Mycket händer i svensk politik i dagarna, inte minst oppositionens clownfest. Det är ju inget du behöver skriva under på att det är en clownfest, men hur stor är sannolikheten för att statsministern utlyser nyval?
– Jag tror att sannolikheten är ganska liten, för det är väldigt få av de borgerliga partierna som verkligen vill ha ett nyval ett år före valet.
– Men vad det gäller att de borgerliga funderar på att införliva Sverigedemokraterna i sitt regeringsunderlag: Det är en blåbrun sörja som vi ser växa fram. Vad Moderaterna gjorde i början av året är dramatiskt och potentiellt farligt för oss till vänster i politiken, eftersom vi kan få en regering där man ger Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande.
– Dock är det här som pågår i medierna helt oseriöst, och det tyder också på att de borgerliga partierna inte är eniga. Jag tror inte man kan kalla dem för en allians – inte just nu i alla fall.

Jag funderar på det som vi i vår tidning beskriver som en idéfattig regering. Att man håller hårt i pengarna och bevarar status quo snarare än att föra den expansiva ekonomiska politik som ju LO på många sätt förespråkar och som LO-kongressen beslutade om förra året. Hur ser du på det?
– Det gäller ju tyvärr partier i hela västvärlden, det är som om alla progressiva krafter i Europa har förlorat sitt självförtroende och inte tror på sina egna idéer. Det finns inga i dag som vågar formulera en alternativ värld – som ju faktiskt är möjlig, med de stora skatteintäkter vi har, med hög sysselsättning och med en väldigt god ekonomi.
– Men det som LO har framfört, att man måste öka investeringarna och att staten måste satsa två procent av BNP för att få fart på hjulen, det har ju faktiskt regeringen gjort. Det är därför vi har bland Europas högsta tillväxt och den här kraftiga sysselsättningsuppgången.
– Därför känner vi att regeringen har lyssnat på vad vi har sagt, men att gå därifrån till att stå för en vision som lyser starkare än populisternas, det är det ju ingen som har vågat sig på. Kommer det någon som vågar och orkar, så tror jag ju att potentialen är väldigt stor.
– Ser man till Sverigedemokraterna så har de inte en politik som motsvarar deras opinionsläge – det är ju ett kasst parti rakt igenom. Men bara avsaknaden av modiga framtidsvisioner formulerade av de andra partierna gör att Sverigedemokraterna får mycket större utrymme än vad de förtjänar.

Men du säger att regeringen faktiskt har genomfört den här expansiva politiken som LO beslutade om på kongressen, är det riktigt sant?
– Nej, det är klart att man alltid kan önska mer, men det vi sa 2013 på första maj, ett år innan valet, var att ekonomin måste stimuleras med ungefär 70 miljarder, två procent av BMP. Det har regeringen gjort. Och det är ju förklaringen till varför det går så jävla bra. Egentligen är ju detta avsnitt 1 A i regelboken och ingenting konstigt, det är keynesiansk politik.

Men om man jämför med hur det såg ut 2013: Vi hade då en regering som hade genomfört enorma skattesänkningar. Det är ju inte så att nuvarande regering har återställt de skattesänkningarna. De resurser som har tagits från välfärden har ju inte först tillbaka?
– Nej, det har de inte gjort. Även om mycket av skattesänkningarna de gjorde ju tas av tillväxten. Det är inte så att de borgerliga skar bort 130 miljarder i kommun- och landstingssektorn.
– Jag tycker att man måste fortsätta satsa på kommun- och landstingssektorn. De tio plus tio miljarderna som regeringen har tillfört permanent gör att det märks i kommuner och landsting att de har blivit mer optimistiska.

Foto: Cathrine Sandqvist.

Vi har ju ändå en sjukvård i kris?
– Ja, det finns fortfarande många hål att fylla i välfärden. Att få bra förskola, bra äldreomsorg och bra sjukvård är kanske det som LO-medlemmarna oroar sig mest för i dag. Kommun- och landstingssektorn är den största omfördelaren i dagsläget. Så, jag ser väl inget hinder i att åtminstone fördubbla det man har satsat de senaste åren och lägga på ytterligare pengar på välfärden. Det tror jag alla regeringar kommer tvingas att göra. Även en borgerlig regering möter befolkningsökning och, som du säger, sjukvårdskris.

Nu stundar ju snart S-kongressen. Vad har LO för strategi på den? Det finns ju till exempel motioner som 6F [Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, Seko] har lagt som handlar om att pressa hårdare för att öka investeringstakten och så vidare?
– Investeringarna stiger ju med rekordfort i Sverige. Nu bygger vi dessutom lägenheter – det finns fler påbörjade lägenheter nu än under miljonprogrammet. Men problemet med dem är att de bara blivit styrda av marknaden, och det man skulle önska är att det skulle bli många, många fler hyresrätter. För vanliga LO-medlemmar är det väldigt tufft att köpa en bostadsrätt.
– Ett problem är begränsningsreglerna för möjligheten att ta lån, och att man ska ha femton procent i kontantinsats. Det är väldigt få LO-medlemmar som har ett kapital på låt oss säga två, tvåhundrafemtio tusen kronor att kunna köpa sin första bostad för. Då måste det antingen finnas fler hyresrätter eller så måste man ändra på reglerna. Amorteringskravet kan ju ligga kvar, för det slår lika, och LO-medlemmar har ju rätt schyssta inkomster. Däremot funkar det inte med insatserna. Det har ju blivit en klasslag, när man gör sådana begränsningar.

Vad är det för andra frågor som kommer bli viktiga på kongressen för LO?
– Det blir mycket arbetsrätt. Vi har till exempel en förfärlig situation med hyvling, som dessutom ser ut att öka på kvinnodominerade arbetsplatser. Det var ju ingen som ens tänkte tanken när man skrev lagen om anställningsskydd, att man inte skulle vara skyddad på sin heltid, utan bara skyddad på sin anställning. Det är arbetsgivarnas uppfinningsrikedom som har satt medlemmarna i en väldigt prekär situation. I praktiken tvingar man människor, ofta kvinnor, att gå med på kortare arbetstid. Då blir man fattigare och fastnar i deltidsträsket.

Foto: Cathrine Sandqvist.

Vad tror du om vinstfrågan på kongressen?
– Där är ju skrivningarna väldigt radikala i förslaget redan från början, så jag tror att det blir en rätt liten fråga. Det kanske är synd. Förra kongressen var det ju en rejäl fajt om det.

Men det som är föreslaget är väl enbart på skolans område?
– Nej, det är bara sorterat under det området, skrivningarna om vinster i välfärden är väldigt progressiva.

Sen tänkte jag fråga om LO-rapporten om utbildningsjobben. Den slog ner lite som en bomb, och många uppfattade det som att LO gav högern rätt i att sänkta löner är lösningen?
– Nja, alltså. Riktigt så enkel är väl inte världen. Vi vill öppna upp arbetsplatserna. Under nittiotalskrisen hade vi massarbetslöshet med en halv miljon utan jobb. Överskottet gjorde att arbetsgivarna vande sig vid att kunna välja och vraka bland de arbetslösa. Det har gjort att företagen har ställt upp väldigt höga CV-krav för vad man ska kunna när man kommer in på arbetsmarknaden, dag ett. Så länge det är så, då är faktiskt arbetsmarknaden i Sverige ganska utestängande för den som inte har rätt kompetens. Det kan handla om kunskap och utbildning, men det kan också handla om social kompetens.
– Det vi vill med utbildningsjobben är att göra tvärtom. Vi bryter de här sju, åtta, tio åren som går innan man har fyllt sitt CV. I stället får man gå in på arbetsplatsen utan att ha alla kunskaper och sen gör man en utbildningsplan. Jobbet och arbetsplatsen är ankaret och sen bygger man sitt CV.
– Under perioden fram tills att man klarar arbetsmarknaden har inte vi något emot om företagen får en lägre lönekostnad. Sen har det tolkats av er och andra som att vi per automatik skulle vara för sänkta löner. Det har vi ju inte sagt. Vi pratar ju om lönekostnaderna.
– För om arbetsgivarna öppnar sin arbetsplats för dem som inte har kompetens att vara där så tror vi inte att det kommer att ske med mindre än att de får en subvention på den lönen. Men sen är det fortfarande så att när man är kvalificerad för ett yrke så ska man självklart inte ha lägre lön. Det är ju därför arbetsgivarna inte vill förhandla med oss, för de vill ju ha jobb för tio tolvtusen i månaden.
– Sedan gäller inte utbildningsjobb för alla som har kommit hit, utan för ungefär en tredjedel. Vi ser ju till exempel en grupp som inte har avslutad grundskoleutbildning från sina tidigare hemländer. De vill inte vi ha på arbetsmarknaden. Antingen så kommer de missbrukas å det grövsta av arbetsgivarna eller också så kommer de faktiskt att lönekonkurrera. Så den tredjedelen har vi sagt till regeringen att de inte kan skicka på oss. Svenskt arbetsliv ser inte ut så idag.

Vad ska vi göra med den delen då?
– Där är det bara utbildning som gäller. Merparten är som tur väl är unga, nittio procent är under 40 år. Så det är ju inte konstigt att ge dem en utbildning. Det tar två år ungefär att ta en grundskoleexamen.

LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Just nu finns i den politiska debatten en stark berättelse om den vite rasistiske arbetarklassmannen. Den skulle man kunna säga är falsk, för om man tittar på den senaste partisympatiundersökningen så är det tydligt att om valet skulle avgöras av ej facklärda arbetarmän, så skulle S och V ha egen majoritet i riksdagen. Det verkar dock på regeringen som om deras strategi är att nå Sverigedemokratiska väljare genom att lyfta frågor om ”svenska värderingar”, med denna berättelse i botten, hur ser du på det?
– Med risk för att göra dig besviken: Den här identitetssoppan vi har kokat från alla håll under de senaste tio åren har inte fört något gott med sig överhuvudtaget. Vi har fastnat i ett spel om vad vi säger om varandra, som är falskt. Jag håller med dig om det.
– Men när främlingsfientligheten väller fram så gör den ofta det på grund av en upplevd orättvisa, och det är därför den är större i de länder där löneutvecklingen stagnerat och där arbetarna verkligen har drabbats. Som i Storbritannien, där en miljon jobb har gått till underbetald östeuropeisk arbetskraft som ersatt den inhemska arbetskraften på samma jobb. Eller som i USA där det har gått 40 år utan någon som helst reallöneutveckling.
– När extremhögern växer innebär det första svepet alltid att de tar väljare från högern. Det upplevde vi här i Sverige med den första nedgången för Moderaterna i valet 2010. I det andra svepet – och där ser det tyvärr likadant ut i resten av världen – är det besvikna arbetare som går över.
– Vi försöker bemöta det genom att ha en tydlig linje kring våra värderingar om alla människors lika värde, och betona att vi aldrig kommer acceptera att man behandlar svenskar och invandrare olika på arbetsmarknaden. Vi försöker aktivt få våra fackliga att ta den där fikarumsdebatten med främlingsfientliga krafter. Men det är inte enkelt. Det är ju bara att titta på ditt eget facebookflöde; det är så jäkla mycket hat från den här gruppen. De skrämmer ju också fackliga förtroendevalda till tystnad. Liksom journalister.
– Men vi försöker. Ute på arbetsplatserna är många av de främlingsfientligas arbetskamrater från andra länder och då är det ändå fullständigt självklart att det är deras kompisar. Men de skiljer på det och på den här superpessimistiska synen som präglar hela västvärlden i dag. För egentligen har vi har den högsta sysselsättningen sedan 1992. Vi har stimulerat ekonomin med 70 miljarder. Vi har ökat en vanlig arbetares reallön med i snitt 60 procent på 20 år, där är det ingen som slår oss på fingrarna. Vi är bäst i världen på att höja människors löner och ändå tycker hälften av LO:s medlemmar att Sveriges utveckling går åt fel håll. Hur står man emot denna våg av pessimism?

Ja, hur gör man det då?
– De progressiva krafterna måste ha en stjärna som lyser starkare. Det är det enda jag har att komma med. Man kan inte slå ut Sverigedemokraterna genom att prata om deras rasistiska förflutna eller att de är nazistanstrukna eller så. Det måste man också göra, men det är inte det som kommer vinna människors hjärtan. Det som behövs är ett alternativ till den här sörjan som folk just nu upplever tilltalar dem mer. På 30-talet var vi extremt fattiga i Sverige, men då förmådde politiken att måla upp en tydlig vision om ett folkhem. Från början hade vi absolut ingenting, ingen sjukförsäkring, inga pensioner. Men det fanns en vision om att en vanlig knegare faktiskt kunde bo i en bra bostad. Att samma knegares unge kunde ha möjlighet att gå i skolan och få lika bra utbildning som den som var tjänsteman eller akademiker. Den drömmen hakade så många på.
– Jag skyller faktiskt framgången för högern och de främlingsfientliga mer på vänstern än på högern. För vi tappade modet. Det får man aldrig göra.

Foto: Cathrine Sandqvist.

Så ledstjärnan, vad är den?
– Jag gillar den enkla visionen om att vi bryr oss om varandra och att vi har små klyftor. Den där känslan av att vem som helst kan bli vad som helst, och att vårt samhälle kan se till att när man blir lite kantstött av livet, för det blir alla vid något tillfälle, så kan man få lite hjälp och ta sig ur det.
– Min farsa trodde att han hade fått lungcancer. Rökare och glasarbetare, många av dem fick cancer, så jag och morsan vi var helt upprivna när vi åkte till sjukhuset i Lund. Så röntgade de farsans lungor och vi fick höra på vägen in att det inte var lungcancer. Jag och morsan blev så där fnittrigt glada, men när vi kom in till farsan var han jätteallvarlig. Så jag frågade ”Va fan är det? Har du inte fått beskedet?” ”Det är inte det” sa han. ”Vadådå?” sa jag. ”Nej, men tänk att det här verkligen funkade, det här som Möller sa.” ”Vad sa Möller?” ”Ja, men att alla skulle ha rätt till den bästa sjukvården. Det var femton läkare och professorer här inne innan ni kom som stod och tittade på mina röntgenplåtar, och jag är en vanlig jävla glasarbetare”. Han var så jävla stolt över att det var så.
– Jag tror, att kan man ha ett samhälle där en glasarbetare känner att jag är exakt lika mycket värd som om jag hade varit dirren [direktören, red. anm.] på företaget, oavsett om vad det handlar i livet, då tror jag vi har kommit jäkligt långt. Den drömmen tycker jag är mycket starkare än ”Var och en klarar sig själv och invandrarna måste lämna landet”.