finns med i ”Ismail” godkändes inte namnet av det rudimentära spamfiltret.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 21 november, 2025

Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?

Enhetslistan lyfte Palestina i sina valaffischer. Foto: Johan Nilsson/TT.

Har du varit på Socialistiskt forum någon gång?

Jag kallar det fortfarande så, även om ABF har förkortat det till Socforum, möjligen för att s-ordet har blivit kontroversiellt. (Förutom i New York och Köpenhamn då!)

Men det gör inget, det känns kul att få vara lite farlig.

Den 29 november träffas i varje fall arbetarrörelsen och vänstern i Stockholm för att prata politik hela dagen, och i år även kalasa hela kvällen. Flamman är medarrangörer till efterfesten på Debaser Strand, så köp biljett redan nu och säkra din chans att babbla runt med roligt vänsterfolk!

Under dagen arrangerar Flamman tre samtal.

Först spelar vi in Grillen live på bottenvåningen klockan 10, med blandade gäster från forumet. (Se alla avsnitt i vår Youtube-kanal.)Klockan 12 pratar vi om ”Kan Palestinarörelsen och vänstern bli vänner igen?” i Sandlersalen. Syftet är att samla folk från olika delar av vänstern för att se om man kan uppnå gemensam förståelse framåt. I panelen sitter rutinerade Palestinaaktivisten och vänsterpartisten Ammar Makboul, skribenterna Zina al-Dewany och Somar al-Naher, samt Fayyad Assali från kampanjen Folkets röst.

Visst är rubriken pikant formulerad – vänstern deltar ju i rörelsen, och rörelsen är en del av vänstern. Men hur man än uttrycker det har det funnits spänningar: det har bildats flera nya partier och rörelser i protest mot etablerade vänsterpartier i Sverige såväl som i hela väst. I Danmark, där den socialistiska vänstern precis har intagit stadshuset i Köpenhamn, finns samtidigt en miljö som anser att Enhetslistan har svikit i frågan – och därför är fraktionen Röd allians på väg att bilda nya partiet Röd vänster.Själva säger de: ”Röd vänster är en samlingspunkt för vänstern – inte ett splittrande projekt”. Nåja. Själv undrar jag om den ”samlande” splittringen i alla dessa fall verkligen var bra och nödvändig, som det heter hos Knutna Nävar, eller om det går att hitta gemensam mark?

Jag har själv samlat några tankar i ett tidigare veckobrev, om hur Palestinarörelsen kan vinna mediestriden. Nästa lördag hoppas jag på ett både eldigt och lyssnande samtal – och med Jacob Lundberg som moderator tror jag inget annat.

Om det första samtalet handlar om konflikt och försoning, så handlar det andra om glädje. Klockan 14 intar vi Zätasalen för att prata på temat: ”Från klubbsvett till bostadsrätt – hur kan Stockholm bli kul igen?”

I panelen sitter kulturskribenterna Kristofer Andersson och Lykke Eder-Ekman, och Thea Mårdbrant som är vd på konsertlokalen Fållan, och jag ska moderera. Vi ska möjligen gnälla lite på gnällande grannar, men framför allt prata om hur våra städer ska bli roligare att leva i.

Kom gärna fram och säg hej på forumet!

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 november, 2025

Gävleborg bolagiserar vården: ”Experimentverkstad”

En av regionens ambulanser på väg till Gävle sjukhus. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Experimentverkstad” – med en prislapp på hundratals miljoner. Det väntar när Region Gävleborg ska bolagisera länets sjukvård, enligt oppositionen. Och trots upprepade löften om att reformen inte ska sluta i privatisering försöker vissa fortfarande rycka i bromsen.

Över ett år har gått sedan högerstyret i Gävleborg, bestående av SD, M, KD och det lokala Sjukvårdspartiet Gävleborg (SVG), beslutade att all offentlig primärvård i regionen skulle flyttas över till ett regionägt aktiebolag. Planen är att sjösätta reformen i början av nästa år.

– Just den här lösningen finns inte på något annat ställe. Det är en ren experimentverkstad, lite som lagen om valfrihet var i Stockholm när man införde den från början, säger Samuel Gonzalez Westling (V) (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 20 november, 2025

De kriminella småbröderna har en sak gemensamt

De unga killar som dras in i gängvåldet har i de flesta fall omfattande skolfrånvaro. Foto: Oscar Olsson/TT.

Nästan åtta av tio barn som dras in i gängvåldet har omfattande skolfrånvaro. Det är den starkaste indikatorn på vilka som riskerar att bli nästa ”lillebror”. Vill vi stoppa gängen måste vi börja i klassrummet.

En 14-årig pojke bor på ett HVB-hem när han får kontakt med en äldre gängkriminell på Instagram. ”Du kommer bli nära mig, jag kallar dig redan för min lillebror”, skriver den äldre killen till 14-åringen.

”Walla seriöst tack, du vet inte hur mycket det betyder för mig. Du fick mig att gråta nu din bög”, svarar pojken. Kort därpå får han hjälp att rymma från HVB-hemmet, klättrar upp på en balkong och skjuter ihjäl en man genom fönsterrutan.

Konversationen ingår i Acta Publicas nysläppta rapport om omhändertagna barn som utför våldsdåd åt gäng.

14-åringen är ett av de 1 320 barn som misstänkts för inblandning i mordfall de senaste tre åren.
För att bryta utvecklingen behöver vi förstå barnen. Varför hamnar de i kriminalitet? Kanske kan Brottsförebyggande rådet hjälpa oss. De har studerat barn under 15 år som utreddes för brott under 2023 och var involverade i kriminella nätverk.

De kriminella barnen skilde sig från sina jämnåriga på flera områden: de bodde oftare i hyresrätter, och i utsatta områden. De hade oftare två utrikesfödda föräldrar. De hade oftare NPF-diagnoser.
Men en siffra sticker ut: nästan åtta av tio hade omfattande skolfrånvaro. Det är nästan 20 gånger vanligare än bland deras jämnåriga.

Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Skolgången är alltså den starkaste indikatorn på om ett barn kommer att bli kriminellt. Vill man kväsa kriminaliteten måste man därför börja i klassrummet.

Den som halkar efter redan i grundskolan får sällan chansen att komma i kapp. Och utan en gymnasieexamen är du rätt körd i Sverige. Därför har vi inte råd att låta fler barn falla ur skolan.
Den upplevelsen bär 24-åriga Filip på sin egen kropp. Han har varit kriminell och missbrukat droger sedan han var tonåring. Vi träffas på hans gamla innergård i Östersund.

– Jag vill bort från den här skiten. Bort från Östersund. Annars kommer jag dö eller sitta halva mitt liv, säger Filip.

I en period sålde han mest knark i hela staden, säger han.

– Läkare. Advokater. Folk som jobbar inom journalistik, som du själv. Jag har sålt till allt och alla.

Filip blev tvångsplacerad innan han skulle börja gymnasiet och har ingen examen. Han är vältalig, snabbtänkt och socialt kompetent. Men det räcker inte för att få ett vitt jobb.

– Säg att jag har sålt till chefen på en restaurang. Han kommer inte att anställa mig om jag kommer dit, fastän han känner mig. Han vill bara ha sitt knark.

Filip tar ett bloss på sin cigarett.

– Det är så lätt att komma tillbaka till kriminaliteten, för det är det enda jag har kunnat.

Det är det enda han har kunnat.

Skolan ska främja ”utveckling och lärande”. Tända en ”livslång lust att lära”. Det står i Skolverkets läroplan. För många som Filip släcker skolan snarare något. Den skapar en livslång känsla av misslyckande.

Då kan man lika gärna sälja knark. Man duger ju ändå inte något till.

Läs mer

Att investera i skolan är inte snällism. Det är det enda realistiska sättet att få ett slut på gängbarnen. Barnsoldaterna. Nyrekryterna. Jag vill aldrig mer läsa de orden.

I varje svenskt klassrum sitter minst en unge som börjat glida bort. De ungarna behöver en skola som ser dem. Tar dem i handen. Håller fast.

När någon annan skriver ”lillebror” på Instagram är det redan för sent.

Filip heter egentligen något annat. Citaten är lätt språkligt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 20 november, 2025

Vi har inte råd med miljardärer

Vid Socialdemokraternas kongress i Göteborg i maj 2025 placerade sig aktivister från Ta tillbaka framtiden utanför Svenska mässan för att agitera för förmögenhetsskatt. Foto: Jacob Lundberg.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De senaste veckorna har vi i Ta tillbaka framtiden gästat både Miljöpartiets kongress och Vänsterpartiets diskussionsforum Vänsterdagarna för att driva vårt krav om en förmögenhetskatt för klimatet och välfärden.

Vi är övertygade om att skatt på extrem rikedom är avgörande för Sveriges klimatpolitik. Denna fråga, menar vi, måste också stå i centrum för oppositionens valrörelse.

Naturvetenskapen är enig. Klimatkrisen är ett existentiellt hot där många människor – framför allt i det globala syd – redan i dag dör av torka, värme och översvämningar. I år har vi sett ett Pakistan där dödliga översvämningar blivit en ny verklighet, och brinnande skogar i ett allt varmare Europa. Om inte vi i det globala nord förändrar våra ekonomier i grunden kommer klimatkatastrofer att eskalera och förändra våra samhällen på avgörande och oåterkalleliga sätt. Därför måste Sverige snabbt ställa om till fossilfrihet.

Samtidigt har olika samhällsklasser i Sverige vitt skilda ansvar för klimatkrisen, och väldigt olika förutsättningar att ställa om. Dagens Sverige är ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder, där en person från den rikaste procenten släpper ut elva gånger mer än en person från befolkningens fattigare hälft.

En stark och tydlig förmögenhetsskatt är därför en förutsättning för ett hållbart och rättvist Sverige. Enligt Oxfam hade en sådan skatt på svenska mångmiljonärer genererat cirka 158 miljarder till statskassan. Det är pengar som behövs för storskaliga klimatreformer och starkare välfärd i stället för lyxyachter och privatflyg.

Att avstå från detta kraftfulla verktyg blir oseriöst för den som påstår sig vilja genomföra verklig förändring. Vi har helt enkelt inte råd med miljardärer.

På Miljöpartiets kongress och Vänsterdagarnas mingel möttes våra krav med glada miner och positiva hejarop från både gröna och röda partimedlemmar. Samtidigt stötte vi även på ett visst motstånd, framför allt från partitopparna. Vi fick höra att förmögenhetsskatt går för långt, att Socialdemokraterna aldrig kommer att tillåta detta, och att miljardärhögern kan massmobilisera för att vinna striden och valet.

Trots dessa farhågor röstade ett modigt miljöparti på kongressen igenom en motion för att verka för progressiv förmögenhetsskatt inför valet. Fastän Vänsterpartiet redan driver skatt på kapitalvinst och dyra fastigheter, så måste deras krav tydligare riktas mot förmögenhet som sådan. Båda partier måste därför enas om och driva denna fråga i valrörelsen.

Det är sant att förmögenhetsskatt utmanar djupa intressen och kommer att möta hårt och välorganiserat motstånd. Därför måste en rödgrön front enas både utanför och inom partipolitiken. Det är bara om opposition och folkrörelse driver frågan tillsammans som en stark förmögenhetsskatt kan bli verklighet. Då kan socialdemokratins trendkänsliga maskineri sättas i gång, och deras tunga skuta vridas åt vänster.

Läs mer

Med andra ord måste vi tydligare visa upp kapitalet som den vampyr det är. Konfliktlinjen mellan de extremt rika och alla oss andra måste kilas fast, i stället för att låta debatten dela oss efter härkomst. Med en förmögenhetsskatt kan vänstern styra samhället mot en framtid där de rika betalar för kollektiva projekt som förbättrar livet för vanligt folk och samtidigt sänker utsläppen.

Bara genom att placera förmögenhetsskatten i debattens centrum kan en enad vänster vinna frågan. Bara så kan en storskalig och rättvis klimatreform bli verklighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 20 november, 2025

Hon tiktokar om den trasiga vården

När sjuksköterskan Sarah scrollade igenom Hemnet insåg hon något brutalt: hon lär aldrig kunna köpa ett hem i staden hon vårdar. Och hon är långt ifrån ensam. En ny rapport visar hur en hel yrkeskår håller på att petas ur bostadsmarknaden.

Tvåbarnsmamman Sarah Reivinger, 34, har jobbat som sjuksköterska i snart två år. Hon bor i en hyresrätt i Göteborg tillsammans med sin sambo som är lärare.

– Jag kommer aldrig att bo i en bostad jag själv äger. Då hade jag behövt flytta och bo någon annanstans. Byta jobb och byta barnens skola, säger hon till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 20 november, 2025

Palestinas andra landslag finns i Chile

Stämningen är hög på läktaren för det chilenska fotbollslaget Palestino. Foto: Line Bankel.

I landet med den största palestinska befolkningen utanför Mellanöstern finns fotbollslaget Palestino. ”Det handlar om någonting större, bortom fotbollen”, säger supportern Camila Díaz.

Snart ska området framför mig fyllas med dundrande trummor, stekos av nötkött och jubel från åskådarklacken. Svartklädd säkerhetspersonal i hjälmar förbereder arenan för folkstormen, de ser ut som en insatsstyrka, men stämningen är lugn och välkomnande.

Shawarmastånden vittnar om hemmaklubbens ursprung – och över läktarplats vajar den palestinska flaggan bredvid den chilenska.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)