Varför ska vinstdrivna skolor ha lika hög elevpeng som kommunala skolor när de inte har samma ansvar att hålla lediga platser för nya elever? Varför ges tillstånd till nya skoletableringar där inget behov finns, så att fungerande skolor tvingas stänga? Varför får vinstdrivna skolor ersättning för kostnader för till exempel skolbibliotek eller gympasal som de inte har?
De senate åren har den här typen av frågor – och det faktum att de inte har några rimliga svar – tvingat högern på defensiven och gjort marknadsskolan till en valfråga. Men även om debatten rört sig åt rätt håll hänger otroligt mycket i slutändan på utgången av höstens val. Samtidigt som högermajoriteten i riksdagen gör allt för att försvara skolkapitalets intressen, blir utvecklingen svårare och dyrare att stoppa ju mer skolkoncernerna breder ut sig.
I just detta faktum finns en viktig lärdom för alla oss som fortfarande värnar om den gemensamma välfärden – det vill säga en klar majoritet av det svenska folket.
När friskolesystemet infördes pratade ingen om att svensk skola skulle säljas ut till börsnoterade skolkoncerner ägda av riskkapitalister i Luxemburg och Kuwait. I stället handlade retoriken om att ge bättre villkor åt små idéburna friskolor och föräldrakooperativ på landsbygden. Det vi i själva verket fick var skattefinansierade McDonaldsskolor som växer som svampar ur jorden, ökar skolsegregationen och urholkar kommunbudgetar.
Men om det var naivt att tro att dagens skolpengssystem skulle möjliggöra verklig mångfald av pedagogiska inriktningar genom en uppsjö av små idéburna friskolor och föräldrakooperativ, så är det lika naivt att tro att dagens korrupta marknadsskola är slutmålet.
Ett av flera möjliga nästa steg för att både höja skolkoncernernas vinstmarginaler och effektivisera utgallringen av oönskade elever är att tillåta privata aktörer att ta ut skolavgifter som komplement till skolpengen. Faktum är att det redan i dag är tillåtet för skolor med internationell läroplan. Förra året inkom rekordmånga ansökningar om att starta nya sådana skolor – som egentligen skulle vara till för en rätt liten grupp av barn till utländska medborgare som tillfälligt arbetar i Sverige – till skolinspektionen.
I veckan rapporterade Flamman att självaste LO har blivit hyresvärd åt en skola av den här typen, där ett enda läsår kostar föräldrarna över hundra tusen. Och det är alltså utöver de pengar skolan drar in via skolpengen.
Men vem vill betala när skolan i vanliga fall är gratis? Många, förmodligen. När köerna till populära friskolor växer, segregationen tilltar och den kommunala skolan dräneras på resurser kommer allt fler vara redo att hosta upp en slant för att få in barnen på kommunens finaste skola. Eftersom det ytterligare kommer att urholka viljan att finansiera skolsystemet via skatten är hela idén om solidariskt finansierad och kostnadsfri utbildning dömd att gå under.
Låter det överdrivet? Tänk då på hur vansinnig en beskrivning av dagens marknadsskola skulle ha låtit för bara ett par årtionden sedan.
Exakt samma utveckling pågår inom vården. Det som började med slagord om valfrihet håller i snabb takt på att förändra grunden för svensk sjukvård – från principen om vård efter behov till en om vård efter plånbok. Redan i dag skiljer sig tillgången till vård markant åt mellan olika områden, med en kraftig koncentration av vinstdrivna vårdcentraler i mer välbeställda områden.
Samtidigt växer de privata sjukförsäkringarnas betydelse. Vid millennieskiftet var det bara 100 000 svenskar som hade en privat sjukförsäkring, 20 år senare hade antalet ökat till 700 000 och försäkringsbolagen vittnar om ett kraftigt ökat intresse i takt med att den offentliga vårdskulden växt under pandemin. Att den som har råd kan köpa sig förtur till vård är inte en avlägsen möjlighet, utan en allt mer påtaglig realitet.
Om högern vinner valet i höst kommer både marknadsskolans utbredning och amerikaniseringen av vårdsystemet att intensifieras. Både SD och KD vill återinföra avdragsrätten för privata sjukförsäkringar, och Moderaterna kommer utan tvekan med alla medel stärka individualiseringen och marknadiseringen av vården. Men det riktigt skrämmande är att det
i praktiken inte ens krävs några aktiva beslut, det räcker att riksdagen underlåter att stoppa den snöboll som redan satts i rullning.
Vänstern talar ofta slarvigt om ”medelklassen” som en homogen grupp som gynnas av välfärdens marknadisering. Men om utvecklingen fortsätter kommer otryggheten att öka även för grupper som köpt retoriken om valfrihet med hull och hår. Den medelklass som i dag nojar över val av vårdcentral eller skola kommer i framtiden ha ångest över om barnen ska ha råd att studera vidare eller om sjukförsäkringen räcker om någon blir allvarligt sjuk.
Det finns så klart ett alternativ. Och det är att sätta stopp för marknadsexperimentet, här och nu.
