Tidigare i höst skrev en rad andra debattörer i Svenska Dagbladet om vad de ansåg vara flera svagheter i Vänsterpartiets nuvarande strategi.
Partisekreteraren Aron Etzler valde för två veckor sedan att svara på kritiken i Flamman.
Jag tror inte att någon av de som tycker som jag i interndebatten är posör-radikaler som skulle klaga om fattiga barnfamiljer gradvis fick det bättre. Men verkligheten är tvärt om att fattiga barnfamiljer och resten av arbetarklassen sett försämringar under flera decennier. Det inklusive under de rödgröna regeringsåren på 2010-talet. Det vi såg var inte en era av stegvisa sociala framsteg. Klassklyftorna har hela tiden växt, Sverige har blivit ett skatteparadis för de rika, arbetslösheten är i princip cementerad och det pågår en välfärdskris. Mammor föder i bilar, äldre får huttra under filtar när värmen sparas in, förskolelärare försöker förgäves hålla koll på ohållbart stora barngrupper och canceroperationer skjuts upp.
Jag vet att vi egentligen ville se något annat. Att vi inte var så nöjda som vi såg ut när vi strålade ikapp med regeringen om välfärdsreformerna i gemensamma debattartiklar. Men många väljare som var missnöjda med den förda politiken såg oss inte som ett alternativ utan som en del av problemet. I valet gick de åt höger eller till soffan.
Politiskt befinner vi oss i en katastrofsituation med en stabil borgerlig majoritet med extremhögern som komponent. I dag har vi det näst sämsta, en de facto borgerlig så kallad ”mittenregering”. Men i morgon kan det lika väl bli det allra värsta.
Vår försiktiga (S)amarbetslinje var därmed bevisligen inte fruktbar i strävan efter social rättvisa. Slutsatsen måste vara att vi behöver göra något radikalt annorlunda.
Det börjar med att vi slutar försöka vara regeringsdugliga och ansvarstagande i högersocialdemokratins ögon. Det är inför arbetarklassen vi måste visa oss dugliga som en röst för deras legitima missnöje med krav på arbete, välfärd och social rättvisa.
Den nyliberala modell som många trodde på under årtionden genomlever en förtroendekris. De unga frågar sig om denna modell erbjuder någon framtid för kommande generationer. Missnöje och politisk apati breder ut sig. Många lockas av en syndabockspolitik som i grunden är destruktiv för alla ur arbetarklassen.
Den nuvarande modellen och partierna som företräder den tappar i anseende, människor är inte måna om att bevara det rådande utan vill se en förändring. Vänstern har i dag inget att vinna på konformism med mittens ”macronister”. Men ändå: Jonas Sjöstedt uttryckte nyligen i en DN-intervju att Vänsterpartiet måste växa för att bli en oumbärlig del i januariöverenskommelsen 2.0. Det är defaitism: en vänster som erkänner förlusten och försöker göra det näst sämsta av situationen. Men vår uppgift är ju att kämpa för att förändra den!
Politik handlar inte bara om praktiskt vardagsnära arbete för att mildra konsekvenserna av nyliberalismen. Politik är också kampen för våra idéer, arbetarklassen i rörelse och en annan vision. Det handlar om att förändra attityder och värderingar, forma och vinna opinionen för att växa som parti och pressa samtalet vänsterut.
Det är det vänstern gör på många håll just nu, från brittiska Labour och Sandersrörelsen till franska och spanska vänstern. De skapar jordmånen för idéer om social rättvisa och de andra partierna tvingas kopiera originalet som fortsätter växa. Snart aspirerar man på rollen som pådrivare i varje eventuellt regeringssamarbete.
Det finns en tid för att bygga basen för förändringen genom aktivt oppositionsarbete och en tid för att försöka genomföra den själv eller tillsammans med andra. Vänsterpartiets ledning tycks ha förväxlat dessa faser. Kanske har man haft bråttom och velat få igenom något direkt – hur litet och flyktigt det än är. På det sätt man gjort tidigare har man tyvärr undergrävt möjligheten för verklig vänsterpolitik. Men det går att börja ändra på det i dag med ett modigare politiskt-visionärt program som engagerar de många till rörelse. Då spelar det faktiskt roll om vi pratar om 20 miljarder eller 40 miljarder i välfärdssatsningar, eller för den delen de satsningar långt över 100 miljarder kronor årligen som klimatet och rättvisan kräver i dag. Det senare kan vi nämligen bygga en positiv inspirerande rörelse kring.