Har den svenska skolans fokus på kritiskt tänkande blivit ett självändamål? Vad är kritik utan sakkunskaper? Och är katederundervisning per definition auktoritär och odemokratisk? I en essä i två delar funderar Kristina Alstam över den position som det kritiska tänkandet fått i dag.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter lutad över sonens läxor och häpet stavar mig igenom den inlämningsuppgift i samhällskunskap som ska vara klar för inlämning dagen därpå. Han ska kritiskt diskutera svensk demokrati samt värdera vem av följande personer som har störst inflytande på svensk politisk debatt: en youtuber, en statsminister eller en ledarskribent. Han ska motivera sina val, samt även diskutera dessa.
Jag börjar sonderande: vet du vad demokrati är? Fortsätter med: hur ofta har vi allmänna val i Sverige, vad betyder det att vi har valhemligheter och vilken procentsats utgör spärr för tillträde till riksdagen? Går sedan på storsläggan: vem är det som stiftar lagar i Sverige och vad är skillnaden mellan lagstiftande och verkställande makt?
För att uttrycka det försiktigt: ingen av dessa frågor besvaras med självklarhet. För att vi alls ska kunna gå vidare ställer jag sonen den kanske mest avgörande frågan: vad tror du att skolan menar med att du kritiskt ska diskutera svensk demokrati?

Han har inte en aning. Vad värre är; det har inte jag, hans disputerade universitetsanställda mamma heller. Ska han diskutera demokratin som ett av kapitalismen godtagbart styrelseskick som invaggar medborgarna i föreställningen om att leva i den bästa av världar där medbestämmande och insyn råder, medan basala institutioner som för sagda kapitalisms överlevnads skull levererar ideologier som håller medborgaren ovetande om det rävspel som pågår? Min spontana gissning är att det ska han inte. Kanske ska han göra en analys av hur det kommer sig att vi hamnat med den typ av demokrati vi i dag sitter med? Borde jag, nej förlåt jag menar han; borde han börja med 1789 och arbeta sig framåt? Men det skulle ju fordra en historisk analys och det är kanhända att lämna samhällskunskapen bakom oss? Och detta att han kritiskt ska diskutera? Borde han då inleda med en kritisk granskning av franska revolutionen som blev en borgerlig sådan?

Hur sonen ska klara av att värdera en kunskapskälla när han med möda vet vad västerländsk demokrati utmärks av är mig en gåta

Jag förstår att uppgiften förmodligen är enklare till sin natur. Jag förstår också så mycket som att kravet som ligger i hemuppgiften inte är produkten av en överdrivet nitisk lärare som producerar ständigt mer komplexa frågor för eleverna att lösa, bara för att hen kan. Nej, kritikkravet kommer från högre ort; ett konstaterande som redan i sig självt försätter den kritik som ska utföras i besynnerlig dager.

Lgr 11 slår fast att elever i svensk grundskola ska tränas i kritiskt tänkande. Som jag redan antytt är definitionen av kritiskt tänkande inte alldeles enkel. Kritiskt tänkande kan i en pragmatisk mening betyda att ge elever kunskap i källsökning och källkritik, men denna aktivitet i sig säger inte så mycket om hur själva kritiken går till, eller vad det är som ska kritiseras. Kritik kan också ges i olika former. Man kan undersöka ett fenomen eller ett uttalande inifrån (granska om det lever upp till sina egna kriterier för kunskap, sanning, gott, ont etcetera) eller man kan studera det utifrån (med andra ord titta på om det finns faktaförhållanden omkring uttalandet som gör att det framstår som ”mindre sant”). Jag vet alltså inte ens vilken typ av kritik som avses i instruktionerna till sonen. Alltså: ska han kritisera demokratin för vad den påstår att den är, eller ska han söka reda på förhållanden i vårt samhälle som visar sig inte alls höra hemma i en demokrati?

Jag googlar fram kunskapskrav för samhällskunskap för årskurs 6. Det är många krav. Under krav nummer 8 på listan finner jag följande formulering: ”att söka information om samhället från olika källor och värdera om källorna är viktiga och pålitliga”. Jag blir både missmodig och uppmuntrad på samma gång. Hur sonen ska klara av att värdera en kunskapskälla när han med möda vet vad västerländsk demokrati utmärks av är mig en gåta men jag försöker se det från den ljusa sidan: Google kommer åtminstone kasta fram ett antal källor för oss att börja läsa och prata om. Jag ber sonen komma fram till ett lämpligt sökord. Efter viss möda kläcker han: ”Kritik av demokrati”, vilket jag tycker verkar vara ett fullgott val, givet hemuppgiftens karaktär. Första träffen bär rubriken: ”Platon och kritiken av demokratin”. Den kommer från bloggen Politisk Filosofi. Bloggen beskrivs på följande vis: ”Politisk Filosofi är en radikal och progressiv blogg som erbjuder pertinenta analyser av viktiga samhällsfenomen ur ett vetenskapligt och pragmatiskt perspektiv. Vi hämtar vår inspiration och våra politiska och filosofiska rötter från Storbritanniens radikala reformister: Jeremy Bentham, Adam Smith, John Stuart Mill & Harriet Taylor och Bertrand Russell.”

Hm. Pertinenta analyser. Jag sneglar mot sonen som tittar ut genom fönstret. Googleträff nummer två är en pdf från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Den är författad av en Olof Petersson, professor emeritus. Jag frågar sonen om han vet vad Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är för något. Det vet han inte. Jag frågar om han vet vad en professor emeritus är för något. Det vet han inte.

Foto: picryl.

Tredje källan kallas för Blaskan – Din tidning på webben. Artikeln heter ”Den underliga kritiken mot demokratin” och inleds såhär: ”Vår hederliga demokrati som vår välfärd och reformer är underbyggd på har angripits både från extremvänstern, nyliberaler, konservativa och andra kritiker. Men när det gäller viss skeptisk sätt att se på rationell pragmatisk framstegstänkande så har det sin vikt med det.” Det finns ett namn angivet som ansvarig utgivare men ingen organisation eller institution som ligger bakom plattformen. Nu tittar både jag och sonen hjälplösa ut genom fönstret. Matt knappar jag in sökorden ”Vad betyder kritik?” och ser att Wikipedia definierar kritik som bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning. Ska han bedöma demokratins hållfasthet? Recensera svensk demokrati, ifrågasätta dess existensberättigande eller helt enkelt bara undersöka vad det är för nåt? Kritik kan också vara positiv, stipulerar Wiki. Så, räcker det om han skriver att svensk demokrati är bra? Min magkänsla säger mig att det gör det förmodligen inte.

Varför sitter vi såhär, jag och mitt barn? Varför har han fått kravet om kritisk diskussion ålagt sig? Vad är det för typ av kritik han ska klara av att genomföra? Varför klarar han inte att genomföra sin skoluppgift utan min hjälp och varför – jag kan inte hjälpa att jag tycker det är den viktigaste frågan – varför vet han inte vad demokrati är för något?

Det är helt enkelt inte görligt att lite i största allmänhet vara bra på kritik. Kritisk förmåga utvecklas efter att man genomfört ingående studier av ett ämne under en längre tid.

Kravet på kritisk reflektion kan inrangeras under det som kallas elevorienterade undervisningsmetoder – idén att elever själva ska ta ett stort ansvar för sin inlärning och synsättet har sin hemvist inom det sociokulturella lärandeperspektivet. Men föreställningen att eleverna lär sig något av att kritiskt reflektera och diskutera är omtvistad. Nationalekonomen Gabriel Heller Sahlgren har påvisat hur svensk skola av i dag använder de mest elevorienterade undervisningsmetoderna inom hela OECD, trots att randomiserade kontrollerade studier visar att katederundervisning är väsentligt mer effektiv. Jo, skulle man kunna invända, jo men det gäller kanhända för rena sakkunskaper? Katederundervisning är kanske mest effektiv vid förmedlandet av strukturen bakom regelbundna franska verb? Men betyder inte också själva förmågan till kritisk reflektion något, om inte annat i en tid perforerad av länkar, bloggar och uppgifter som cirkulerar genom Twitter i våg efter våg av retweets? Det enkla svaret på den frågan är ja. Ja, det har kanske aldrig varit så viktigt som i dag att hysa förmågan att skilja agnar från vete och att separera kunskap baserad på drevande från sådan som bygger på gedigna studier av ett ämne. Det där sista – gedigna studier av ett ämne – är samtidigt det som gör det kritiska tänkandet som ett specifikt kunskapsområde omöjligt. Det är helt enkelt inte görligt att lite i största allmänhet vara bra på kritik. Kritisk förmåga utvecklas efter att man genomfört ingående studier av ett ämne under en längre tid. Resonerande förmågor eller begreppsförståelse kan inte erövras utan själva ämneskunskapen.

STOCKHOLM 20110512 En elev med en pekpinne framför en världskarta i ett klassrum Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX / Kod 10110

Foto: JanErik Henriksson/TT.

Det är inte så svårt att föreställa sig att elever behöver få baskunskaper och instruktioner förmedlade innan de kan reflektera över vad de just lärt. Det är till och med extra viktigt för barn i grundskolan, då den kognitiva förmågan ännu är under utveckling. Frontalloben, där centra för minne, resonemang och associationer sitter, är inte färdigutvecklad.
Lättare och vettigare då att införa elevorienterade undervisningsmetoder inom högskola och universitet, kan man tycka. De högskolepedagogiska kurser som de flesta universitetslektorer genomgår trycker mycket riktigt på vikten av att reducera det som den brasilianske filosofen Paulo Freire benämnt ”bankundervisning”. Bankundervisning är ett begrepp som förenklat vill illustrera en situation där läraren betraktar eleven som ett tomt bankkonto på vilket kunskap ska sättas in. Eleven mottar, läraren förmedlar; eleven är passiv, läraren aktiv. Det kan i sammanhanget vara bra att komma ihåg att Freires begrepp myntades inom ramen för en helt annan kontext än svenskt universitetsväsende, nämligen i en befrielsepedagogik för förtryckta urinvånare som, argumenterade Freire, behövde en typ av undervisning som inte levererades av deras kolonialherrar och som bara förstärkte och legitimerade förtrycket av dem. Kunskap, menade Freire, kan inte skiljas från politik och det vi lär ut kommer i någon mening alltid att vara politiskt. I dag används Freires Pedagogik för förtryckta med framgång också inom socialt arbete för att utjämna maktskillnader mellan socialarbetare och klient.

Freire har förstås rätt och hans poäng gäller även svenska elever och svenska lärare. Jag blir dock inte klok på varför detta lett samtida högskolepedagogik till att avvisa föreläsningen som undervisningsform (avvisandet av föreläsningen som undervisningsform levereras märkvärdigt nog ofta i föreläsningsform!). Huruvida lyssnade och antecknande under en föreläsning är tecken på passivitet låter jag vara osagt. Men kanske är den allra största och obesvarade frågan den om svenska universitetsstudenter är förtryckta av själva det faktum att de sätts i en större sal där de undervisas av människor som ofta ägnat tio-femton-tjugo eller fler år åt att studera ett ämne, som de sedan lär ut till någon som inte haft samma tid på sig för fördjupning? Frågan är också hur jag som lärare ska bära mig åt när jag undervisar studenter om Parsons strukturfunktionalistiska familjesyn; studenter som är lika obekanta med Parsons som de är med sociologi. Skulle det vara ringaktande mot studenterna om jag föreläser så bra jag är förmögen till och de lyssnar efter bästa förmåga och att vi sedermera under litteraturseminariet adresserar kvarvarande frågetecken, så att de förhoppningsvis några veckor senare kan leverera en tentamensuppgift där de återger innehållet i Parsons modeller och rudimentärt påbörjar en kritisk reflektion kring strukturfunktionalismen?

Det lämnar mig ingen ro. Varför anses det inte elevorienterat att föreläsa? Att ställa sig vid en kateder och redogöra för skillnaden mellan Marx och Webers klassanalys, är det elevfrånvänt? Varför måste studenterna reflektera över vad de lärt sig alldeles precis nyss? Varför ska de helst klara att vara kritiska så snart det går? Och än viktigare: Varför ska de vara kritiska per se? På håll börjar kritikkravet för mig mer och mer anta formen av ett tic, en tvångsmässig krampryckning, en spasm. Men om jag är tveksam till kravet på kritik då? Om jag – som en kritik av kritiken – avstår från att kritisera, är jag rentav extra kritisk och får guldstjärna?

Är det alltid bra att vara kritisk? Varför det? Vad betyder det i dag att vara kritisk? Vi ska i kommande nummer lämna utbildningsväsendets domäner och titta närmare på hur en förståelse av den kritiska reflektionen eller positionen ser ut i dag, om kritiken är särdeles kritisk och vad kritiken kan användas till.

Referenser:
Dowling, E. (2011). Pedagogies of Cognitive Capitalism: Challenging the Critical Subject. I Peters, M.A. & Bulut, E. (Red.) Cognitive Capitalism, Education and Digital Labor. New York: Peter Lang
https://skolbanken.unikum.net/unikum/skolbanken/matris/1289191945 (Sidan besökt 180701).

Kirschener, P.A.; Sweller, J. & Clark, R.E. (2006) Why Minimal Guidance During Instruction Does Not Work: An Analysis of the Failure of Constructivist, Discovery, Problem-Based, Experiential, and Inquiry-Based Teaching. Educational Psychologist 41 (2): 75–86.

Feltovich, P. J., Prietula, M. J., & Ericsson, K. A. (2006). Studies of expertise from psychological perspectives. The Cambridge handbook of expertise and expert performance, 41–67.

Läs andra delen här.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kristina Alstam

I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs epos uppenbarar sig det gudomliga i en tom spritdunk. ”Jag for ner till bror” skimrar av lagerlöfsk mytologi, tycker Paulina Sokolow.

– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda.

En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socforum den 29 november arrangerade Flamman ett samtal om hur ”Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen”. Själva inramningen avslöjar problemet. Det föreligger ingen konflikt mellan vänstern och Palestinarörelsen som kräver ”terapi”. Den konflikt som finns handlar om ledarskapets distansering – inom S, V och MP – från proteströrelsen och från palestinierna. Det är inget rörelsen kan ta ansvar för. Det är något den parlamentariska oppositionen själv måste hantera.

Det finns ett uttryck i motståndsrörelsen: endast motståndet kan kritisera motståndet. Flamman har aldrig bevakat rörelsen eller folkmordet utifrån sin position som socialistisk tidskrift. Medieforskaren Helena Hägglund konstaterade redan i februari 2024 att tidningens ledarsidor i princip saknade analyser av drivkrafterna bakom folkmordet. I stället för att förklara bosättarkolonialismens logik eller västvärldens delaktighet ägnade sig tidningen åt att ifrågasätta om Israel ens kan kallas bosättarkolonialt, kritisera proteströrelsen – och ge utrymme åt fabricerad antisemitism av typen man finner i IHRA:s vägledande exempel.

Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig.

Chefredaktör Leonidas Aretakis har beskrivit sin plikt som att ”kortsluta de två polerna pro-Palestina och pro-Israel” för att ”se båda sidors lidande”. Här döljer sig ett missförstånd om vad balans innebär. Balanserad betyder att väga olika element i rätt proportion – inte att ge två ojämlika parter lika utrymme. Jämför med rapporteringen om Ukraina, där perspektivet naturligt centreras kring den angripna parten. Den förment neutrala positionen döljer maktrelationer och ger sken av att det handlar om två jämbördiga parter som är oeniga.

Jag ville själv i början styra upp och fösa in aktivister i vad jag uppfattade som rätt riktning. Men jag höll tillbaka när jag såg hur rörelsen växte ur ingenting – utan tunga folkrörelser eller partiorganisationer i ryggen – hur människor hittade varandra. Det finns något sunt och demokratiskt i att låta en rörelse växa organiskt och lära sig kollektivt.

Aretakis längtar efter Irakdemonstrationernas struktur med valbara representanter. Men han missar något väsentligt. Till skillnad från vänsterns ändlösa fraktionsstrider som följt oss sedan 1960-talet, präglas inte dagens palestinarörelse av sådant. Just för att den har så många förgreningar. Visst finns konflikter och personmotsättningar. Men friktion är en naturlig del av processen som uppstår när människor och organiserar sig tillsammans för första gången – något som är en förutsättning för alla nya rörelser, alla nya grupper som bildas.

Det pågår ett myller av aktiviteter, överallt, varje dag i veckan. Det finns alltid ett hem, en gemenskap för alla som vill engagera sig mot folkmordet. Det finns inga ursäkter för de som står vid sidan av och ser på eller för de som distanserar sig. Den samlade vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning.

Proteströrelser, motståndsrörelser har alltid kriminaliserats, smutskastats och förföljts av de som lever av förtryck. Det är som om Flamman, S och V inte vill kännas vid sin egen historia – att arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och fredsrörelsen stod emot genom internationalism, organisering och solidaritet i ögonhöjd. Det är den traditionen en socialistisk tidning borde hedra.

Flamman förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning. Med det följer ett ansvar. Att från utsidan misstänkliggöra dem som står upp mot ett pågående folkmord är inte att ställa svåra frågor. Det är att svika.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Jag håller med Ammar Makboul om att Vänsterpartiet var för senfärdiga i de stora städerna med att understödja Palestinarörelsen. Men mediers uppgift är däremot inte att okritiskt backa en rörelse, utan att publicera fri journalistik. Vi har tydligt märkt ett sug efter det bland socialistiska läsare, som gärna ser att vi ibland publicerar saker som skaver hos vissa vänsterröster.

De som pratar med och läser oss vet att vi ständigt lyfter ”drivkrafterna bakom folkmordet”. Här kommer ett urval av mina texter: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Rörelsen • 19 december, 2025

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Jag och Ammar Makboul är överens om att kriget inte började den 7 oktober 2023, att ockupationen, bosättningspolitiken och apartheidsystemet måste upphöra. Och eftersom vi är överens om det anges aldrig belägg när tidningen kritiseras, inte sällan på instagram och andra enkelriktade forum. Jag skulle önska att man i stället samtalade på plats när folkrörelser möts som på Socforum. Det handlar inte om samtalsaktivism, utan om vikten av ett möte som försvunnit i de sociala mediernas tid. Det är tur att Fayyad Assali från Folkets röst tog chansen att framföra sin kritik mot Flamman och andra, och samtalet blev välbesökt och lyckat.

Genom vaga svekanklagelser döljer man de faktiska principfrågorna. Helena Hägglund, vars kritik Ammar Makboul lyfter, lade själv ut en bild den 8 oktober 2023 från en demonstration med texten ”Motstånd är tillåtet när ett folk är ockuperat”, som om massmord vore legitimt motstånd. I Clarté skriver Kalle Hedström Gustafsson befriande ärligt att han anser det fel att ”under pågående bombardemang av Gaza insistera på att tala om civila israeler”. Medan Ammar Makboul själv i ett svar till Bassem Nasr skyller förekomsten av antisemitism i kölvattnet på Israel- och Palestinakonflikten på ”högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer” trots uppenbara exempel från ledande aktivister. Att endast peka på brottsstatistik ger inte hela bilden.

Det är i dessa principfrågor vi inte är överens, och inget annat. Själv anser jag att det går att vara emot folkmord, terror och antisemitism samtidigt. De flesta socialister är det.

Men eftersom det är förlorande frågor, förstår jag att man framställer våra positioner som något annat än vad de är. Det omöjliggör dock ett genuint samtal om vägen framåt.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ammar Makboul

Medlem i Vänsterpartiet med mångårig bakgrund inom freds- och solidaritetsrörelsen.

Just för att han var så främmande gjorde honom möjlig att älska. Amra Bajric sörjer den raspiga rösten som ackompanjerade hennes första tid som flykting i Sverige.

Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.

Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.

Diskutera på forumet (0 svar)

Amra Bajric

Feministisk debattör, skribent och aktivist.

Genom tidningen Epoch Times vill den vetenskapsfientliga Falun Gong-rörelsen sprida sitt budskap. Nu får de en tidig julklapp av Carl-Oskar Bohlin – minister med ansvar för att förhindra desinformation.

Det finns en intressant föreläsning av Li Hongzhi, ledare för den nyreligiösa Falun Gong-rörelsen. 2010 talade han inför 6 500 anhängare i New York, och fick en fråga om hur rörelsen ska förhålla sig till ”våra medier” – däribland tidningen Epoch Times.

– De elever som driver dessa medier behöver tänka igenom hur de bättre ska etablera positionen för de medier som Dafa-lärjungar driver som en del av samhället, och bli vanliga medier i det vanliga samhället, sade han.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.

Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8 december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet.

Men det är inte hela bilden.

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner.

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare.

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret.

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”.

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle.

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare.

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka.

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger:

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare.

Och de har goda skäl att vara oroliga.

Diskutera på forumet (0 svar)

Joel Halldorf

Kyrkohistoriker och författare.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”.

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget.

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin.

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Utrikes • 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka.

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Runey

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser.

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Diskutera på forumet (0 svar)

Rebecca Gonzalez Leon

Chefredaktör på filmtidskriften FLM.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (2 svar)

Flammans forum

"Floskler som hade gjort Hans Rosling stolt! Väntar mig inget mindre från en av den svenska vänsterns mest eminenta radikalliberaler!"

Lenart Nici