En tragedi är en berättelse utan lyckliga slut. Ett resultat av människans hybris, en berättelse om hennes uppgång och fall. Grenfell Tower är berättelsen om giriga hyresvärdar som tjänar pengar på att använda billigt byggmaterial och ignorera säkerhetsföreskrifter. Men deras ekonomiska uppgång blev de fattiga människornas fall.
I rapporteringen om branden såg vi bilder av föräldrar som släppte sina barn från den brinnande byggnadens fönster. Vi hörde berättelser om människor som flytt krig i Syrien, som mot alla odds överlevt resan, bara för att bli aska i en av Europas största huvudstäder. En del säger att det var en tragisk olycka som ingen kunnat förutse. Men i det här fallet är det slarv, ignorans och en misslyckad bostadspolitik som fört oss hit. Och det börjar med som brukar kallas för social housing.
Social housing har införts de flesta europeiska storstäderna. Det är öronmärkta boenden till ekonomiskt utsatta hushåll. I en del städer har det fungerat utan större problem, tack vare höga krav på kvalité och regelverk. Utbudet är så stort att det i princip handlar om hyresbostäder som de allra flesta kan efterfråga. London är inte ett sådant exempel. Här har marknadshyrorna trissat upp bostadskostnaderna att ingen med lägre inkomst kan bo i staden. Och då menar jag inte innerstaden, utan innanför Londons gränser.
Svaret efter marknadshyrornas kaos blev alltså social housing. Bostäder till fattiga. För att inte skapa segregation byggde man även dessa i områden där höginkomsttagarna bor. Men där de fattiga får nöja sig med ett undermåligt och riskfyllt boende, jämfört med deras rika granna. Ett boende som till slut brann ner.
Om det fortsätter så här kommer de vassaste redskapen för bostadspolitiken ha sålts ut, och vi får en marknad med fritt spelrum.
Det var inte så att ingen såg det komma. De boende i Grenfell hade i flera år fört fram kritik om brandrisken. Senast i november vittnade Greenfell Action Group om brandfaran och att ”bara en katastrof kommer blottlägga hyresvärdens inkompetens”. De vittnar om hur de flera gånger påtalat riskerna för brand och att en olycka var oundviklig. Ingen lyssnade. De behandlades istället som jobbiga bråkstakar.
Samtidigt är inte branden unik. I England har det brutit ut flera bränder de senaste åren i liknande bostadshus. Det här är inte en tragedi, det är resultatet av en misslyckad bostadspolitik. En bostadspolitik som våra politiker och fastighetsägare i Sverige öppnat för.
Allmännyttan försvagas varje gång den säljs ut. Både högerpolitiker och Socialdemokrater i våra kommuner har sett bostadsbristens baksida. Samtidigt fortsätter dem att bjuda ut allmännyttan till vinstdrivande bostadsföretag som finns till för att tjäna pengar. Oftast omvandlar företagen hyreslägenheterna till bostadsrätter, men ibland låter de bostäderna bli dyra hyreslägenheter i stället.
Om det fortsätter så här kommer de vassaste redskapen för bostadspolitiken ha sålts ut, och vi får en marknad med fritt spelrum. I det rummet finns ingen plats för låg- och medelinkomsttagare i städerna och det enda svaret blir social housing. En boendeform för de ekonomiskt svaga, där ingen som vill göra vinst har anledning att bry sig om hyresgästerna.
Det behöver inte bli så, men då får vi inte börja tumma på varken kvalité eller regelverk, varken för de rika eller fattiga. I Sverige har vi fortfarande skäl att värna den allmännytta som finns – låt oss göra det. Och låta Londonbränderna gå till historien som ett varnande exempel på dålig politik istället för som en oundviklig tragedi.
