Inrikes/Nyheter 11 augusti, 2022

Facktidningar kan kastas ut när LO höjer hyran: ”Självsabotage”

LO vill höja hyran i sina fastigheter till marknadsnivå. Som en konsekvens kan fackens tidningar – som redan genomgått flera stora nedskärningar – tvingas bort från området vid LO-borgen. ”Ett otroligt självsabotage”, säger en person med insyn i förhandlingarna.

”Mitt emellan arbetarna och kapitalismen finns Bantorget förvaltning.”

Så beskriver LO:s fastighetsbolag sig självt på sin hemsida. Uppgiften är att få medlemmarnas pengar att växa. Samtidigt slår man fast att man står bakom ”LO:s, arbetarnas och förbundens kamp för allas rättigheter på arbetsmarknaden”.

Flamman har tidigare berättat att företaget valt att hyra ut den anrika skollokalen Norra Latin till en internationell elitskola där en termin kostar över 100 000 kronor – samtidigt som studieförbundet ABF uttryckt intresse för att driva en skola i samma lokaler.

Nu står fastighetsbolaget inför ännu ett vägskäl. Flera av varandra oberoende källor berättar för Flamman att Bantorget förvaltning har fått i uppdrag att ta bort hyresrabatten för LO:s ”vänorganisationer”, med målet att få marknadsmässiga hyror. En av dessa är LO Mediehus – arbetarfackens egen tidningskoncern, som ensamt gör en stor del av den svenska arbetsmarknadsjournalistiken.

Stephen Lindholm, reporter på Kommunalarbetaren, säger till Flamman att man nu börjat förbereda sig på att hitta en ny lokal.

– LO har bestämt att de vill ha mer marknadsmässiga hyror, och har gett fastighetsbolaget i uppdrag att se till att avkastningen ökar. Då blir det ganska kraftiga hyreshöjningar, och då har LO Mediehus sagt att de är alldeles för stora. Vi har inte råd att betala dem, då ser vi oss om efter andra lokaler, säger han och fortsätter:

– Fastighetsbolaget har sänkt sina krav, men man har inte kommit ned till den nivå som mediehuset anser är rimlig. Några fortsatta samtal har inte förts sedan före sommaren.

En annan person med insyn i förhandlingarna riktar skarp kritik mot LO:s agerande:

– Det är väl en del av arbetarrörelsens marknadisering, som man från ett perspektiv kan förstå. Jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är LO:s uppgift att ha låghyreslokaler mitt i stan för vem som helst. Men att rikta det mot det enda mediehuset som regelbundet granskar arbetsmarknadsfrågor, med väldigt duktiga journalister, är ju ett otroligt självsabotage.

Hon ser också kopplingar till Flammans tidigare granskning av Bantorget förvaltnings beslut att hyra ut åt elitskolan Stockholm international school – en skola som kostar minst 100 000 kronor per läsår och riktar sig till föräldrar som jobbar i internationella företag, i akademin och på ambassader.

– Det sticker ju i ögonen om LO Mediehus åker ut, medan en internationell skola ska in.

Andra anställda säger att frågan är känslig och vill inte låta sig citeras. Stephen Lindholm beskriver det som ett tufft vägval – lämna området vid LO-borgen eller skära ned på journalistiken.

– Det borde finnas ett värde för LO att ha mediehuset centralt i stan, det är nära till alla förbund, till olika maktcentra, och så vidare. Men är det så att fastighetsägarna inte är beredda att gå med på mediehusets önskemål så är det bättre att vi flyttar till billigare lokaler än skär ned på verksamheten.

Hur ser du på symbolvärdet i att fackföreningsrörelsens medier – som redan varit med om nedskärningar – tvingas flytta ut från rörelsens lokaler?

– Det viktiga är att det finns resurser till själva journalistiken. Ägarna sitter ju på lite dubbla stolar, vilket jag kan förstå. Det är inte orimligt att man som fastighetsägare vill få ut värde av sitt ägande.

– Men samtidigt kanske man måste ta hänsyn till att egen verksamhet inte har lika stora ekonomiska muskler som en extern hyresgäst. Så här får de bestämma vad som är viktigast.

Robert Jonsson, vd på LO Mediehus, bekräftar för Flamman att en hyreshöjning är på väg. Enligt honom pågår inga förhandlingar, trots att kontraktet är uppsagt och går ut i april 2023. Jonsson har redan tagit hjälp av en professionell hyresförmedlare för att få en bild av marknaden inför en eventuell flytt. Om fastighetsbolagets nuvarande förhandlingsbud står fast lär det bli så.

– Om vi inte kan komma fram till en lägre kostnadsökning än vi har sett så kommer vi att börja titta efter nya lokaler, det måste vi göra. Det är inte så långt till april, säger Jonsson.

De andra alternativen – att skära ned på redaktionerna eller begära mer pengar från fackförbunden som beställer tidningarna – ser han inte som aktuella.

Han säger att processen kring hyreshöjningen inleddes när LO Mediehus behövde bygga om lokalerna. Enligt Jonsson var man beredd att själva betala för den investeringen. Men i samma veva började Bantorget förvaltning tala om en generell hyreshöjning, för att komma närmare marknadsvärdet.

– Vi tror att LO:s uppdrag till fastighetsbolaget är att minska rabatten för vänorganisationer. Och det är inte jättesvårt att förstå att det måste gå ihop om man ska äga fastigheter, säger han och fortsätter:

– Men vi har ju haft hyresökningar hela tiden, uppräkningar med ett par procent. Vad det handlar om nu är en större nivåhöjning, ett kliv uppåt. Vi ska leva med det länge, och då ser jag inte att det är bra för verksamheten helt enkelt.

Vad tycker du om hela situationen?

– Det är beklagligt, framför allt att vi inte har kunnat göra någon renovering hittills. Det har lagts på is nu.

Robert Jonsson säger att hyreshöjningen läggs ovanpå andra kostnadsökningar, som redan har pressat fackförbundstidningarna.

– Det är svårt att hålla samma nivå på verksamheten. Vi har tvingats dra ned på utgivningen på flera av tidningarna genom åren. Samtidigt har vi ökat den digitala närvaron och läsningen. Men vi når inte lika många där som med en papperstidning.

Han betonar att han förstår situationens ”komplexitet” och att LO vill få så mycket avkastning som möjligt från sina fastigheter.

– Men man får bestämma sig. Är det viktigt att ha närliggande verksamhet i lokalerna eller vill man öka intäkterna? Det är vad det handlar om.

Anders Ivarsson, fastighetschef på Bantorget förvaltning, säger till Flamman att den lokal som fackpressen sitter i aldrig har varit tänkt som lokalförsörjning utanför marknadens logik, som exempelvis LO-borgen är. Enligt honom har målet alltid varit ökad avkastning, som i alla kommersiella fastighetsinvesteringar.

Andra säger att det skett en förflyttning över tid, från lokalförsörjningsperspektivet till marknadsperspektivet, men det stämmer alltså inte?

– Den diskussionen hör hemma hos LO och dess kanslichef. Men LO har definierat ett visst antal fastigheter som tillhörande kapitalförvaltningen. Man ska också komma ihåg att det här är medlemmarnas pengar. Ytterst är det strejkkassa man bygger med dem.

Så ni har inte fått något nytt uppdrag från LO?

– Nej. Sedan kan det finnas människor som levt i den här organisationen sedan början av 80-talet, och några upplever säkert att det är ett annat fokus i dag. Det kan jag inte svara på. Uppdraget nu är att vara en del av LO:s kapitalförvaltning, inte dess lokalförsörjning.

Trots det säger Anders Ivarsson att det i dag finns skillnader i hyresnivå mellan olika hyresgäster, alltså ett slags rabatt.

– Vi har sett skillnader. Vad de beror på kan bara våra företrädare svara på, men jag kan inte se det i några avtal, så nu försöker vi rätta till det vi tycker ser tokigt ut. Sedan är det klart att vissa organisationer kan tycka att det är stora höjningar. Men jag skulle säga att man ska kanske vara glad att man haft så pass schysst hyra under så lång tid tidigare, säger han och fortsätter:

– Det är också viktigt att det blir en rättvis behandling.  Varför ska vissa hyresgäster få något slags rabatt?

Han nekar också till att hyreshöjningen skulle ha börjat diskuteras i samband med frågan om ombyggnation. Enligt Berggren beror diskussionen helt enkelt på att avtalet löper ut och ska omförhandlas.

– Vad vi egentligen har tagit ställning till är det vi tycker är en felprissättning, och nu finns det möjlighet att justera den.

Hur ser du på att LO Mediehus kan tvingas flytta och redan har börjat skanna av övriga hyresmarknaden?

– Vi tycker alltid det är tråkigt om någon flyttar, men det är ett beslut som den organisationen måste ta. Vi gör allt vi kan för att få dialog och få dem kvar. Vi har gjort väldigt mycket och varit oerhört transparenta, mer än i en vanlig hyresförhandling, och det är väl ett slags särbehandling i sig. Vi har förklarat vilka direktiv vi har utifrån vår ledning och att vi behöver behandla alla rimligt lika. Då har vi hamnat i den här hyresnivån, som de tycker är väldigt hög.

LO:s egen ledning vänder sig emot beskrivningen från mediehusets vd, alltså att de måste välja mellan att ha närliggande verksamhet i sina lokaler eller öka sina hyresintäkter. LO:s pressekreterare Jens Lundberg skriver i ett mejl till Flamman att farhågan om en flytt är ”en ganska hård vinkel”, eftersom hyresförhandlingarna inte är klara ännu.

Men vd Robert Jonsson säger att förhandlingarna står stilla, att det nuvarande budet kommer att leda till nedskärningar, flytt eller prishöjning, att flytt är troligast och att han redan tagit kontakt med en hyresförmedlare?

– Att det kommer bli en hyreshöjning är som sagt givet och det är ju naturligt att mediehuset då måste se över sin kostnadsbild. Det är naturligt för alla LO:s bolag, säger Jens Lundberg.

Enligt honom har frågan inte tagits upp av LO:s styrelse alls.

Nedskärningar i fackförbundspress

När LO:s planer på att grunda ett mediehus presenterades 2012 var reaktionerna huvudsakligen positiva. Men Liv Beckström, dåvarande chefredaktör för Kommunal-arbetaren, sade till tidningen Journalisten att det i förlängningen kan leda till att fackens kommunikationsenheter prioriteras högre än deras tidningar. ”Man kan komma för långt från ägarna och bli mindre relevant, man blir bara en kostnad en gång om året”, sade hon då.

Tio år efter sammanslagningen rapporterade Journalisten att var tredje fackförbundstidning fått färre anställda sedan 2017. Samtidigt hade kommunik-atörerna blivit fler på vart fjärde förbund.

Reportage/Utrikes 20 november, 2025

Palestinas andra landslag finns i Chile

Stämningen är hög på läktaren för det chilenska fotbollslaget Palestino. Foto: Line Bankel.

I landet med den största palestinska befolkningen utanför Mellanöstern finns fotbollslaget Palestino. ”Det handlar om någonting större, bortom fotbollen”, säger supportern Camila Díaz.

Snart ska området framför mig fyllas med dundrande trummor, stekos av nötkött och jubel från åskådarklacken. Svartklädd säkerhetspersonal i hjälmar förbereder arenan för folkstormen, de ser ut som en insatsstyrka, men stämningen är lugn och välkomnande.

Shawarmastånden vittnar om hemmaklubbens ursprung – och över läktarplats vajar den palestinska flaggan bredvid den chilenska.

Flamman är först på plats av alla inför dagens match när de chilenska lagen Palestino och Everton möts i Liga de Primera Itaú, högsta divisionen för Chiles klubblag. Palestinos hemmaplan ”La Cisterna” i Santiago, omges av de bergskullar som omsluter staden i en cirkel likt Midgårdsormen som bet sin egen svans runt den gamla vikingavärlden.

Arenan fylls med människor, ganska många är barnfamiljer. En ung kvinna ser att jag tittar på henne och ler mot mig. Tyst lägger hon sin hand på sätet bredvid, för att visa att jag ska slå mig ned.

Domaren blåser i visselpipan. Matchen kan börja.

Fabio Catalán är kommunikatör för Palestino och ger Flamman en privat rundtur på stadion. Han berättar om laget:

– Varje match genomför vi också en politisk aktion. Spelare stannar upp och publiken tystnar under hela den elfte minuten – det är en tyst minut för Palestina och den håller man som en ritual.

Klubben tog för ungefär tio år sedan fram en tröja där Palestinas karta före bildandet av Israel syns som siffran 1. Fotbollströjan blev direkt kontroversiell och Palestino förbjöds av chilenska fotbollsförbundet ANFP att bära den under matcher, på grund av att den bedömdes som ”konfliktskapande” efter att det judiska samfundet reagerat negativt.

Färgstarkt. Lagtröjorna delar färg med den palestinska flaggan. Foto: Line Bankel.

– Då blev det hela ännu mer symbol för motståndet, ettan som ett förbjudet nummer. Du ser på supportrarna som kommer nu att många av dem bär den tröjan: den har två kartor av det gamla Palestina bredvid varandra som ser ut som två ettor, eller siffran 11.

Det var med avstamp i detta som man kom att hålla en tyst minut för Palestina varje match i just den elfte minuten. Spelarna har också gått ut på planen med keffiyehr, och har manifesterat mot hur barnen i Gaza mördas och svälts ut. 7 oktober 2024 bar de på en banderoll med texten ”Ett år av folkmord. 76 år av ockupation”.

Fabio Catalán säger att klubben bara mottagit ett fåtal kritiska kommentarer om deras ställningstagande. I stället lyfter han att de på mindre än två år har gått från 200 000 följare på Instagram till nästan en miljon.

Varje match genomför vi också en politisk aktion.

– Det är bara chilenska landslaget och de två största klubbarna i landet som har fler. Därför omtalas vi som ett politiserat lag, men i slutändan är vi också bara en sportklubb.

Fabio menar att Chile är ett ganska propalestinskt land.

– Här i Chile har det alltid funnits en tendens att stödja allt som har varit palestinskt. Det går uppenbarligen hand i hand med stödet för den palestinska idrottsklubben.

Vänsterpresidenten Gabriel Boric har upprepat uttryckt sitt stöd för Palestina, vilket har lett till kritik från Israel som anklagat honom för antisemitism.

Spanska eller arabiska? frågar jag min vänliga sätesgranne och ångrar mig direkt eftersom jag vet svaret.
Arabiska, svarar hon och börjar tala in i Googles översättningstjänst. Hon heter Samira och hennes man heter Faris. De sitter där med sina tre barn, som alla är under tio.

De är glada och förväntansfulla över dagens match men under ytan finns sorgen.

– Vi måste börja om våra liv från noll, vårt hus bombades sönder. Gudskelov är vi här i Chile nu, men vår familj i Gaza har det väldigt svårt, säger Samira.

Hennes man Faris vill vara glad i dag, han pratar hellre och med stolthet om att han tränat ungdomar i bordtennis. Han visar bilder på när han och sonen Yusef spelade hemma i träningslokalen i Gaza.

– Jag är nationell palestinsk spelare i bordtennis, berättar han.

Stöd. Palestino har många supporters både på läktaren och ute i samhället för palestiniernas sak. Foto: Line Bankel.

Gaza hade den största akademin i Mellanöstern med 1 500 spelare. Bordtennisföreningens ordförande Mohamed Salah al-Dalou dödades i ett israeliskt luftangrepp mot staden i oktober 2023. Härom månaden sköts landslagsspelaren och journalisten Saleh al-Jafarawi till döds i samband med interna stridigheter i Gaza. Faris berättar att han var nära vän med Saleh, och att de tillsammans deltog i många turneringar i Qatar och Egypten.

– Det finns inget kvar av det nu i Gaza. Allt jämnades med marken.

Samira och Faris landade med sina tre barn i Chile den 30 september efter att de tillsammans med 68 andra evakuerats från Gazaremsan. Operationen tog flera månader och genomfördes av Chiles regering med internationellt stöd.

Visst har varje land ett landslag, men att en klubb från början representerar ett lands färger är ovanligt inom fotbollen.

I dag är platser på läktaren reserverade för de 68 palestinierna.

– Först och främst är det en ära för oss, konstaterar Fabio Catalán.

– Men självklart är det blandade känslor. Vi hoppas att de åtminstone kan få känna sig lite som hemma här.

På läktaren höjs stämningen i klacken. Två kvinnor klättrar för att knyta fast de röda, gröna och svarta tyger som sträcker sig över läktaren.

Camila Díaz har varit Palestino-supporter hela sitt liv. Hennes familj heter egentligen Abdala och kommer ursprungligen från Belén. Efter Nakban 1948, då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem vid grundandet av staten Israel, flydde de till Chile. De bytte namn och fortsatte inte med de palestinska traditionerna. Men hos släkten på hennes pappas sida har fotbollsklubben alltid varit närvarande.

– Att komma hit till stadion är som att vara med min familj. Det känns som att jag kommer närmare mina rötter. Allt är så bekant, folk hälsar på dig och man pratar med varandra. Man vet att vi är många som delar ödet att vara flykting.

Camila menar att klubben försöker att inte politisera fotbollen alltför mycket, men att det är svårt att helt hålla borta politiken. Och spelarna får historielektioner om Palestina, för att förstå vad de representerar.

– Att spela för Palestino handlar om att representera Palestina. Matcherna livesänds även där.

Anrikt. Palestino grundades 1920 av palestinska invandrare till Chile. Foto: Line Bankel.

Under de senaste två årens ockupation och svält i Gaza har fler människor börjat komma till matcherna för att stötta, många även utan palestinskt ursprung.

– Alla i Chile älskar Palestino. Det handlar om någonting större, bortom fotbollen. Palestino är som allas andralag, säger Camila och skrattar.

Klacken brukar gå på demonstrationer tillsammans. Samma instrument som spelas på läktaren spelas på gatan. Javiera Segura är 31 år och deltar ibland med sin saxofon. Hennes gammelmormor kom från Palestina och ursprunget har alltid varit närvarande i familjen.

– Jag känner att mina händer är bundna. Vi är i chock, men marscherna är ögonblick av protest för att kunna uttrycka all ilska, för att skrika och gråta om det behövs också, säger Javiera.

När människor ute i världen tar på sig Palestinos tröja för att uttrycka solidaritet, så är det en del av en märklig kraft, tycker hon.

– Det är spännande att något kan vara så litet som ett sandkorn jämfört med allt i världen, en fotbollsklubb och en tröja, men ändå kan det överskrida så mycket.

– Jag är stolt, säger Camila.

Nu dånar ljudet från klacken. Många har knutit Palestinaflaggan som en mantel på ryggen. De står upp på stolsätena och ropar, sjunger. Spelarna har kommit in på planen genom en uppblåsbar tunnel i de palestinska färgerna grönt, vitt, svart och rött. Javiera står längst bak med kinderna fyllda av luft, som pressas till höga ljudvågor genom saxofonen. Camila slår roat med ett par cymbaler.

Bredvid den största trumman i klacken sitter en liten flicka. En keffiyeh är virad runt hennes axlar medan hon omsorgsfullt samlar kvitton som ligger strödda omkring henne. Hon ser oberörd ut av det öronbedövande ljudet.

– Det är som att hjärtat hoppar över ett slag när man sitter bredvid trumman, säger hon när hon räcker över kvittona till mig för att jag ska ge dem till gruppen pojkar som står bakom.

De har tagit allt från oss i Palestina så för oss är Palestino det vackraste som finns.

Han som tar emot papperslapparna blir smått förvirrad. Vännerna omkring demonstrerar snabbt att de ska kastas upp i luften som konfetti. Motvinden tar kvittona rakt över pojkarnas huvuden, men de hoppar ändå, exalterade.

Över killarna står Sergio Hernández. Liksom de flesta supportrarna på arenan bär han fotbollströjan med Palestinos namn på. Blicken utstrålar stolthet. Det känns som att han är pappan till tiotalet pojkar, men i själva verket är han klacken Baisanos ordförande.

Och han för en ganska hård linje gentemot de unga supportrarna.

– Du kan inte bära Palestinos tröja och försvara Gazas barn om du samtidigt uppför dig dåligt. Om du går på matcher där våra rivaler Colo-Colo spelar så ser du folk som röker och tar droger. Det gör du inte här, konstaterar han.

– Vi är stolta över att försvara en humanitär sak och då har man ingen dubbelmoral.

Den elfte minuten närmar sig och La Cisterna tystnar. Under en minut. Sedan skanderar supportrarna:
”Gaza resiste, Palestina existe” (Gaza gör motstånd, Palestina finns).

Det blir fart på klacken, man går över till att ropa ”olé olé olé” och alla börjar hoppa. Mannen bredvid mig drar på sig en silikonmask föreställande en ko och ropar:

”Den som inte hoppar är israel!”

Camila Díaz räds tanken på att de ansvariga för folkmordet kan förbli ostraffade, likt de militärer som begick brott mot mänskligheten under den chilenska diktaturen.

– Det är ett skrik av maktlösthet kombinerat med beslutsamheten att fortsätta, säger Camila.

Chile har den största befolkningen palestinier utanför Mellanöstern. De kallades turkar när de kom med den första vågen migranter runt förra sekelskiftet, eftersom de reste via det dåvarande Osmanska riket. Många emigrerade för att komma undan tjänstgöringen i den osmanska armén. Väl i Santiago de Chile grundade palestinierna själva fotbollslaget Palestino 1920.

– Visst har varje land ett landslag, men att en klubb från början representerar ett lands färger är ovanligt inom fotbollen, säger Fabio Catalán.

Palestino är en av de chilenska klubbar som har störst närvaro på turneringar runt om på den sydamerikanska kontinenten. Förutom att de spelar i Chilekuppen (ja, på svenska för ordet minnet till en helt annat typ av kupp – militärens blodiga statskupp 1973) samt landets högsta division, så har de deltagit i den mest prestigefyllda klubbturneringen ”Copa Libertadores de América”, Sydamerikas motsvarighet till Europas Champions league.

Jubel. Palestino firar ett utjämnande mål mot colombianska Millonarios, i Bogota den 14 maj 2024. Foto: Fernando Vergara/AP.

Under klubbens 105-åriga historia har kopplingen till Palestina förblivit stark. Efter kvalificeringen till Copa Libertadores 2014 skickade Palestinas president Mahmoud Abbas ett brev där han uttryckte sin uppskattning för laget.

– Jag vill att ni ska veta att vi identifierar oss med Palestino som det andra landslaget för det palestinska folket.

Året därpå besökte laget Palestina och de två ”landslagen” mötte varann. 2018 blev det Palestinos tur att välkomna president Abbas till hemmastadion La Cisterna i Santiago.

På grund av omöjligheten att i dag utöva sportaktivitet i Palestina kan Chile vara nyckeln för att återuppbygga Palestinas ”första” landslag.

I somras fick klubben besök av Palestinas landslagstränare Ehab Abu Jazar. Han meddelade att ett permanent träningsläger för landslaget ska upprättas i Chile, med stöd från Palestino. Besöket var dessutom en del av förberedelsen inför kvalificeringen till VM 2030 eftersom spelare från Palestino kan komma att rekryteras till landslaget.

”I Palestina är vi väldigt stolta över Palestino eftersom det representerar folkets och diasporans identitet”, sade han till fotbollssajten Redgol.

Domaren blåser av för halvtid och inget lag har ännu lyckats göra mål. En man går nedanför läktaren, bärandes på en kartong full av colabägare med lock och sugrör. På läktarna blir det glesare när folk rör sig mot shawarmastånden.

De 68 palestinierna som evakuerats från Gaza går ut på planen för att visa upp sin närvaro.

– Allt kan fungera som spridning för att synliggöra vad som händer, så att folk blir medvetna. Låt oss inte ignorera detta oerhörda barbari. Samtidigt finns det de som inte vill att sanningen ska bli känd. Demonstrationerna behöver bli ännu större, säger Palestinos tränare Lucas Borvaglio till Flamman, om Palestinos beslut att bjuda in flyktingarna.

Även bland supportrarna är besöket av flyktingarna uppskattat. Yasna är mapuche och menar också att klubben handlar om mer än fotboll.

– Jag tillhör mapuchefolket som fråntogs vårt land och efter det har diskriminerats. Det gör att jag identifierar mig med palestinierna, om än på en annan nivå. Jag känner att jag måste stötta dem, säger Yasna.

Dagen är inte över och matchen inte vunnen än – nu uppmärksammas dessutom att det är den ”Internationella dagen för den palestinska kvinnan”. Matchen återupptas och gruppen pojkar i klacken som tidigare kastade kvitton får igång stämningen och skriker för full hals:

I Palestina är vi väldigt stolta över Palestino eftersom det representerar folkets och diasporans identitet.

”Sácate un shawarma palestino de mi alma!” (”Ta ut en palestinsk shawarma ur min själ”).

På vår sida planen går 68 flyktingar tillbaka till sina platser på en reserverad läktare. Några från klubben kommer med papperspåsar innehållandes kepsar. Samira håller upp sin påse i luften och poserar medan hon skrattar. Den svarta hijaben skapar kontrast med de gröna ögonen. Hon är väldigt vacker. I Gaza frilansande hon som film- och ljudklippare. När hennes hus bombades förlorade hon sin dator och därmed möjligheten att jobba.

För hennes make Faris har sporten varit viktig.

– Vi har haft mycket tålamod och vi har lidit mycket. Vi hoppas att ni ser oss och stödjer oss för att vi ska kunna återvända till någonting normalt. De har tagit ifrån oss livet, säger Faris.

Med 53 minuter spelade blir Evertons släpande tia Joan Cruz nedriven i straffområdet. Domaren låter spelet fortgå men blåser snart straff – och uruguayiske anfallaren Sebastian Sosa trycker in den i nätet. Palestino ligger under med ett–noll, men tappar inte modet för det.

I stället går man till motattack och bara några minuter senare trycker Palestinos vänsterback Jason Leon in ett otagbart långskott. Det är kvitterat och publiken flyger upp ur sina säten. Grönt, vitt och svart med röda trianglar vajar i vinden. Samira och Faris son har ställt sig upp på sätet. Han skakar sin kompis som står bredvid, hänger sig på honom, får utlopp för allt. Någon räcker honom en flagga och han lyfter den som de andra. Han ser sig om efter föräldrarna. Ser de honom nu? De bekräftar.

Faris insisterar att de vill bjuda på något och beklagar sig över att inte komma på vad. De föreslår ett helt kakpaket, men vi kommer till slut överens om att tuggummi är okej. Han visar bilder på när sonen poserar med tre guldpokaler från bordtennisen, var och en lika stor som halva pojken.

Bredvid palestinierna sitter också spelarnas anhöriga. En ung mamma håller sin lilla son. ”Vamos papa!!” står det på en ballong. Pappa heter Dilan Salgado och är anfallare i Palestino.

Läs mer

– Dilan kommer alltid att tillhöra klubben. Det var alltid hans dröm, säger pojkens mamma Geraldine Fernández.

”El Charango” går på varje match Palestino spelar, runtom i landet och utomlands. Egentligen heter han Juan Carlos Pizarro Alan och är 62 år från Beit Jala på Västbanken.

Tio minuter senare är det dags igen. Efter en snabb kontring skjuter inhopparen Arias Junior in ett andra mål för Palestino. Resultatet står sig och de vinner med 2–1. Juan Carlos kan andas ut:

– De har tagit allt från oss i Palestina så för oss är Palestino det vackraste som finns. Det är ett sätt att fortsätta leva och vi ska leva utan att vila tills vi dör. Tills vi har vår tredje stjärna och ett lugn i Palestina

Det palestinska paret heter egentligen något annat.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 november, 2025

Feiler, Greider och Tännsjö har fel: Europas upprustning är enda garanten för fred

På treårsdagen av Rysslands invasionskrig i Ukraina hålls en partipolitiskt oberoende demonstration, ”Sverige står upp för Ukraina”, på Sergels torg i Stockholm, i februari i år. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

DN Debatt den 16 november vänder sig Dror Feiler, Göran Greider och Torbjörn Tännsjö i texten ”Kriget och freden – och allt vi glömde däremellan”, mot ökningen av de svenska försvarsanslagen.

De menar att det är en illusion att ett stärkt försvar ökar tryggheten eftersom ”samma resonemang förs på motsatt håll. Varje sida betraktar den andra med växande misstro. Ju mer vi rustar, desto mindre blir tryggheten.”

Då borde väl också gälla att en total avrustning av det svenska försvaret skulle öka tryggheten? Underförstått tycks artikelförfattarna mena att upprustningen i Europa är ett meningslöst nollsummespel där ingen egentligen vill ha krig. 

Om samma resonemang gäller för Rysslands krig mot Ukraina framgår inte. 

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen.

Vidare skriver de: ”Militarismen har nu svept med sig samtliga partier i Sverige. Den är inte bara en politik, utan en ideologi – och den utgör i sig ett hot mot demokratin.” Om samtliga partier nu hotar den svenska demokratin, då är det tydligen bara de som tycker som artikelförfattarna som verkligen står upp för demokratin. Och försvaret av demokratin verkar då handla om att blidka Ryssland genom att rusta ned det svenska försvaret.

De som argumenterar på det här sättet brukar noga undvika att göra jämförelsen med andra världskriget. Och kanske verkar det inte särskilt trovärdigt att hävda att nazisternas Tyskland hade låtit bli att försöka underkuva Europa om bara övriga länder hade rustat ned?

Men om man fortfarande anser att det var rätt att bjuda militärt motstånd mot Tyskland, varför är det så svårt att inse att Europa idag faktiskt hotas av ett Ryssland under en högerextrem diktator som på allt fler punkter påminner om Hitler? 

Jämfört med EU är Ryssland visserligen en ekonomisk dvärg. Ingen tror nog heller att Ryssland skulle försöka sig på att starta ett krig mot hela Europa samtidigt. Men skulle Ukraina besegras, kan mycket väl de baltiska staterna stå på tur. Kommer hela Nato då att sätta in alla resurser för att försvara lilla Litauen? Man kan tvivla på det, med tanke på hur senfärdiga Europa varit när det gällt att ge Ukraina det stöd som behövs för att slå tillbaka mot Ryssland.

Det är märkligt att artikelförfattarna samtidigt som de motsätter sig den konventionella upprustningen av Europa, avvisar en tilltro till ”terrorbalansen som garant för evig fred”. Har det gått dem förbi att det är just insikten om att Europa inte längre kan gömma sig under USA:s kärnvapenparaply som fått de europeiska regeringarna att förstå att man faktiskt måste stärka det konventionella försvaret? Donald Trumps politik borde ha fått oss att en gång för alla inse att USA inte är någon pålitlig partner när det gäller Europas överlevnad.

Detta förstår Ryssland mycket väl. På rysk TV uppmanar Putins propagandister på bästa sändningstid till kärnvapenattacker, inte bara mot Ukraina, utan mot de europeiska storstäderna som ett sätt att avgöra kriget. Även om man kan betrakta sådana utspel som ett sätt att skrämma upp Europa till att upphöra med stödet till Ukraina, så borde det vara dags att alla inser att det inte är genom eftergiftspolitik i Chamberlains anda som Ryssland kommer att hejdas.

Läs mer

Idag är det avgörande för Sveriges och Europas försvar att ge Ukraina vad de behöver för att kasta ut angriparen. Om detta har artikelförfattarna ingenting att säga. Till dem vill jag svara: kom igen när Ukraina segrat så kan vi på nytt ta diskussionen om vad som är en rimlig nivå för det svenska försvaret.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 19 november, 2025

Naket med Gunnar Ardelius: ”Sjuttiotalisterna gjorde upproret till dogm”

Flamman träffar Gunnar Ardelius, författare och generalsekreterare för Sveriges museer, för ett hudnära samtal om manlighet. Foto: Paulina Sokolow.

Med hud tunn som fjärilsvingar har han skrivit självutlämnande om manlighet i förändring, alkoholism och övergivenhetskänslor. Som chef för en branschorganisation tillhör han de mer originella. Flamman går och badar med Gunnar Ardelius.

Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.

Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.

Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.

Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.

För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.

Deadlines. I augusti kraschade Ardelius efter att ha tagit på sig för mycket jobb. Foto: Paulina Sokolow.

– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.

Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken "Därför ville jag fly från min familj" där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.

Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 19 november, 2025

Ebba Busch har fattat – socialdemokratin är en pissoar

Marcel Duchamp skapade en konstnärlig revolution under mellankrigstiden när han ställde ut en pissoar. Hans readymades utmanade den högkultur som dadaisterna menade hade dött i skyttegravarna tillsammans med en hel ung generation.

Efter Duchamp krävde konsten varken skicklighet eller ambition. Bara en signatur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 18 november, 2025

Storstäderna kan vara vänsterns nyckel till makten

Revolt. I det danska lokalvalet har de socialistiska partierna möjlighet att nå majoritet, efter en valrörelse med bostadsfrågan i centrum. Foto: Johan Nilsson/TT.

Det är inte bara genom New York som det sveper en vänstervåg – efter lokalvalet i dag kan Köpenhamn få sin första socialistiska borgmästare. Bakom framgångarna finns ett brett missnöje med stigande kostnader – och även i Sverige kan storstäderna bli en central väg mot makten för vänstern.

Den 1 september skapade en bostadsannons skandal i en dansk bostadsgrupp på Facebook. En etta i Østerbro i Köpenhamn, med tillgång till vardagsrum och kök, hyrdes ut för motsvarande 13 400 kronor. Storlek: nio kvadratmeter.

När 62-åriga läraren Michael Lykke såg annonsen frågade han om det var ett skämt, och fick svar av den unga hyresvärden: ”Nej, det är inte ett skämt? Det är helt enkelt superdyrt att bo på en av de trevligaste och äldsta gatorna i Østerbro.”

Hon har rätt – situationen lockar inte direkt till skratt. Sedan 2012 har priset på en lägenhet på 50 kvadratmeter i staden tredubblats till över motsvarande 4,6 miljoner kronor.

Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

Det är alltså knappast förvånande att bostadspolitik är den viktigaste lokalfrågan för unga väljare. Eller att när Köpenhamn går till val i dag, den 18 november, ser socialismen ut att gå mot ännu en storstadssuccé.

Ja, socialism – inte socialdemokrati. I de senaste enkätundersökningarna har Enhedslisten och Socialistisk folkeparti tillsammans samlat ihop 46 procent av rösterna. Tillsammans med det gröna småpartiet Alternativet på 3 procent har de alltså chansen till egen majoritet. Socialdemokratiet, som traditionellt har bosatt sig i stadshuset, har i samtidigt pyst ihop till 11 procent.

En viktig anledning är att Socialdemokratiet har hamnat i konflikt med storstadsväljarna genom sitt konservativa kulturkrigande. Sitt mest parodiska uttryck tog detta i dagarna när partiledaren Mette Frederiksen förklarade för influeraren Frede Dyrnesli varför åldersgränser på Tiktok är viktigare än, i ordning: höjda sjuksköterskelöner, billigare kollektivtrafik och lägre matpriser. Till slut får hon frågan om lägre invandring och ger sig. Det fanns visst något viktigare.

I stället har vänsterpartierna tagit Köpenhamnsbornas ekonomiska oro på allvar. Enhetslistan har lovat att bygga 41 000 billiga bostäder till 2040, och Socialistisk Folkeparti vill lägga motsvarande 15 miljarder på att köpa upp privata fastigheter att hyra ut. Tillsammans har de tre partierna också gått till storms mot Airbnb i ett förslag som skulle minska antalet tillåtna uthyrningsdagar från 70 till 35, och att uthyrningstjänsterna tvingas rapportera alla uthyrningar.

Känns strategin igen?

För bara några veckor sedan valdes Zohran Mamdani till borgmästare i New York på löften om stoppade hyreshöjningar och 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Detta var knappast någon underklassrevolt. Hans pappa är en känd Columbiaprofessor och hans mamma en prisbelönt filmregissör, och hans socialistiska kärnväljare och dörrknackare var precis som han själv unga progressiva från medelklassen, som insett att de står på tur att pressas ut ur stadskärnan.

Det här har även Köpenhamns vänster förstått. Bostadsfrågan är perfekt för socialister – den är materiell, men binder även samman arbetarväljare med den pressade medelklassen, och möjliggör därför en löntagarmajoritet som kan vinna val. En sådan allians är betydligt mer strategiskt än att likt akademiker som Johan Alfonsson och Payam Moula gnälla på städernas hajkande, rosédrickande progressiva i arbetarnas namn.

En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna.

Här finns också en läxa för de socialdemokrater som länge blickat lystet mot den tidigare danska framgångssagan. De ”gettolagar” som infördes 2018 för att riva problemtyngda lägenhetskomplex har nämligen lett till höjda priser i områden som Mjølnerparken, som snart därefter även trängde ut ungdomar som letar efter en första bostad. Även i Sverige har städernas unga sett igenom högerns motstånd mot ”blandning”, det vill säga att bygga billiga hyresrätter som det förutsätts att bara invandrare flyttar in i, men som även de är intresserade av.

Det här är inte unikt för Norden. I EU har bostadspriserna stigit med 53 procent mellan 2010 och 2024. Enligt Europeiska investeringsbanken är en av de främsta orsakerna till krisen det begränsade utbudet. I mars 2025 skakade unionen fram 10 miljarder euro över två år för investeringar i billiga bostäder, och EU:s första bostadskommissionär Dan Jørgensen har precis påbörjat en ”plan för prisvärda bostäder”. Frågan är kritisk på hela kontinenten, men därmed också en möjlighet för vänstern.

Socialismen har nämligen blivit ett urbant fenomen. I kommunalvalen 2022 fick Vänsterpartiet 13,6 procent i Malmö, 15,4 i Stockholm och 15,8 i Göteborg. Omvänt är man i princip utplånade i glesbygden, varför man bland annat har lanserat ett ambitiöst Norrlandsprogram på 30 miljarder kronor.

Det är toppen så. Men samtidigt måste man äga dessa segrar. Vänstern behöver inte skämmas för sina storstadsväljare utan hylla dem. En central väg mot politisk makt för socialister går via storstäderna, och via en materiellt inriktad politik som fångar breda lager mot kapitalet. Men som samtidigt låter bli att stöta bort dem med konservativt poserande.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

Hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Med utgångspunkt i sociologen Roland Paulsens texter ifrågasätter Ada Berger den moderna oron. Foto: Felix Swensson.

Ada Bergers ”Orosdanser” på Kulturhusets Stadsteaterscen gestaltar ett tillstånd av kronisk ängslan. Ett symptom på ett samhälle där hela ansvaret för din framtid är ditt.

Du har fått ett välbetalt jobb, träffat din drömman och hittat den perfekta lägenheten. Ändå är det något som saknas, ändå ansätts du av den här… oron. Tänk om han tycker att du är tråkig, hittar någon annan, lämnar dig? Tänk om du har cancer, blir utbränd, inte kan älska ditt barn? Ju mer du tänker på det, desto farligare ter sig världen. Och de egna tankarna. Tänk om själva rädslan leder dig i fördärvet? ”Jag måste sluta tänka så här.”

Men det går såklart inte.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 november, 2025

”Jag är trött på självspäkande sexualitet”

Foto: Paulina Sokolow.

Författaren Sinziana Ravini vill ompröva gränserna för den franska erotiska traditionen, i spåren av landets metoo-uppvaknande. Huvudrollen spelar hon själv. Flamman möter henne i hotellbaren och beställer en drink.

I Sinziana Ravinis debutroman Diagonalt begär (Modernista, 2025) utmanar en ung kvinna, en försmådd och uttråkad konsthistoriker, sig själv genom att ge sig ut på ett erotiskt äventyr. Miljön är parisisk kulturelit, exklusiva adresser och möten med en lång rad vackra och excentriska män och kvinnor. Hjältinnan har helt klar drag av författaren själv, ska det visa sig.

La diagonale du désir, som den heter i original, kom ut i Frankrike för några år sedan fick då ett positivt mottagande: ”modigt” och ”elegant”, ansåg Le Monde. Nu finns boken på svenska och Sinziana Ravini, som i Sverige syns som chefredaktör för konsttidskriften Paletten och är återkommande skribent i Aftonbladet, är på tillfälligt besök i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 14 november, 2025

Varken imperialism eller förtryckarregim

Protesterna för Irans kvinnor har inte tystnat sedan 2022. Demonstration i Stockholm den 21 juli 2025. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hösten 2022 reste sig det iranska folket och sade: ”Kvinna, liv, frihet”. De sade ”död åt diktatorn”. Revolutionen kvästes. Under folkmordet i Gaza attackerade Israel Iran och dess kärnvapenprogram. Donald Trump sade offentligt det som USA brukar sköta bakom stängda dörrar: det är dags för regimskifte. Så vad är alternativen för det iranska folket? Och vilka är det som tjänar på status quo?

Under åren 2022–2023 syntes klipp från enorma protester, från strejker, från kvinnor som tog av sig hijaben och skanderade ”Jin, Jiyan, Azadî” efter det att den iranska regimen hade dödat ännu en oskyldig kvinna. Trots att det inte rapporteras något i svenska medier längre, hålls det fortfarande nationella och sektoröverskridande strejker på grund av de svåra ekonomiska förhållandena. Det hålls också hungerstrejker på över 40 fängelser varje tisdag under kampanjen ”No execution Tuesdays”, kopplat till frihetsberövades isolering och, i allt högre utsträckning, avrättningar. Och runt om i världen fortsätter solidaritetsdemonstrationer att hållas.

Insynen i och förståelsen för den islamistiska regimen är låg utanför dess gränser och speciellt här i väst. Vilka är det egentligen som styr landet och hur håller sig regimen vid liv?

Högst upp i hierarkin har vi Ayatolla Ali Khamenei, den religiösa ledaren för den teokratiska regimen. Han har hållit kvar sig vid makten, mycket med hjälp av det Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Vilka är då de?

De har sina rötter i revolutionens efterföljd 1979, för att försvara den islamistiska revolutionen. I dag är de långt ifrån bara en militär organisation utan har i stället vuxit till att bli landets ekonomiskt mest inflytelserika aktörer. Under senare år har IRGC stärkt sin kontroll över Irans oljeexport betydligt. Detta i ett land med världens tredje största oljereserver. Oljan säljs främst till Kina genom ett nätverk av frontbolag och en ”skuggflotta” av tankfartyg som kringgår internationella sanktioner.

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte.

Genom sitt ingenjörs- och byggföretag, Khatam al-Anbia har organisationen också blivit en dominerande aktör inom landets infrastruktursektor. Bland annat har de genomfört projekt som hanterar landets naturgas, en central källa till inkomster då Iran har världens näst största tillgångar. Dessa inkomster och resurser kommer inte heller befolkningen till gagn. Ständig brist på gas till hushållen är ett problem när kylan slår till. Som den förre presidenten Mahmoud Ahmadinejad uttryckte 2012: ”Det finns 300 personer i landet som har stoppat 60 procent av våra pengar i sina fickor som de inte lämnar tillbaka”. Den procentsatsen har med all säkerhet sedan dess stigit i takt med ökade privatiseringar.

Så när rörelsen ”Kvinna, liv, frihet” startade och blev en revolutionär kraft var det inte bara en oro för kvinnors frigörelse som drabbade eliten i landet. Det var också ett reellt hot mot den sammansmältning mellan det militärteokratiska toppskiktet, ett hot mot IRGC och ayatollan.

Det var mycket detta, de ekonomiska svårigheterna samt det politiska förtrycket som gjorde att några gladdes åt de israeliska attackerna våren 2024, dels mot kärnvapenprogrammet men också mot dess militära ledare. Men vad skulle hänt om Israel med USA som nära allierad genomförde det Trump och Netanyahu ville?

De skulle gjort som så många gånger tidigare: ta landets resurser och tillsätta en nyliberal marionettledare. Låter det konspiratoriskt? Inte om man tittar på ett liknande exempel i samma land, nämligen installationen av shahen Reza Pahlavi efter avsättandet av den demokratiskt valde Mohammad Mosaddegh.

Läs mer

Iran befinner sig under ett imperialistiskt tryck från Israel och USA som tillsammans med lydstaterna inom EU önskar ett regimskifte. De sanktioner dessa länder har infört mot Iran håller tillbaka landet ekonomiskt och landets ledarskikt håller i sin tur tillbaka dess befolkning. För ett fritt, självständigt och välmående Iran kan det vare sig bli en nyliberal lydstat under Israel/USA, där resurserna går till dessa länders företag eller fortsätta under Khameneis och IRGC:s förtryckarmaskin.

Befolkningen i Iran förtjänar en bättre framtid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

”Det har prospekterats i Pleutajokk sedan 70-talet, man får hoppas att det inte heller den här gången blir någon gruva”, säger Peter Sundström som bor en dryg mil från platsen. Foto: Erland Segerstedt.

Regeringen ger grönt ljus till uranbrytning samtidigt som man vill upphäva det kommunala vetot. Flamman åker till Arjeplog där frågan vållat debatt i snart 50 år för att se hur förslaget tas emot.

En mil norr om Arjeplog svänger vi in på en grusväg. Vi sänker farten för att undvika de djupa hålen och stenarna som sticker upp och passerar sedan berget Lule Isjáks skrovliga branter. Snart skymtar vi sjön Hornavan och där är den – Uranvägen.

Här finns fortfarande spår efter LKAB:s provbrytning av uran 1980. Området har täckts över med jord, men växtligheten har inte fått fäste. Ett par skyltar varnar för joniserande strålning. Länsstyrelsens senaste undersökning visade på höga halter av bly, kadmium och uran i vattnet som kommer från gruvområdet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 13 november, 2025

Grillen #10: Kan SD rädda klimatet?

I tionde avsnittet av ”Grillen” snackar Paulina, Jacob och Leonidas om det växande AI-fusket på universitet, om Saltkråkan verkligen blivit woke och om konservativa skäl att att bry sig om klimatet.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Maksim Nourala

Klippning:
Petter Evertsen

Diskutera på forumet (0 svar)