Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Werner Schmidt har många poänger i sitt inlägg mot den del av vänstern som ser Ukrainakriget som en vändpunkt. Naturligtvis är Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning – än så länge – viktigare historiska händelser än Rysslands angrepp på Ukraina. Och visst är Natos bombning av Jugoslavien och senare erkännande av Kosovo den egentliga ”vändpunkten” ur rysk synvinkel. (Jag beskrev Natoutvidgningens betydelse i upprinnelsen till kriget i Flamman nr. 1/2022.)
Det hindrar dock inte Ukrainakriget från att rent objektivt utgöra en geopolitisk vändpunkt i västerlandets förhållande till Ryssland. Efter en rad begränsade interventioner (Georgien, Syrien, Libyen, Väst- och Centralafrika) är den ryska regimen nu uppenbarligen beredd att angripa ett europeiskt land och inlåta sig på ett potentiellt förödande proxykrig med USA. Att detta är en vändpunkt märks inte minst i Sverige, där den annars ganska återhållsamma debatten om Nato har slagit över i ren hysteri. Om kriget på ett par månader kan få Sverige och Finland att göra upp med en hundraårig säkerhetspolitisk tradition och ansöka om Natomedlemskap är det svårt att inte kalla det något annat än en vändpunkt.
I Tyskland håller man samtidigt på att rycka upp den anrika ”östpolitiken” med rötterna, samtidigt som den pacifistiska militärdoktrinen som rått sedan 1945 begravts i tystnad. Vad är det om inte en historisk vändpunkt? Jag använder inte begreppet som ett värdeord – det är ett konstaterande av faktum.
Kriget är bara det senaste i en rad tecken på att världen håller på att gå in i en multipolär historisk fas. Det betyder inte att USA plötsligt bör anses vara jämbördigt med Kina eller Ryssland. Det är fortfarande en oöverträffad supermakt. Men Kina och Ryssland har gradvis börjat återupprätta en typ av intressesfärer som sedan 1989 har varit förbehållen USA. Vi håller med andra ord på att träda in i en värld som allt mer liknar den som gav upphov till Lenins och Rosa Luxemburgs tankar om imperialism. Vänstern gör bäst i att inse detta innan den blir omsprungen av verkligheten.