Under semestern fick jag av en nära vän frågan: Är det verkligen så illa ställt med Sverige? Mitt svar var ja, och nej.
Nej, det är inte illa ställt med Sverige om man frågar företagen, för de fortsätter att gå med stora vinster. Wallenbärgssfärens maktbolag Investor redovisade under andra kvartalet i år en vinst på 9, 645 miljarder kronor. För de 25 procent av befolkningen (mellan 15-99 år) som har en inkomst på över 28 000 kronor i månaden går det också rätt så bra för. De har förhoppningsvis både en bostad och en sysselsättning. För staten går det väldigt bra, rent ekonomiskt, trots att det finns många hål att stoppa Magdalena Anderssons budgetöverskott i.
Men alla får inte del av denna framgång. Och det är ett centralt problem för det svenska samhället. Ojämlikheten polariserar och klyver landet.
Vad händer då när den borgerliga oppositionen ska försöka göra politik på just det här problemet? De identifierar problemet. Check. Jan Björklund och de andra partiledarna höll under en presskonferens i tisdags indignerade inledningar om det enorma utanförskap som kommer drabba flera generationer av svenska medborgare om vi inte gör något nu; åt klyftorna och åt arbetslösheten.
Gott så. Vad föreslår de då? Dessvärre ingenting. ”Nyheten” bestod egentligen bara i att Alliansen föreslog något tillsammans – det var det den samlade presskåren var där för att bekräfta. Deras ”nya” förslag bestod i att skapa ytterligare en anställningsform som innebär ytterligare polarisering och så kallad ”lönespridning” på arbetsmarknaden. Man vill sänka ingångslönerna i ett så kallat ”inträdesjobb” där 30 procent av arbetstiden ska motsvara utbildning (utan någon plan, handledare eller krav) och 70 procent är jobb. Alltså 100 procent jobb, till en 70-procentig lön. Alltså, precis det som Allianspartierna föreslagit förr: sänkta löner för de som redan i dag tjänar allra minst.
100 procent jobb, till en 70-procentig lön.
På den svenska arbetsmarknaden finns reella problem som till exempel regeringen eller den så kallade vänsteroppositionen i form av Vänsterpartiet kan lösa:
- Alldeles för många i samhällets absoluta toppskikt tjänar för mycket, utan att bidra till det gemensamma på ett vettigt sätt.
- Alldeles för många får inte den utbildning de har rätt till eftersom den svenska grund- och gymnasieskolan misslyckas med att, som det står i läroplanen, ge alla elever utbildning utifrån elevernas förutsättningar. Förutsättningarna för att få jobb är för dessa elever sämre.
- Till alldeles för många jobb saknas någon som kan utföra dem. Därför behövs det fler utbildningsplatser, yrkesutbildningar och möjligheter till att skola om sig.
I dag är det redan så att desperata människor utför arbeten till riktigt låga löner. Papperslösa, som i princip också är rättslösa, utnyttjas i restaurangkök och i städbolag. Ungdomar, som kommer från generationen ”bättre att ha ett jobb än inget alls”, hankar sig fram genom att kombinera studielån med serviceyrkenas låga löner. Pensionärer som drygar ut redan låga pensioner genom diverse Rut-tjänster.
Samhället som högern vill se är redan här. Alliansen har bara bestämt sig för att det borde bli ännu sämre. De vill att den svenska arbetsmarknaden ska innehålla ännu färre rättigheter, fackliga förhandlingar och vettiga löner.