Politikerna ger med ena handen och tar med den andra. Och genom sin okritiska rapportering låter de slappa medierna dem komma undan.
Det var en stolt Stefan Löfven som i måndags stod i riksdagen och läste upp sin regeringsförklaring. Allt ska bli bättre i Sverige. De “historiska satsningarna” på välfärden fortsätter samtidigt som skatterna sänks. Pensionerna ska höjas för de som arbetat hela livet till låga löner. Nu ska de äntligen “få den respekt de förtjänar”.
Svensk ekonomi är stark, men Löfven skulle aldrig ta åt sig äran själv för det. Nej, han var noga med att poängtera att det är vanligt folks slit som bygger Sverige. Alla de som är för upptagna för att lyssna till en regeringsförklaring.
Just det sista ska nog Löfven vara glad för. Man kan nämligen fråga sig hur retoriken om historiska satsningar på välfärden egentligen skulle tagits emot av de som arbetar i den. Av utbrända förskollärare, av underbetalda undersköterskor, av lärare som går på knäna och får ständigt nya ansvarsområden.
Och det där med pensionerna. Löfvens syftar antagligen på sitt vallöfte från i våras om höjd pension med upp till 600 kronor i månaden till de som arbetat hela livet men ändå inte får pensionen att räcka till, och som han nu fått in en skrivelse om i uppgörelsen med MP, C och L. Hur mycket det blir kvar av det löftet efter att det tröskats i pensionsgruppen – där även KD och M ingår – återstår att se.
Men oavsett det: 600 kronor mer till någon som i dag lever på så lite som 11 000–14 000 i månaden. Skulle det vara att ge svenska arbetare “den respekt de förtjänar”? Det säger i så fall något om hur dagens sosse-elit värderar vanligt folks slit.
Samtidigt vet vi att den höjda pensionen för många som vanligt kommer att ätas upp av annat: högre hyror, högre hemtjänstavgift, dyrare kollektivtrafik och färdtjänst. Allt det där som medierna “glömmer bort” när de räknar upp vinnare och förlorare på den senaste budgeten eller politiska utspelet.
Nej, alla har inte tid att lyssna på en regeringsförklaring, än mindre att sätta sig in i konsekvenserna av regeringens politik. Därför vilar ett stor ansvar på medierna, som man i dag ofta sviker. Får pensionärer någon hundralapp i sänkt skatt räknas de som “vinnare” i medierna oavsett om de senare får betala med dyrare färdtjänst eller hemtjänst. Den ensamstående mamman som arbetar deltid på förskola och utsätts för ökad stress och risk för sjukskrivning när barngrupperna växer är naturligtvis också en vinnare, även om skattesänkningen för hennes del bara räcker till två chipspåsar i månaden.
Lågvattenmärket är dock mediernas okritiska rapportering kring de “satsningar” på välfärden som politiker på såväl kommunal som statlig nivå regelbundet presenterar. Om medierna gjorde sitt jobb skulle Stefan Löfven inte kunna presentera fem välfärdsmiljarder årligen som en historisk satsning samtidigt det behövs mer än det dubbla bara för att behålla dagens personaltäthet de kommande åren enligt SKL. Och kommunpolitiker skulle inte kunna prata om “satsningar” på skolan när anslagen inte ens täcker ökade kostnader för inflation och löneökningar. Som Tankesmedjan Balans visat i sina granskningar av kommunala budgeter i hela landet betyder “satsning” i dag oftast nedskärningar i praktiken. Nej, alla har inte tid att lyssna på en regeringsförklaring, än mindre att sätta sig in i konsekvenserna av regeringens politik.
Inte blir det bättre för att medierna regelbundet låter näringslivets megafoner framträda som experter på vanligt folks ekonomi. Som Flamman nyligen visade i en granskning (i nr. 1/2019) dominerar ekonomer från storbanker och försäkringsbolag samt arbetsgivarorganisationer bland de som får uttala sig om pengar. I 100 granskade artiklar fick fackliga ekonomer bara uttala sig i 6 procent, medan arbetsgivarorganisationernas ekonomer stod för 20 procent – och banker och försäkringsbolag tillsammans för över 40 procent.
Det är med andra ord inte så konstigt att Löfven vågar stå där i talarstolen och lova guld och gröna skogar. Nästan ingen kommer ju att granska hans budskap på riktigt. I bästa fall kallar public service in en retorikexpert för att sätta betyg på hur väl han lyckas lura skjortan av sina åhörare.
Under tiden fortsätter klyftan mellan politikernas retorik och människors vardag att växa. Vad händer när den blir tillräckligt stor?
