Så har flera av LSS-utredningens förslag läckt. Slopad assistans för de som har mindre än 20 timmar grundläggande behov. Slopad assistans för barn. Oroväckande, men inte alls förvånande då regeringen har gett utredningen det övergripande uppdraget att spara pengar. Det är allvar nu. Det är allvar nu och jag tänker på vad jag vet om hur rättviserörelser gör för att vinna. Jag kan inte säga varför andra ska bry sig om assistanskrisen och inte heller hur den funkisrörelse som jag tycker så väldigt mycket om ska bedriva politisk kamp. Det jag däremot kan säga är något mer generellt om hur man tar sig an en politisk strid för människovärdet.
Det är allvar nu och jag tänker på vad jag vet om hur rättviserörelser gör för att vinna.
Det är alldeles glasklart att assistansen och andra LSS-insatser ställs mot varandra av vår regering. Oavsett intentionerna bakom deras agerande har detta historiskt ofta varit en politisk taktik för att motivera försämringar för vissa grupper eller för att stoppa jämlikhetskrav. Egentligen är svaret på den här taktiken mycket enkelt; ett enat folk kan inte slås ned. Arbetarrörelsen kunde vinna för att de var och en sa ”jag accepterar inte en högre lön på bekostnad av en sänkning för min vän”; som allra mest effektiv var den när den sa ”vi som tillverkar varor i dessa lokaler accepterar inte förbättringar på bekostnad av de som städar när vårt arbetspass är över”. Och de sa detta för att de visste att nästa gång kunde det vara de själva som fick det sämre och de som städade som fick det bättre. Detta är solidaritet – ett ord som en gång i tiden var viktigt för Socialdemokratin. I det aktuella fallet assistanskrisen kanske principen kan översättas till ”vi accepterar inte förbättringar av LSS andra insatser på bekostnad av assistansanvändare” (Och ni liberaler som inte riktigt känner igen er i exemplet ”arbetarrörelsen” ska veta att medborgarrättsrörelsen, rösträttsrörelsen och HBTQ-rörelsen i sina bästa stunder har varit besjälade av precis samma etos).
Solidaritet förutsätter emellertid alltid en ömsesidighet. Städarna var solidariska med produktionsarbetarna eftersom de visste att dessa hade deras ryggar. I det aktuella fallet med assistanskrisen skulle väl motsvarigheten vara att de som just nu kämpar för assistansen vägrar gå med på lägre kvalitetsambitioner för de som hellre vill få stöd genom andra insatser. Det kan inte vara en hållbar väg att endast kämpa för assistansen, samtidigt som vi accepterar dagens läge med rättsosäkerhet, maktfullkomlighet och nedskärningar i andra insatser.
Dessutom: hotet mot vissa funktionshindrade är alltid också ett hot mot andra funktionshindrade. Mer eller mindre alla grupper som avviker från normen om hur en kropp ska fungera har vi ett eller annat tillfälle beskrivits som ett kostnadsproblem. Just nu är hotet kanske lite mer överhängande för vissa grupper, men nästa gång är det för andra. Det enda rimliga svaret måste vara att vi aldrig går med på mindre än jämlikhet för alla personer med normavvikande funktion och att dessas livskvalitet aldrig får prissättas.
Alltså, man vinner ingenting ensam. Rörelser vinner ingenting genom att inte enas. Det är sant att rörelser ofta har haft splittringar, grupperingar med olika agendor, skiftande fokus och så vidare. Men när de vunnit sina stora segrar så har de kommit överens om det viktiga. Just nu pågår en nedmontering av personlig assistans. Samtidigt har vi en rad andra insatser som har alldeles för dålig kvalitet och ytterligare stora grupper av människor som faller helt mellan stolarna. Gå inte på att vi måste välja mellan dessa saker, gå inte på att det är assistansanvändare som står mot berättigade till andra LSS-insatser. Vik inte en tum: människors grundläggande rättigheter är inte förhandlingsbara. Inte några människors grundläggande rättigheter är förhandlingsbara.
Det enda rimliga vore att vi fick en utredning värdig lagstiftningens intentioner – som utgår från jämlikhet och självbestämmande, snarare än besparingsvilja. Vi har i ett decennium haft en absurd diskussion där utgångspunkten för funkispolitiken har varit vad den kostar och hur fuska ska bekämpas. Det är på tiden att vi sätter helt andra värden främst.
Hotet mot vissa funktionshindrade är alltid också ett hot mot andra funktionshindrade
Läs mer om vad Flamman har publicerat om kampen om assistansen:
Regeringen försöker dribbla bort oss om assistansen – Niklas Altermark (opinion)
När assistansen blev en fråga för alla – Veronica Kallander (opinion)
Nytt LSS-bakslag för regeringen: Forskare sågar regeringens siffror (nyhetstext)
Låt inte regeringen stycka upp assistansen – Anna Herdy (ledartext)
Flamman förklarar – Regeringens socialpolitiska nedskärningar (Flamman-TV)
