Hösten 2011. Den nuvarande partisekreteraren, Aron Etzler, hade i egenskap av chefredaktör för denna tidning, krävt den dåvarande partiledaren, Lars Ohlys, avgång. Vänsterpartiets opinionssiffror var sämre än i valet 2010 (5,2 procent i SCB-mätningen i november 2011), Socialdemokraterna hade valt Håkan Juholt till chef och det röd-gröna samarbetet var offentligt bespottat av nästan allt och alla. Då bestämde sig Jonas Sjöstedt för att göra ”comeback” i politiken. Efter att ha varit partiaktiv genom att från andra sidan Atlanten blogga initierade funderingar om vart vänstern var på väg (han bodde då i New York) valde Sjöstedt att flytta hem till partiet. Tillsammans med tre hågade och mer partierfarna kamrater, ställde han upp som partiledare och vann i januari 2012.
Nu har Sjöstedt varit partiledare i drygt fyra år. Han har lyckats möta en del av de skyhöga förväntningarna som fanns på honom genom sin lugna och sakligt framförda ambition att samla partiet ytterligare runt ett projekt. Frågan om vinsterna i välfärden var inte ny, men med Sjöstedt så blev välfärdsvinsterna frågan med stort F. Fram till valrörelsen lyckades partiet sätta frågan på dagordningen och flyttade effektivt debatten till sin egen planhalva, men i valspurten fick vinstfrågan hård konkurrens av jobben, ekonomin och skolan och de flesta väljare tyckte inte att vinsterna var så betydelsefulla att de ändrade hur de ville rösta. Men nu, när frågan är begravd i en (förvisso bra) utredning, vad är då vänsterns fråga med stort F? Vilken är Sjöstedts ”fläck” som det aldrig går att kompromissa om? Vänstern viker aldrig för högern i fråga om…ja vad?
Sjöstedt har tidigare velat profilera sig i klimatfrågan och har tillsammans med Ulla Andersson fått ut partiets budskap om mer pengar till kommunerna för att stärka välfärden. Han lyckas med det för att han är en skicklig debattör och för att han har förmågan att få till ”one-liners” utan att det känns krystat. Han vågar skämta med sig själv och andra och bygger inte sitt ledarskap på konstant konflikt, samtidigt som han är hård och tydlig när debatten hettar till. Det är upplyftande. Partiet i allmänhet och partiledningen i synnerhet har också blivit lugnare och mer stabil under Sjöstedts ledning. Till skillnad från på Gudrun Schymans och Lars Ohlys tid kan man idag vara ganska säker på att det inte kommer att hända något helt tokigt. Stabiliteten hör antagligen ihop med en stark övertygelse om i vilken riktning man vill. Det är tillexempel en bedrift att Sjöstedt och partiledningen har fått det att bli okontroversiellt för vänsterpartister i gemen att aspirera på regeringsmakt.
Om man vänder blicken västerut mot den osannolike demokraten Bernie Sanders som förmår att bygga en rörelse och vinna de unga generationerna amerikaner så är likheten mellan de båda herrarna inte alltför avlägsen. Jonas Sjöstedt har under hela sin tid som partiledare varit noga med att inte bara synas i TV-soffor utan också vara närvarade ute i landet. Att åka runt och hålla peppande tal hjälper dock bara om det finns en organisation som förmår att ta vara på intresset som uppstår, och förvaltar det genom ytterligare organisering. Nu blir det bara uppenbart att Sjöstedt har en outnyttjad populistpotential. Som rörelse upplevs Vänsterpartiet fortfarande som mossigt och otillgängligt (vilket är något ledarredaktionen kommer följa upp i kommande nummer).
En annan man bosatt västerut är brittiska Labours partiledare Jeremy Corbyn. Han har i likhet med Sjöstedt förmågan att med mycket patos skälla på dem som har skott sig på skattebetalarnas bekostnad. Corbyn kan i sina bästa stunder bli en samlande kraft mot den ekonomiska makten och för ett alternativ till högerns lösningar. Detta skulle Sjöstedt också kunna bli. I brist på en socialdemokratisk ledare värd titeln så finns det en poäng med ett ansvarstagande vänsterparti som pratar om konkreta reformer för att utjämna orättvisor. Men är det att sikta tillräckligt högt?
Att åka runt och hålla peppande tal hjälper dock bara om det finns en organisation som förmår att ta vara på intresset som uppstår.
Vänsterpartiets strategi är att vara både opposition och samarbetspartner. Det poängterar man i varje internt sammanhang. Men just nu framstår partiet mer som ett stödhjul till S vilket tyder på att den strategi man valt är svår att genomföra. Istället för att gå till storms mot Magdalena Anderssons ekonomiska politik och de ökande klassklyftorna i samhället tvingas Sjöstedt och Vänsterpartiet nu säga: Kolla, det blir bättre med Vänsterpartiet i samarbete med regeringen. Detta är farligt när vi har en regering med ett historiskt lågt förtroende. Nyckeln är att att kunna vara stolt över det vunna glasögonbidraget och miljarderna till välfärden och samtidigt dra lans för jämlikheten, mot klassklyftorna och dem som vill öka dem. För att partiet ska klara det krävs en ledare som entusiasmerar, väcker hopp och framtidstro om ett annat samhälle.
Så, kan Jonas Sjöstedt bli en svensk Bernie Sanders? Svaret på frågan är att han har potential att bli det. Genom att vara en tydligare och mer samlande röst mot etablissemanget bestående av rika sossar, suv-åkande liberaler och den svinrika överklassen är det möjligt. I en tid där Vänsterpartiet sällan är vad som åsyftas i det svepande begreppet ”vänstern” måste Vänsterpartiet tydligare bli en del av ett ”populistiskt” socialistiskt projekt som pekar på det som är den riktiga systemkollapsen: skattesmitare, giriga arbetsgivare och politiker som vill bevara status quo. Alltså, det kapitalistiska systemet.
Länktips från arkivet:
Partiledarkandidat-utfrågning i Göteborg, november 2011.
Jonas Sjöstedts installationstal, kongressen i Uppsala, januari, 2012.
Lördagsintervjun med Jonas Sjöstedt en vecka efter han blev vald till partiledare, januari 2012.
Jonas Sjöstedts första Almedalstal, Visby, juli, 2012.
Andra texter i ledarredaktionens granskning inför Vänsterpartikongressen:
Vänsterpartiet – bäst mellan valen?
