Alla känner apan, men apan känner ingen. Ett talesätt som betyder att alla som tittar på en liten apa i bur vet vem apan är, men apan själv vet inte vilka åskådarna är. Tänk om publiken också var apor som tittade på en annan apa i bur, utan att vara medvetna om att de själva var apor allihop. Lite så är det med medelklassen. ”Alla” vet vad medelklassen är, men medelklassen själv vet inte alltid att den är medelklassen. Eller vill kanske snarare inte kännas vid det.

Det händer att opinionsbildare, medier, kulturarbetare, ja även politiska partier, riktar udden mot ”medelklassen” utan att ordentligt definiera vilka de menar. Kanske för att de påfallande ofta själva verkar tillhöra det samhällsskikt de försöker genomlysa. Som att en apa står framför en annan apa i bur och berättar för sin ap-publik om den inburade apans besynnerligheter. Det händer också att de förser sina utlåtanden med brasklappar om att de vet att de själva är en del av problemet – ”men ändå”. Karin Pettersson skrev en text i Aftonbladet i början av året där medelklassens förhärskande roll inom kulturen kritiserades med rubriken ”Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna” (16/1). En stabil standardtext i genren ”av och till andra som heter Karin”.

I akademiska kretsar är det inte alls givet att medelklassen överhuvudtaget existerar som en egen ekonomiskt definierad klass mellan arbetar- och överklass. Man stöter och blöter frågan med pannorna i veck på landets universitet. Men i showbiz råder ingen tvekan om saken: medelklassen består av en bättre bemedlad genomsnittssvensson i Stockholm.

I Henrik Schyfferts nya serie Vi i villa (efter Hans Koppels romanförlaga 2008) är det precis det vi får. Ett par-tre familjer med existentiell ångest i varsin tiomiljonersvilla. Det renoveras och snackas semester bland skandinaviskt svala färgscheman och originaldetaljer från byggåret. Dansk design, dyr bil, parmiddagar. Så där håller det på. Jag slås ännu en gång av känslan att ingen är så intresserad av att skildra medelklassens tillvaro så mycket som medelklassen själv – Schyffert och kompani i det här fallet. Vår protagonist heter Anders (Mattias Nordkvist) och han tycker att det är jobbigt att ha så mycket pengar. Han vill bryta sig loss från medelklassens ”förljugenhet” (ett ord de för övrigt älskar att använda om sig själva). Att hans dotter är lite utstött i skolan blir katalysatorn till att han börjar vandalisera sina kompisars bilar. Orsakssambandet är inte jättetydligt här men huvudsaken är att Anders får ett ögonblick av frihet från sitt inbillade metaforiska fängelse och som tittare antar jag att man ska uppleva något slags katharsis tillsammans med honom.

Det är bara det att man inte gör det. Man sympatiserar väl för all del med Anders men jag kan inte relatera till att det skulle vara så hemskt med ett fint radhus i närförort, ett välbetalt jobb och veckovisa padelmatcher med de andra mellancheferna. Det låter kanske lite trist i längden. Men sist jag kollade verkade det inte finnas någon lag på att man måste leva så. Kära medelklass, om det suger så mycket att läsa Dagens Nyheter som bibeln så är det jätteenkelt att bara sluta göra det.

Frågan som utforskas i serien är ”vad skulle hända om någon blev galen och bröt den perfekta medelklassfasaden?”. En fråga lika gammal som medelklassen själv. Den uppmärksamme läsaren noterar att temat ”vansinne bland kontorspersonal” har lyfts tidigare av undertecknad i denna publikation, vilket tycks vara ett outtömligt ämne för business class-folket att spegla i sin kultur. Men för mig blir frågan snarare: när övergår ett rakt uppradande av egenskaper till att bli underhållning, eller till och med satir? Det är inte utan att jag hajar till när tjejkvinnorna på parmiddag droppar namn som Tone Schunnesson och Garba, ett DN kultur-tecken i tiden. Jag förstår inte riktigt när det blir satir, eftersom det är min fasta övertygelse att det är i princip så här det går till även i verkligheten. Det är inte en skrattspegel, det är en vanlig spegel.

Vi i villa återaktualiserar en text som påverkade mig djupt som tonåring då den först publicerades, ironiskt nog i just DN. Nina Björk förkunnade 2007 att hon skulle sträva mot att vara en nöjd medborgare i stället för en som olyckligt drömmer om renovering och därmed göder kapitalismen. Att medelklassens inredningsdrömmar är ”skitdrömmar”, innehållslösa och existentiellt urholkande. Tänk att inte mycket förändrats på den fronten sedan dess, skitdrömmarna tickar på. Stilen på renoveringarna har förstås skiftat i takt med modets skiftningar, men ideologin i att vara en inrednings-streber är intakt. Nog känns det dock som att man i dag hellre vill se någonting annat på tv än en 15 år gammal spaning på repeat.