Med självförtroende kommer man en bit. På 1 maj sken solen i Göteborg och Jonas Sjöstedt drog en rekordstor publik till vänsterns tåg (cirka 6 000 personer i tåget och 7 000 på samlingen vid Gustav Adolfs Torg). I Göteborgs-Posten (1/5, 2017) rapporterades det om att V-tåget var större än Fi-, S-, SAC- och KP-tåget tillsammans. Det är stort och det är ett bevis på att självförtroende, både i politiska förslag och organisering – gör att man attraherar fler till sin rörelse.
För det är väl i och med vänsterpartisternas enträgna arbete i Göteborg som frågan om arbetstidsförkortning har kommit på agendan? Men visst, den har diskuterats och stötts och blötts i partiet under en stor del av historien.
Den 1 maj 1996 var Vänsterpartiets paroll Rätt till arbete – tid att leva, en paroll som i dag kan framstå som lite flummig. Men faktum är att ”leva” 1996 betydde något annat än vad ”leva” betyder idag. För vissa yrken inom vården så handlar det om att överleva. För dem är en förkortad arbetstid en nödvändighet.
Att Vänsterpartiet nu vill driva frågan om ett storskaligt försök, där en arbetsplats (som har upptill 75 anställda) i varje kommun och landsting ska ingå, är mycket välkommet. I dagsläget blir det fler och fler privata företag som med goda resultat kortar arbetstiden. Såväl tjänstemän i storstäderna, som arbetare i välfärden runt om i hela Sverige attraheras av frågan. Försöken som hittills har gjort talar sitt tydliga språk: Både arbetare och dem man vårdar, möter, tar hand om – mår bättre. Tanken från partiledningen är att ett storskaligt försök över hela landet kommer bevisa reformens briljans.
Sex timmars-dagen är ett smart val av fråga. Dels för att den är lättbegriplig. Precis som Moderaternas ”mer pengar i plånboken”-reform (mer känd som ”jobbskatteavdraget”) så är arbetstidsförkortning lätt att visualisera. Jag kan se att jag får gå hem tidigare från jobbet, att jag inte behöver stressa till förskolan, att jag kanske faktiskt orkar gå ut på en promenad när jag kommer hem och att jag kommer kunna prestera bättre den tid jag faktiskt är på jobbet.
Valet av fråga är också smart för att V skaffar sig en stark position på området kvinnor och välfärdsarbete. I ett sånt läge kommer inte Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ kännas lika relevanta och moderna när de väl drar igång sin valkampanj 2018. Dessutom lär kravet tillfälligt tysta en del av de interna kritiker som (likt jag själv) muttrat om visionslöshet och om hur V börjar låta som en light-version av Socialdemokraterna ibland.
1996 betydde ’leva’ något annat än idag. För vissa yrken inom vården så handlar det om att överleva
Men framförallt så är kravet om sex timmars arbetsdag en reform som behövs – i verkligheten. Bättre arbetsvillkor inom välfärden skulle attrahera personal dit där det i dag råder brist – vilket på sikt faktiskt skulle kunna lösa vårdkrisen. Det skulle ge människor tid att ta hand om sin hälsa, sin familj och kanske också tid till att engagera sig i den gemensamma demokratin.
Nu återstår att försöka få med sig ett stelbent socialdemokratiskt parti på tåget. Det kommer inte hända innan valet – och frågan är om det kanske är en poäng i sig. S förmodade nej gör att konfliktytan till partiet blir större. Det är ett tydligt radikalt krav vid sidan av de relativt små budgetframgångarna.
Det långsiktiga målet måste vara en generell arbetstidsförkortning och en ny arbetstidsnorm.
