Somliga vill att Vänsterpartiet ska ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan”. Hanna Gedin verkar tro att utträdeskravet har pausats sen 1995. Fel! Tidigare har partiet varit tydligt med att utträdeskravet finns. I EU-valplattformen 2014 skrev vi, i dåvarande partistyrelsen, att det behöver blir lättare för länder att lämna EU. Nyss har ett land faktiskt beslutat att lämna EU. Brexit hade egentligen kunnat leda till en återaktivering av det progressiva svenska EU-motståndet. Men i stället blev Brexit enligt Jonas Sjöstedt ”ett vägval för Vänsterpartiet”. Partiets principiella EU-kritik ska göras om till en ”förändra EU inifrån-linje”.

Att stå fast vid ett EU-utträde och samtidigt driva aktiv sakpolitik går utmärkt, i motsats till vad som påstås. Vi kan göra skillnad i EU. Vi har skapat förändring, inte minst på jämställdhetsområdet. Vi ska fortsätta bygga motrörelser med andra vänsterkrafter; partier, kvinnorörelser, klimataktivister och asylrättskämpar.

Vi ska fortsätta bygga motrörelser med andra vänsterkrafter; partier, kvinnorörelser, klimataktivister och asylrättskämpar.

Men vi ska inte vara naiva. EU går inte att förändra i grunden. Johan Lönnroth och andra EU-förespråkare från vänster vill gärna få oss att tro att EU skulle kunna vara ett solidaritetsprojekt.

Vi skall naturligtvis försöka vrida EU så långt vänster vi kan. Men EU:s grundfundament är principen om fri rörlighet för kapitalet. Att förändra EU:s grundlag och föra in ett socialt protokoll kräver total enighet mellan unionens medlemsländer. Vad är det som talar för att Viktor Orbán, andra högerextrema EU-ledare eller ens någon mittenregering skulle gå med på detta?

Jonas Elvander påpekar (i Flamman nr. 6/2019) att det vore ostrategiskt att ge upp vårt starkaste kort för att driva EU åt vänster – nämligen hotet om utträde. Jag håller med. Vårt EU-motstånd är vårt starkaste vapen.