Hanna Gedin vill inte se att EU-parlamentsvalet handlar om att berätta för omvärlden vad Vänsterpartiet egentligen har för syn på EU. Hon anser att “det inte går att vilja göra slut med EU ena dagen och sedan nästa dag gå till val på en radikal klimatpolitik i EU-parlamentet.” (Flamman, 14/2, 2019)

Jag tycker att det snarare låter som om somliga håller på att vända partiprogrammet ryggen. Dessutom tror jag att väljarna gärna vill veta vad vi egentligen vill – och det ska enligt mig vara att återigen ge en röst åt det progressiva svenska EU-motståndet. Det gör vi inte om partiledningen får genom sitt förslag på valplattform. I förslaget finns inga skarpa skrivningar om vår systemkritik mot EU. Det blir dessutom ännu mer uppenbart i deras motionssvar till medlemmarna inför helgens EU-konferens.

Partistyrelsens förslag är defensivt. Varför ska det räcka med “sakpolitik” när vi kan använda EU-valrörelsen till att äntligen få ut ett av partiprogrammets principiella krav? Alla vet att utträdesfrågan avgörs i riksdagen – men var tydlig och understryk att vi enligt partiprogrammet faktiskt är EU-motståndare, med konkreta och offensiva skrivningar.

Det är tydligen lätt att glömma att Vänsterpartiet så sent som i EU-valet 2014 hade en betydligt mer EU-kritisk plattform. Men skrivningar som att motverka EU:s överstatlighet, att omförhandla EU-medlemskapets villkor och göra det lättare för länder att lämna EU vill nuvarande partiledningen inte veta av.

Den aktuella debatten startade när Jonas Sjöstedt gick ut med att han ville “pausa” EU-utträdesfrågan, en linje som även vår nuvarande representant i Bryssel stöttar (15/11-18). Själv vill jag varken pausa kampen mot kapitalismen eller EU. För mig är det en parallell kamp, och vi riskerar att framstå som vilsna om målet är otydligt.

Partitopparna vill “utveckla” vår “EU-kritik” (Flamman, 15/11, 2018), själv vill jag att vi utnyttjar valrörelsen till att även tala öppet och otvetydigt om vårt EU-motstånd.