Peter Larsson är en upptagen person. I november 2020 utsågs han av regeringen till samordnare för samhällsomställning i samband med de stora investeringarna som sker i norra Sverige. Sedan dess har mötena varit många.

Under hösten 2021 försökte jag få till en intervju med honom. Det var nära några gånger, men det kom alltid något emellan. Lösningen på problemet blev att vi i mitten av december båda skulle vara talare vid Umeå Arctic Forum, en konferens ordnad av en avdelning vid universitetet i Umeå.

Tio minuter innan är det är dags att tala kommer han till det som är dagens femte möte. Det blir bara tid att säga hej och byta några ord innan han ska upp i talarstolen.
– Det som händer nu innebär att vi bryter decennier av stagnation i norra Sverige. Med de stora investeringar som görs och allt som följer i deras spår kan befolkningen växa med 100 000 människor i Norrbotten och Västerbotten, konstaterar Larsson.

Han visar en bild där de nya invånare han hoppas på är uppdelade i olika grupper. De direkta nya industrijobben utgör en mindre del. Merparten bygger på att det ska skapas indirekta jobb hos underleverantörer och i andra delar av ekonomin.

Men det är inte självklart att utvecklingen blir så gynnsam. Om det inte finns bostäder och boendemiljöer som lockar finns risken att en stor del av arbetskraften väljer att långpendla.

– Den giftigaste situation som kan uppstå är att det blir ”fly-in-fly-out” till de nya arbetsplatserna. Är det någonting som är viktigt, så är det att undvika att det blir så.
För att undvika fly-in-fly-out-lösningar, det vill säga pendling med flygplan, gäller det att de berörda kommunerna klarar av flera stora uppgifter. Bostäder är en självklar förutsättning för att det ska vara möjligt att flytta till de nya industrierna. Peter Larsson menar också att det gäller att lyfta fram det som är kvaliteterna med att bo i norra Sverige. En bra samhällsservice, inte minst när det gäller skolor, betonar han också. Och avslutar sedan uppräkningen med att peka på behovet av ett breddat näringsliv och utbildningsmöjlig­heter till de nya jobb som skapas.

Här gäller det för kommunerna att se att det finns ett ”business case” i att våga satsa på att förbereda för tillväxt, med sikte på att det ska ge fler invånare och ökade skatteintäkter i framtiden. Här framhåller Larsson Skellefteå som ett gott exempel.

– Planeringen för Sara kulturhus och annat som förberedde kommunen för tillväxt hade satts igång långt före Northvolts beslut om att etablera batterifabriken, konstaterar han.

Tiden är knapp. Vi har en kvart på oss innan det är dags för det avslutande panelsamtalet, därifrån ska Peter Larsson åka direkt till flygplatsen. Så det gäller att välja ut den fråga som är mest angelägen.

Vilka möjligheter anser du att mindre kommuner i inlandet har att dra nytta av de stora investeringarna?

– Inlandet kan absolut bli en del av den här utvecklingen. De stora investeringarna har brutit isen. De har riktat blickarna norrut. Det är bra att inlandskommunerna har börjat samarbeta och tala om Swedish Lapland, i stället för om enskilda kommuner.

– Det finns möjlighet till samma slags lokal mobilisering som vi såg i Skellefteå med satsningen på Sara kulturhus. Det skulle även vara möjligt i de mindre kommunerna.

Hur ser du på risken att de stora investeringarna förstärker konkurrensen om arbetskraften i de mindre kommunerna?

– Det finns en stor risk för detta. Många som jobbar inom omsorgen i dag kan tänka att jag får mer pröjs om jag jobbar i stålverket i stället.

Sammantaget är det en ljus bild som Peter Larsson tecknar av utvecklingsmöjligheterna i spåren på de stora investeringarna. Visst finns det några mörka moln i form av risken för fly-in-fly-out-lösningar och skarpare konkurrens om arbetskraften, men framför allt ser Larsson stora möjligheter. Hade vi haft mer tid hade jag gärna velat fråga mer om befolkningsökningen på 100 000 personer. Det är ett oerhört skarpt trendbrott regeringens samordnare räknar med.

LÄS MER Del 1: Den gröna framtiden i Gällivare

Svante Axelsson var under 16 år generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. 2016 gav regeringen honom uppdraget som nationell samordnare för Fossilfritt Sverige. Inom ramen för detta organ skulle näringslivets olika branscher komma fram till hur de ska klara av klimatomställningen.

Det finns många frågor att ställa till honom när det gäller de stora investeringarna i norra Sverige. Jag börjar med att fråga hur det ska gå att klara av att tillgodose de enorma behoven av el. Elanvändningen i Norrbotten och Västerbotten kan komma att öka från drygt 10 till nära 100 terrawattimmar.

– Det är väl egentligen ingen ”rocket science” att få fram mycket el. Det handlar bara om hur mycket störning vi tål i förhållande till klimatnyttan. Att lägga ned LKAB eller SSAB skulle inte alls vara bra för klimatnyttan. Så ökningen av elproduktionen bara måste göras, säger Svante Axelsson till Flamman.

– Ökningen av elbehovet är i huvudsak ett resultat av vätgassamhället och det bygger på att det finns billig el. Det gör att i princip alla samlar sig kring vindkraften som alternativet. För elen behövs nu, det är under perioden fram till 2025–2030 som vi behöver el. Då är det vindkraften som går att bygga ut snabbt. Havsbaserad vindkraft har de bästa förutsättningarna att få acceptans. Så det är energieffektivisering och vindkraft som är svaret på hur det ska gå att tillgodose elbehoven.

I dag finns det ingen fossilfri el. De undersökningar som finns för landbaserad vindkraft pekar på utsläpp på omkring tio gram CO2 per kilowattimme, utan de investeringar i ledningar och menergilagring som kan behövas. Hur stor ökning av elanvändningen finns det utrymme för om vi ska klara utsläppsmålen?

– Om vi ska fortsätta att exportera som i dag och kanske till och med öka exporten så behöver vi elen. Vindkraften kommer att bli både billigare och mer fossilfri över tid. När man använder fossilfritt stål för att tillverka tornen och cementindustrin ställt om sin produktionsprocess kommer vindkraftens utsläpp att minska.

– Prognoserna som har gjorts om att elbehovet i Sverige ska öka till 300 terrawattimmar tycker jag ändå låter väl höga. Man ska komma ihåg att alla elprognoser som har gjorts i Sverige har varit felaktiga åt rätt håll. Behoven har inte ökat så mycket som man trott. Så att elbehovet skulle öka till över 300 terrawattimmar är inte troligt.

I norr går det att se en tydlig konflikt om markanvändningen i samband med de stora investeringarna som görs. Ny vindkraft, gruvor, skogsbruk och växande transport­volymer sätter hård press inte minst på renskötseln. En renskötare som jag pratade med nyligen sade att ”den gröna omställningen blir vår död”. Hur ska man hantera denna motsättning?

– I Norrbotten finns många inmutade intressen, som till exempel försvaret och rennäringen. Vem som ska backa här är svårt att säga. Försvaret är kanske de som lättast kan modifiera sin markanvändning.

Det behövs enorma mängder metaller både i elbilarnas batterier och för att bygga förnyelsebar elproduktion. Den svenska gruv- och mineralbranschen har mål om att bli klimatneutral, men sedan 2008 har den ökade produktionen i stället inneburit att utsläppen ökat med 50 procent. Hur ska det gå att förena en fortsatt produktionsökning med minskade utsläpp?

– Den frågan är inte så svår att svara på. Gruvorna måste bli fossilfria. Alla maskiner under jord måste elektrifieras. När man elektrifierar maskinerna så behöver man mindre el, eftersom det inte behövs lika mycket ventilation i gruvorna. Det är lönsamt för gruvbolagen att göra de här investeringarna och det ligger i deras planering.

Gruvan i Kaunisvaara nämns som ett positivt exempel i gruvindustrins färdplan mot fossilfrihet. Där har man gjort försök med eldrivna lastbilar i malmtransporterna. När jag var där nyligen var budskapet att det inte finns en chans att det går att använda fordon med batterier, att det är för dyrt att anlägga en elväg och att det inte finns tillräckligt med fossilfritt diesel – HVO100 – för att välja detta alternativ. Det finns flera stora gruvprojekt som bygger på långväga landsvägstransporter av malm. Hur ska man lösa detta?

– Om inte de andra alternativen funkar då är det vätgaslastbilar som blir lösningen. Men återigen, det är inte nuläget som är det intressanta, utan om det finns en teknisk lösning som kan finnas färdig inom 10 till 15 år. Där är jag inte orolig. Det kommer det att finnas.

Northvolts batterifabrik är, så vitt jag kan se, ett projekt som är väldigt väl genomtänkt när det gäller miljöfrågor och resurshushållning. Men det finns ett viktigt undantag. Porsche och Audi, som bygger bilar med extremt stora batterier, är tilltänkta storkunder. Detta anknyter till ett av målen i färdplanen för bilindustrin, nämligen energieffektivisering. Hur ska man se till att det byggs elbilar med måttligt stora batterier och låg elförbrukning?

– Det är en intressant fråga. Initialt är det ofta de kapitalstarka intressena som tar de dyra första investeringarna. De första miljömässigt bättre produkterna är ofta dyra. Så är det i alla möjliga segment. Uppgiften är att få ned kostnaderna så att människor i allmänhet kan köpa elbilarna.

– Nu är det viktiga att få fram batterierna i snabb takt. Det var samma sak med den första platt-tv:n och den första mobiltelefonen. Det viktiga är att få igång produktionen så att priserna sjunker. Batteriutvecklingen ska man se som på en person som precis har kommit in i tonåren. Vi ser många vägar som kan leda till bättre lösningar som kräver mindre resurser framöver.

– Det är lite av ett chickenrace mellan olika teknologier. Batterierna leder, men bränslecellerna finns där som ett alternativ. Inte minst för tunga transporter. När man väl sätter igång stora forskargrupper för att ta fram nya tekniker så händer det mycket.

– Det intressanta är egentligen teknikens utvecklingspotential. Är vi inne på rätt spår eller är vi inne i en återvändsgränd, och jag är ganska säker på att vi är inne på rätt spår. Det är rätt så historiska vägval vi gör. Vi lämnar mas­ugnen och förbränningsmotorn. Det är en ny teknik. Den är inte hållbar i dag, men det finns en väldigt stor potential att göra saker bättre. Vårt industriprojekt är än så länge otroligt provisoriskt och outvecklat.

LÄS MER Del 2: Svår ekvation när Norrbotten ställer om till grönt

Eftermiddagen har övergått i kväll och det är dags att avsluta samtalet med Svante Axelsson. Svaren har följt ett tydligt mönster. Den tekniska utvecklingen kommer att lösa de problem med de stora behoven av el och metaller som satsningarna i norra Sverige för med sig. I synnerhet när näringslivet nu ser att det är lönsamt.

Svante Axelsson och hans uppdragsgivare placerar sig därmed tydligt på den ena sidan av den vattendelare i synen på klimatomställningen som man kan se både i Sverige och internationellt. Det finns gott om både forskare och miljöorganisationer som anser att det finns ett akut behov av att kombinera den nya tekniken med åtgärder för att spara på både el och naturresurser. Inom denna åsiktsriktning finns också en större skepsis till marknadskrafternas förmåga att lösa klimatkrisen. Men detta synsätt har i dag inget stöd på regeringsnivå.

Arne Müller

Journalist i Umeå som bevakar industriprojekt i norra Sverige.