I tisdags (23/8, 2016) presenterade Moderaterna ytterligare ett förslag som tar dem längre höger ut. Problem: Flyktingar som går och dräller. Lösning: Välfärdens skall inte vara till för alla, allra minst flyktingar. ”Det är inte rätt eller rättvist att ha tillgång till hela välfärden om man inte arbetar eller har permanent uppehållstillstånd i Sverige” förkunnade Nya Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson på en presskonferens i riksdagen. Det hela påminde om Camilla Stens dystopiska debutroman En annan gryning där människorna som tillhör klass A eller B har rätt till fri sjukvård. Men där klass C, D och E måste betala ur egen ficka.
I sakfrågan är det inte så mycket att säga. Moderaterna har fel. Möjligheten att bygga upp ett tryggt och stabilt liv bygger på att man har tillgång till välfärden innan det stabila läge, där man själv kan bidra till välfärden med skattepengar, infinner sig. Alla är med och bidrar och alla får del av välfärden.
Oron över att Moderaternas högerpolitik ska införas skaver förstås. Men den oro som är värst är att det nu är troligare att det blir S+MP-regeringen som genomför den. Den som följt med i debatten under den senaste tiden har säkert noterat S försök att triangulera, alltså lägga sig väldigt nära, Alliansens förslag. Det har varit testballonger om tiggeriförbud, presskonferenser om våldsverkare som kastar sten på blåljuspersonal och statsministerns tal om att det minsann inte är häftigt att bränna bilar (som att det fanns någon som tyckte det). Dessa symbolpolitiska utspel handlar egentligen inte om hur mycket (eller lite) regeringen bryr sig om förorten, eller de människor som väntar på bussen i krossade bussterminaler eller som bor granne med platsen där nämnda bilar (som rapporteras vara färre än tidigare) brinner. Det handlar om att regeringen vill eliminera konflikten med sin egen opposition för att kunna lägga fokus på sina egna frågor.
Detta blir svårare och svårare för S när högerns svar på trianguleringsförsöken är att fortsätta flytta högerut. Frågan som infinner sig är var Socialdemokratins gräns går – den gick ju inte vid att överväga tiggeriförbud i alla fall? Förhoppningen är kanske att den går någonstans vid villkorad välfärd och en lagstadgad indelning av medborgarna i ett A- och ett B-lag.
Men vad blir då kvar av den socialdemokratiska strategin som går ut på att hela tiden minimera konflikterna i debatten, när man inte ens fyller det tänkta tomrummet med någon egen fråga?
Dessa symbolpolitiska utspel handlar egentligen inte om hur mycket (eller lite) regeringen bryr sig om förorten.
Som vi på den här ledarsidan har konstaterat vid ett flertal tillfällen så är det ett skrämmande politiskt klimat vi lever i – ett klimat som ytterligare försvagar demokratin och vår plats i den. Den allsmäktiga ”mitten” förflyttas längre och längre högerut. Dels genom att tidsandan, eller det hegemoniska samtalet om man så vill, hela tiden kretsar kring en problemformulering som handlar om invandring och dess påstådda effekter och dels för att vi har en arbetarrörelse med ett historiskt lågt förtroende och som därför försöker med konststycket att vinna genom att inte förlora.
Man behöver inte lyssna på regeringen. Dom kan hålla på och härja med sitt spel och sina strategier, men vänstern måste tala allvar. Problemet är dödläget och signalpolitiken. Vem kan sätta sin tilltro till en socialdemokrati som inte tar konflikter, utan låter alternativen vara pest eller kolera? Som låter oss tro att det enda som finns är den ena eller den andra signalpolitiska reformen. Vänstern kan inte vänta på att regeringen ska lossna, för saker och ting kommer att ställas på sin spets – och dödläget kommer att brytas.
Det kan kännas hopplöst, men det är det inte. I läget vi är i är det viktigt att komma ihåg historien. Demokratin har alltid utsatts för hot. I vår samtid är det samma sak. Högern kan vinna och samhället kan bli mer auktoritärt och odemokratiskt – men det kan också bli mer demokratiskt och innebära frigörelse för fler människor – i alla fall om vänstern vinner – och det har vi gjort förr.
