I förra veckas essä besökte vi mig och min son där vi satt lutade över hans hemläxa, som bestod i att kritiskt granska svensk demokrati. Vi följde sonens förvirring, men ännu mera min – vad var det som fordrades av honom, vilken slags kritik skulle han leverera och hur skulle det gå till med tanke på att han inte hade klart för sig hur ett demokratiskt samhälles principer ser ut?
Vi konstaterade att skolans krav på kritisk granskning springer ur det som kallas för elevorienterade undervisningsmetoder – idén att elever själva ska ta ansvar för sin inlärning – och vi såg hur detta perspektiv vunnit insteg såväl i grundskolan som inom akademin. Men varför? Varför är det så bra att vara kritisk så fort det bara går, helst innan man ens har ämneskunskaper att utgå ifrån?
Denna vecka ska vi titta närmare på vad kritik är i dag, (och vad den kanhända inte är), om kritiken egentligen är särdeles kritisk och vad kritikern kan användas till.

Att argumentera mot träningen av kritiskt reflekterande inom svenskt skolväsende kan verka som att skjuta sig själv i foten under pågående strid, särskilt för en vänstersinnad skribent som upplever sig argumentera i en allt mer bitande ideologisk snålblåst. Hur ska vi fostra ett uppväxande släkte till att klara åtminstone de rudimentära uppgifterna för att överleva i en värld som översvämmas av stigande havsnivåer, fake news och olika slags Donald Trumps som hetsar oss att slåss mot varandra i kampen om de knappa resurser som blir kvar efter att kapitalismens skattefrälse tagit ifrån oss allt vi ägde och hade? Måste vi inte vara kritiska om vi ska överleva?

Eller så är detta inte alls det grundantagande som skolans kritikfostran bygger på. Min misstanke är kort och gott att den kritik som efterfrågas i grundskolans inlämningsuppgifter, prov och redovisningar inte syftar till politisk handling men till attityd, och att detsamma kan sägas om universitetets krav på kritisk reflektion bland studenterna. För att illustrera vad jag menar ska vi göra några korta nedslag i två samtidsfenomen som kunde rubriceras kritiska. Vi ska diskutera vilken slags kritik de egentligen levererar, innan vi fortsätter med en reflektion kring hur vi skulle kunna förstå den påbjudna kritiska positionen inom svenskt utbildningsväsende.

Vi börjar i en vid ett snabbt påseende klassisk konflikt, den som handlade om Hamnarbetarförbundet i Göteborg och deras krav att få förhandla för sina medlemmar och arbetsköparen APM terminals vägran att godta en sådan förhandling. Om man räknar från juni 2017 och ett år bakåt i tiden hade Hamnfyran strejkat i sammantaget 37 timmar och arbetsgivarna genomfört lockouter under 420 timmar. Det betyder, som Laila Vianden i ETC (22/6, 2017) konstaterar, att Hamnfyrans strejker ägde rum under 8 procent av konflikttiden och APM terminals lockouter under 92 procent av tiden. Ändå har vi lämnats med bilden av att det är Hamnarbetarförbundets hantering av konflikten som banat väg för utredningen om hårdare strejklagstiftning.

Nära 700 akademiker skrev på upproret mot
Svenska Akademien. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ytterligare en konfliktsituation som de flesta av oss förmodligen minns åtminstone delar av, är debaclet inom Svenska Akademin. Här finns ett i stort sett oändligt antal ingångar till olika sorters konflikter – rättsliga såväl som etiska och politiska. Under efterdyningarna av stridigheterna publicerade Dagens Nyheter ett forskarupprop som krävde att Akademien skulle följa riktlinjer för rättssäkerhet, ha tidsbegränsade mandat och klara jävsregler när priser, bostäder, anslag och dylikt utdelades. Man önskade leverera en markering i syfte att värna humanvetenskapliga och forskningsetiska värden; ett nog så viktigt inlägg i dessa tider.

Om vi tänker oss att Hamarbetarförbundets 37 timmar av strejkande var en kritik mot att inte få företräda sina medlemmar och att forskarna i DN levererade kritik av Svenska Akademiens funktionssätt, är det då samma slags kritik? Nej, det är det inte nödvändigtvis. Forskaruppropet kan beskrivas som en åsikt, ett krav eller en invändning mot det rådande, som inte åtföljs av handling; Hamarbetarförbundets agerande kan också förstås som en invändning mot det som är, fast beledsagad av en handling i avsikt att åstadkomma en förändring av det rådande.

När dagens grundskoleelever och universitetsstudenter ska utöva kritik är det inte i första hand för att förändra den rådande samhällsordningen, utan snarare för att bevara den

Så, vilken typ av kritik är det som grundskoleelever och studenter ska tränas till? Jag skulle argumentera för att det är den typ som forskaruppropet är ett exempel på men däremot inte den typ som Hamnarbetarförbundet levererade. När dagens grundskoleelever och universitetsstudenter ska utöva kritik är det inte i första hand för att förändra den rådande samhällsordningen, utan snarare för att bevara den.

Att strejka – även om det är under så kort tid som 37 timmar – är utöver att utgöra kritik också en motståndshandling. Den säger ungefärligen att vi inte går med på de villkor som nu råder och vi sätter verksam kraft bakom vår kritik av det rådande; vi utdelar ett slag mot villkor som förtrycker oss. Vi går rent av samman i en organisation som vi själva skapar åt oss, där vi sätter gemensam kraft bakom våra krav. Att skriva en debattartikel kan väcka allmänheten ur en slummer, mana till handling, analysera en allvarlig situation eller förklara ett politiskt skeende. Det upprop som 700 svenska akademiker formulerade i Dagens Nyheter var välgörande, eftersom det är av vikt att bevaka Svenska Akademiens funktionssätt i en svensk litterär infrastruktur. Emellertid är Akademiens inflytande över forskning ytterst liten vid en jämförelse med institutioner som de undertecknande forskarna har ett närmare förhållande till – Sveriges högskolor och universitet. Det föreligger avsevärda skillnader mellan svenska universitet och Svenska Akademien. Ett exempel på en sådan skillnad är att de förra är de institutioner som är forskarnas arbetsplats, en arbetsplats som i snitt beslår dem på 20 timmars obetald övertid per vecka, enligt Högskoleverkets tidsstudie Frihetens pris – ett gränslöst arbete, publicerad 2008. De undertecknande forskarna torde ha ytterligare en relation som är långt viktigare för dem än deras eventuella förbindelse med Akademien: den till de forskningsråd som finansierar forskning. Makten hos råden som finansierar forskning inom humaniora och samhällsvetenskap och vikten av hur de anslag som beslutas av regeringen fördelas mellan olika ämnen har en betydelse för humanvetenskapliga värden som vida överstiger Svenska Akademiens. Kring fenomen som obetalt övertidsarbete och lynnig medelstilldelning formuleras dock ingen eller liten kritik som får 700 forskare att skriva på upprop.

Här är det kanske viktigt att fundera över om viss kritik då per definition ska ses som bättre än annan. Är det bättre att strejka än att skriva en debattinlaga? Kan man strejka bort alla orättvisor? Så är det förstås inte. Akademin visade som exempel på sina håll självkritik under #MeToo-uppropen och problematiken med sexuella trakasserier kan inte med säkerhet strejkas bort. Vi behöver alltså inte dra slutsatsen att upprop eller debattartiklar är dåliga, men det är skillnad på debattartiklar och strejk och jag tror att det är den förra typen av invändning som skolans och universitetsväsendets kritikfostran syftar till att uppmuntra.

Varför då påstå att den typ av kritik (den som åtföljs av kritisk handling) som Hamnarbetarnas kortvariga strejk visar prov på inte är vad som avses med grundskolans och universitetens kritikfostran, medan forskarnas upprop möjligen är det? Om man vill uttrycka sig en smula vasst skulle man kunna säga att uppropet i Dagens Nyheter närmast ofrivilligt blir en del av ett slags manifestationssamhälle där det framstår som viktigare att torgföra en åsikt än att lägga tyngd bakom orden (märk väl att strejker bland svenska universitetslärare och forskare är så sällsynta att de möjligen borde bli föremål för en egen studie om de mot förmodan skulle äga rum). En strejk å sin sida är inte bara kritik utan något mer än kritik – en motståndshandling mot det som är. Strejken, eller motståndshandlingen, är en praktisk konsekvens av kritiken.

Vi är fria att vara hur kritiska vi vill, vi till och med uppmanas att formulera kritik, och VIPS blir vår kritik systembevarande

Men varför argumentera för att den kritiska attityden bevarar det rådande: att det är en sådan attityd som efterfrågas, snarare än kritisk handling, det vill säga motstånd?
Det pågår, tror jag, inte för lite kritiskt tänkande inom svenska universitets väggar, och det kan sägas gälla både för anställda och åtminstone i huvudsak för studenter. Men att delta i manifestationssamhället är en i stort sett ofarlig aktivitet. Genom att uppmuntra och framfostra en kritisk hållning i klassrum, på seminarier, i råd eller kommittéer, har man samtidigt vunnit konsensus för det rådande. Vi är fria att vara hur kritiska vi vill, vi till och med uppmanas att formulera kritik, och vips blir vår kritik systembevarande. Vi deltar i skådespelet och så länge vi deltar bara med ord gör vi ingen skada. I stället blir vi deltagare i ett slags pågående reklamfilm för det som är. Den kritiska attityden legitimerar på detta sätt det rådande och det är därför den efterfrågas, snarare än kritisk handling, det vill säga motstånd, protest eller uppror. För genom att legitimera det rådande bevaras det rådande, helt i enlighet med principen if it ain’t broke, don’t fix it. Den dagen vi gör som Hamnarbetarförbundet och lägger ned arbetet, återstår att se vilka reaktioner vi möter.

Frågan skulle alltså kunna omformuleras. I stället för att fråga vad kritik är för något, kan vi prova att fråga vad det i dag betyder att vara kritisk och om kritik per definition är av godo? Eftersom essän började i skolans och elevernas värld, vänder vi oss till den franske sociologen Pierre Bourdieu, vars forskargärning i hög grad ägnats åt skolans domäner. Bourdieu talar om skolan som en lingvistisk marknad. Det betyder att elever och studenter inte lär in nya språkliga koder (eller bär med sig språkliga koder hemifrån in i skolan) utan att samtidigt lära sig villkoren för hur koderna kommer att tas emot. Att lära sig en språklig kod är att lära sig hur koden kommer att vara lönande i den ena eller andra situationen. Skolsituationen är därmed, argumenterar Bourdieu, en lingvistisk situation. Konkret exempel: bortsett från att det kan vara bra för dig att lära dig att benämna skillnaden på kön och genus (om din lärare fortfarande använder sig av uppdelningen), eller att förstå cis-begreppet, kan det vara av vikt att klara av att ledigt och lätt baka in terminologin i ditt dagliga tal för att imponera på samme lärare.

För eleven finns bara en typ av pris på skolmarknaden och det priset är betyget. Foto: Anders Wiklund/TT.

I termer av kravet på kritisk reflektion, vad betyder det? Det betyder flera saker. En uppenbar risk med kravet på kritisk diskussion är att förortens barn inte kommer att klara att leverera den efterfrågade ”kritiken”, medan medelklassens ungar i stället inhöstar det som Bourdieu kallar för distinktionsvinster (att utmärka sig, särskilja sig på ett positivt och socialt belönande sätt), eftersom deras föräldrar kan överföra det kulturella kapital som krävs för att begripa att ”kritik” inte ska förstås som handling, utan som attityd. Eller i klartext: ju mer du klarar att låta som din lärare låter, eller skriva i samma anda som din lärare skriver, desto större chans att hen tycker att du är begåvad eller intressant. Alla kulturella praktiker klassificerar till en alldeles bestämd plats i det sociala rummet, menar Bourdieu, och alla ord i vardagsspråket är vapen och insatser i kampen för distinktion. Skolsituationen är alltså med Bourdieus ord en lingvistisk situation, och vad mera är; den är en lingvistisk situation som utövar en fruktansvärd censur. Kravet på kritisk diskussion är, menar jag, en sådan censur.

Så länge kritiken är kopplad till betyget; just så länge är den dömd att bli uddlös och inställsam. Den blir en klädsam pose, en ögontjänande aktivitet

Hur kan det komma sig? Hur kan något som implicerar fritt tänkande och ifrågasättande benämnas censur? Det är egentligen inte så konstigt. Utbildningsväsendet lär oss alltså att tala och förstå det pris som vårt tal kommer att generera. För eleven finns bara en typ av pris på skolmarknaden och det priset är betyget. På dagens skolmarknad renderar en väl utförd kritisk diskussion ett bra betyg, om man ser till bedömningskriterierna. Därmed är vi framme vid poängen. Så länge kritiken är kopplad till betyget; just så länge är den dömd att bli uddlös och inställsam. Den blir en klädsam pose, en ögontjänande aktivitet i avsikt att producera ett bra betyg och i allra värsta fall tvingande, medan den kritik som pågår exempelvis i Hamnarbetarförbundets kamp för att få företräda sina medlemmar avfärdas som ansvarslös.

Är det alltså per definition bra att vara kritisk? Nja, kanske inte. Åtminstone är kritik inte alltid ett tecken på ett öppet demokratiskt samhälle där alla ges chansen att uttala sig – och att bli hörda. Den verkliga motståndshandlingen för en elev eller en student skulle då kunna bli att vägra kritiken och i stället kräva sakkunskaper av skolan. Att kräva rätten till det som Mats Ekholm, professor i pedagogik i Karlstad, avfärdar som ”vetskap”: var rinner Volga ut, hur många ägg lägger sädesärlan och vad utgör lejonparten av Angolas exportinkomster?* Eller för att återgå till hamnarbetarna: för att kunna se igenom den diskurs som stipulerade att vi behövde en förändring av strejkrätten eftersom Hamnarbetarförbundet uppträtt oregerligt, är det av vikt att äga ”vetskapen” att dessa bara strejkade 37 timmar. En sådan vetskap skulle kunna sättas upp mot Ylva Johanssons bekymrade omsorger om den svenska modellen. En sådan vetskap i kollision med offentlig diskurs skulle kunna göra oss arga, rosenrasande rent av. Vetskapen ger en kritisk position som i sin tur öppnar för en motståndshandling. Men med all säkerhet är det inte detta skolans kritikvurmande åsyftar. Och att ställa ett sådant krav på skolan är förstås inget jag begär av sonen därhemma. Då skulle han ju kunna riskera sitt betyg.

*För den nyfikne – Volga har sitt utlopp i Kaspiska havet, en sädesärla lägger i snitt 5-6 ägg och Angolas export utgörs huvudsakligen av råolja.

Referenser:
Bourdieu, Pierre (1984/1991). Vad tala betyder. I Kultur och Kritik. Göteborg: Daidalos.
Regeringskansliet, Arbetsmarknadsdepartementet: ”Översyn av rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden” Kommittédirektiv ID-nummer: Dir. 2017:70 https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2017/06/dir-201770/

Läs första delen här.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kristina Alstam