Inrikes/Nyheter 29 januari, 2022

Norrland blir juvelen i den gröna industrikronan

I två artiklar har Flamman <a href="http://flamman.se/a/den-grona-framtiden-i-gallivare" target="_blank" rel="noopener">tittat närmare på de stora industri­projekten i norra Sverige</a>. Reportagen har visat att det finns <a href="http://flamman.se/a/svar-ekvation-nar-norrbotten-staller-om-till-gront" target="_blank" rel="noopener">risker för växande klyftor inom regionerna</a> och att det finns en miljömässig baksida i form av enorma behov av el och metaller. Så hur ser de nyckel­personer som regeringen har utsett på utvecklingen?

Peter Larsson är en upptagen person. I november 2020 utsågs han av regeringen till samordnare för samhällsomställning i samband med de stora investeringarna som sker i norra Sverige. Sedan dess har mötena varit många.

Under hösten 2021 försökte jag få till en intervju med honom. Det var nära några gånger, men det kom alltid något emellan. Lösningen på problemet blev att vi i mitten av december båda skulle vara talare vid Umeå Arctic Forum, en konferens ordnad av en avdelning vid universitetet i Umeå.

Tio minuter innan är det är dags att tala kommer han till det som är dagens femte möte. Det blir bara tid att säga hej och byta några ord innan han ska upp i talarstolen.
– Det som händer nu innebär att vi bryter decennier av stagnation i norra Sverige. Med de stora investeringar som görs och allt som följer i deras spår kan befolkningen växa med 100 000 människor i Norrbotten och Västerbotten, konstaterar Larsson.

Han visar en bild där de nya invånare han hoppas på är uppdelade i olika grupper. De direkta nya industrijobben utgör en mindre del. Merparten bygger på att det ska skapas indirekta jobb hos underleverantörer och i andra delar av ekonomin.

Men det är inte självklart att utvecklingen blir så gynnsam. Om det inte finns bostäder och boendemiljöer som lockar finns risken att en stor del av arbetskraften väljer att långpendla.

– Den giftigaste situation som kan uppstå är att det blir ”fly-in-fly-out” till de nya arbetsplatserna. Är det någonting som är viktigt, så är det att undvika att det blir så.
För att undvika fly-in-fly-out-lösningar, det vill säga pendling med flygplan, gäller det att de berörda kommunerna klarar av flera stora uppgifter. Bostäder är en självklar förutsättning för att det ska vara möjligt att flytta till de nya industrierna. Peter Larsson menar också att det gäller att lyfta fram det som är kvaliteterna med att bo i norra Sverige. En bra samhällsservice, inte minst när det gäller skolor, betonar han också. Och avslutar sedan uppräkningen med att peka på behovet av ett breddat näringsliv och utbildningsmöjlig­heter till de nya jobb som skapas.

Här gäller det för kommunerna att se att det finns ett ”business case” i att våga satsa på att förbereda för tillväxt, med sikte på att det ska ge fler invånare och ökade skatteintäkter i framtiden. Här framhåller Larsson Skellefteå som ett gott exempel.

– Planeringen för Sara kulturhus och annat som förberedde kommunen för tillväxt hade satts igång långt före Northvolts beslut om att etablera batterifabriken, konstaterar han.

Tiden är knapp. Vi har en kvart på oss innan det är dags för det avslutande panelsamtalet, därifrån ska Peter Larsson åka direkt till flygplatsen. Så det gäller att välja ut den fråga som är mest angelägen.

Vilka möjligheter anser du att mindre kommuner i inlandet har att dra nytta av de stora investeringarna?

– Inlandet kan absolut bli en del av den här utvecklingen. De stora investeringarna har brutit isen. De har riktat blickarna norrut. Det är bra att inlandskommunerna har börjat samarbeta och tala om Swedish Lapland, i stället för om enskilda kommuner.

– Det finns möjlighet till samma slags lokal mobilisering som vi såg i Skellefteå med satsningen på Sara kulturhus. Det skulle även vara möjligt i de mindre kommunerna.

Hur ser du på risken att de stora investeringarna förstärker konkurrensen om arbetskraften i de mindre kommunerna?

– Det finns en stor risk för detta. Många som jobbar inom omsorgen i dag kan tänka att jag får mer pröjs om jag jobbar i stålverket i stället.

Sammantaget är det en ljus bild som Peter Larsson tecknar av utvecklingsmöjligheterna i spåren på de stora investeringarna. Visst finns det några mörka moln i form av risken för fly-in-fly-out-lösningar och skarpare konkurrens om arbetskraften, men framför allt ser Larsson stora möjligheter. Hade vi haft mer tid hade jag gärna velat fråga mer om befolkningsökningen på 100 000 personer. Det är ett oerhört skarpt trendbrott regeringens samordnare räknar med.


LÄS MER Del 1: Den gröna framtiden i Gällivare


Svante Axelsson var under 16 år generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. 2016 gav regeringen honom uppdraget som nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Inom ramen för detta organ skulle näringslivets olika branscher komma fram till hur de ska klara av klimatomställningen.

Det finns många frågor att ställa till honom när det gäller de stora investeringarna i norra Sverige. Jag börjar med att fråga hur det ska gå att klara av att tillgodose de enorma behoven av el. Elanvändningen i Norrbotten och Västerbotten kan komma att öka från drygt 10 till nära 100 terrawattimmar.

– Det är väl egentligen ingen ”rocket science” att få fram mycket el. Det handlar bara om hur mycket störning vi tål i förhållande till klimatnyttan. Att lägga ned LKAB eller SSAB skulle inte alls vara bra för klimatnyttan. Så ökningen av elproduktionen bara måste göras, säger Svante Axelsson till Flamman.

– Ökningen av elbehovet är i huvudsak ett resultat av vätgassamhället och det bygger på att det finns billig el. Det gör att i princip alla samlar sig kring vindkraften som alternativet. För elen behövs nu, det är under perioden fram till 2025–2030 som vi behöver el. Då är det vindkraften som går att bygga ut snabbt. Havsbaserad vindkraft har de bästa förutsättningarna att få acceptans. Så det är energieffektivisering och vindkraft som är svaret på hur det ska gå att tillgodose elbehoven.

I dag finns det ingen fossilfri el. De undersökningar som finns för landbaserad vindkraft pekar på utsläpp på omkring tio gram CO2 per kilowattimme, utan de investeringar i ledningar och menergilagring som kan behövas. Hur stor ökning av elanvändningen finns det utrymme för om vi ska klara utsläppsmålen?

– Om vi ska fortsätta att exportera som i dag och kanske till och med öka exporten så behöver vi elen. Vindkraften kommer att bli både billigare och mer fossilfri över tid. När man använder fossilfritt stål för att tillverka tornen och cementindustrin ställt om sin produktionsprocess kommer vindkraftens utsläpp att minska.

– Prognoserna som har gjorts om att elbehovet i Sverige ska öka till 300 terrawattimmar tycker jag ändå låter väl höga. Man ska komma ihåg att alla elprognoser som har gjorts i Sverige har varit felaktiga åt rätt håll. Behoven har inte ökat så mycket som man trott. Så att elbehovet skulle öka till över 300 terrawattimmar är inte troligt.

I norr går det att se en tydlig konflikt om markanvändningen i samband med de stora investeringarna som görs. Ny vindkraft, gruvor, skogsbruk och växande transport­volymer sätter hård press inte minst på renskötseln. En renskötare som jag pratade med nyligen sade att ”den gröna omställningen blir vår död”. Hur ska man hantera denna motsättning?

– I Norrbotten finns många inmutade intressen, som till exempel försvaret och rennäringen. Vem som ska backa här är svårt att säga. Försvaret är kanske de som lättast kan modifiera sin markanvändning.

Det behövs enorma mängder metaller både i elbilarnas batterier och för att bygga förnyelsebar elproduktion. Den svenska gruv- och mineralbranschen har mål om att bli klimatneutral, men sedan 2008 har den ökade produktionen i stället inneburit att utsläppen ökat med 50 procent. Hur ska det gå att förena en fortsatt produktionsökning med minskade utsläpp?

– Den frågan är inte så svår att svara på. Gruvorna måste bli fossilfria. Alla maskiner under jord måste elektrifieras. När man elektrifierar maskinerna så behöver man mindre el, eftersom det inte behövs lika mycket ventilation i gruvorna. Det är lönsamt för gruvbolagen att göra de här investeringarna och det ligger i deras planering.

Gruvan i Kaunisvaara nämns som ett positivt exempel i gruvindustrins färdplan mot fossilfrihet. Där har man gjort försök med eldrivna lastbilar i malmtransporterna. När jag var där nyligen var budskapet att det inte finns en chans att det går att använda fordon med batterier, att det är för dyrt att anlägga en elväg och att det inte finns tillräckligt med fossilfritt diesel – HVO100 – för att välja detta alternativ. Det finns flera stora gruvprojekt som bygger på långväga landsvägstransporter av malm. Hur ska man lösa detta?

– Om inte de andra alternativen funkar då är det vätgaslastbilar som blir lösningen. Men återigen, det är inte nuläget som är det intressanta, utan om det finns en teknisk lösning som kan finnas färdig inom 10 till 15 år. Där är jag inte orolig. Det kommer det att finnas.

Northvolts batterifabrik är, så vitt jag kan se, ett projekt som är väldigt väl genomtänkt när det gäller miljöfrågor och resurshushållning. Men det finns ett viktigt undantag. Porsche och Audi, som bygger bilar med extremt stora batterier, är tilltänkta storkunder. Detta anknyter till ett av målen i färdplanen för bilindustrin, nämligen energieffektivisering. Hur ska man se till att det byggs elbilar med måttligt stora batterier och låg elförbrukning?

– Det är en intressant fråga. Initialt är det ofta de kapitalstarka intressena som tar de dyra första investeringarna. De första miljömässigt bättre produkterna är ofta dyra. Så är det i alla möjliga segment. Uppgiften är att få ned kostnaderna så att människor i allmänhet kan köpa elbilarna.

– Nu är det viktiga att få fram batterierna i snabb takt. Det var samma sak med den första platt-tv:n och den första mobiltelefonen. Det viktiga är att få igång produktionen så att priserna sjunker. Batteriutvecklingen ska man se som på en person som precis har kommit in i tonåren. Vi ser många vägar som kan leda till bättre lösningar som kräver mindre resurser framöver.

– Det är lite av ett chickenrace mellan olika teknologier. Batterierna leder, men bränslecellerna finns där som ett alternativ. Inte minst för tunga transporter. När man väl sätter igång stora forskargrupper för att ta fram nya tekniker så händer det mycket.

– Det intressanta är egentligen teknikens utvecklingspotential. Är vi inne på rätt spår eller är vi inne i en återvändsgränd, och jag är ganska säker på att vi är inne på rätt spår. Det är rätt så historiska vägval vi gör. Vi lämnar mas­ugnen och förbränningsmotorn. Det är en ny teknik. Den är inte hållbar i dag, men det finns en väldigt stor potential att göra saker bättre. Vårt industriprojekt är än så länge otroligt provisoriskt och outvecklat.


LÄS MER Del 2: Svår ekvation när Norrbotten ställer om till grönt


Eftermiddagen har övergått i kväll och det är dags att avsluta samtalet med Svante Axelsson. Svaren har följt ett tydligt mönster. Den tekniska utvecklingen kommer att lösa de problem med de stora behoven av el och metaller som satsningarna i norra Sverige för med sig. I synnerhet när näringslivet nu ser att det är lönsamt.

Svante Axelsson och hans uppdragsgivare placerar sig därmed tydligt på den ena sidan av den vattendelare i synen på klimatomställningen som man kan se både i Sverige och internationellt. Det finns gott om både forskare och miljöorganisationer som anser att det finns ett akut behov av att kombinera den nya tekniken med åtgärder för att spara på både el och naturresurser. Inom denna åsiktsriktning finns också en större skepsis till marknadskrafternas förmåga att lösa klimatkrisen. Men detta synsätt har i dag inget stöd på regeringsnivå.

Befolkningsutveckling i Norrbotten och Västerbotten

1970..............................488 493
1980..............................510 910
1990..............................515 703
2000..............................511 878
2010..............................507 895
2020..............................522 806
2035..............................622 806 (prognos)

Sedan 1970 har befolknings­ökningen varit blyg­sam i de båda nordligaste länen. Nu räknar regeringens sam­ordnare med ett rejält trendbrott under de kommande åren.

Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)