I situationer där ord står mot ord, bör man alltid tro på kvinnan. Så skrev Flammans Micaela Kedhammar i början av året (nr 2/2018) inom ramarna för den debatt om #Metoo som fortfarande pågår. Då kallade Åsa Linderborg i Aftonbladet hållningen för ”religiös”. Senast i måndags (3/12, 2018) kom, efter hovrättens dom i fallet ”Kulturprofilen”, ytterligare en Linderborgsignerad text om gråzoner och sexualbrott och olika sätt att tolka verkligheten: å ena sidan, å andra sidan.

Det som Kedhammar ursprungligen syftade på handlade förstås inte om rättsprocessen, utan om civila sammanhang: organisationen, advokatbyrån, familjen. Där finns ingen neutral position där det går att säga: å ena sidan misstror jag inte dig, men jag säger inte heller att den du anklagar är skyldig. En sådan position går alltid ut över den som är offer för sexuella övergrepp. Att inte formellt stänga av en misstänkt förövare, är att informellt stänga ute offret.

Precis detta dilemma utforskas i en av årets mest omdebatterade böcker, norska författaren Vigdis Hjorts Arv och Miljö (Natur & Kultur). I romanen som handlar om en familj som vägrar ta ställning – och därmed tar ställning – när äldsta dottern som vuxen minns faderns övergrepp under uppväxten, finns en inskriven ”fantasieggande” ambivalens av det slag som Linderborg pekar mot i slutet av sin senaste text. Kanske, kanske minns huvudpersonen Bergljot fel? Men innebär det att hennes systrars och mammas misstänkliggörande av Bergljots person och ovilja att lyssna på hennes upplevelse är rätt? Eller att priset som Bergljot betalar blir mindre?

När ord står mot ord tvingas man göra en bedömning. En feministisk och statistisk grundorientering om sexuella övergrepp kan vara vägledande i en sådan bedömning. Utifrån bedömningen väljer du vem du vill tro på. Så gjorde denna gång även hovrätten.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.