Året var 2010. Den privata vårdbranschens stora boom hade inträffat och nu började man kunna se dess verkningar. Mellan 2003 och 2008 hade ”vårdbranschen” vuxit, borgerliga politiker hade ”knoppat av” fler och fler verksamheter till underpris och Carema-skandalen hade ännu inte hänt. Det gick fortfarande att göra mycket pengar på skolor, vårdcentraler och omsorgsverksamhet. SCB (Statistiska Centralbyrån) rapporterade i september 2010 att avkastningen på totalt kapital låg väsentligt högre, 13 procent, bland de privata välfärdsföretagen än för samtliga privata företag i Sverige, där siffran var 9 procent. Ulf Lindberg, dåvarande näringspolitisk chef på Almega satte huvudet på spiken och konstaterade, i en intervju med TT, att ”privata företag som ger sig in på tidigare monopolmarknader (alltså välfärden red.anm.) har pengar att tjäna”. Och detta har också skett. Lång var debatten om vinsterna i skatteparadis, många var skandalerna och dessvärre också patienterna och de äldre som drabbades av dem. Trots detta verkar det inte som att högern tänker vika av från den enda vägens politik.
Året är nu 2016. Det rapporteras om vårdpersonal som går på knäna, om operationsköer som patienter dör i och om en situation där det inom några år kommer att behöva rekryteras hundratusentals nya medarbetare inom vård och omsorg. En åldrande och växande befolkning kombinerat med en svag socialdemokratiskt ledd regering som inte vågar/förmår/vill tillföra de resurser som krävs till sjukvården. I det läget finns det för borgerliga politiker och lobbyister fortfarande bara en väg att gå.
För borgarna finns det bara en väg att gå. Sälja av vår gemensamma egendom och låta skattepengar trilla ner i fickorna på riskkapitalister
Som Flamman rapporterar om i veckan finns det tydligen inget slut på hur många ”tidigare monopolmarknader” som kan avregleras eller hur många vårdval som kan införas. I landstinget i Stockholms län har man nu beslutat om att införa Vårdval Geriatrik, alltså väldigt vårdtung och kostsam vård för den multisjuka äldre delen av befolkningen, som nu också ska få utföras av privata. Vårdvalet i sig öppnar alltså upp för att privata vårdföretag ska ta betalt av landstinget för att utföra denna vård. Det är det 34:e vårdvalet i Stockholm. I Västra götalandsregionen vill man inte vara sämre och bestämmer sig nu för att (med Mp:s hjälp) införa Vårdval Mödravård, och detta trots att ”kunderna” redan i dag känner sig mycket trygga och nöjda med mödravården i regionen.
Allianspolitikerna i Stockholm, med sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L) i spetsen, vill nu fullfölja de planer borgarna alltid har haft på att privatisera ytterligare akutsjukhus i Stockholms läns landsting. Sjukhusen i Stockholm drivs redan i form av bolag, och att helt och hållet sälja ut sjukhusen (beräknad försäljning i början av nästa mandatperiod) är alltså det sista steget i den borgerliga planen. Tillexempel myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som normalt sett har hög trovärdighet och tillräcklig kompetens för att avgöra vad som är mest effektivt, smart och patientvänligt har kritiserat besluten. Men för borgarna finns det bara en enda väg att gå, och det är att sälja av vår gemensamma egendom och låta skattepengar trilla ner i fickorna på riskkapitalister och investerare.
I en intervju med DN om försäljningen av privatsjukhus säger Anna Starbrink följande: ”Vi kommer att ha ett val emellan och då får väljarna möjlighet att säga sitt. […] Jag tycker att det här är en bra valfråga”. Det är konstigt att Folkpartiet och övriga Allianspartier, som säkert betalar mycket pengar för sina konsulter, inte har tittat på vad opinionsundersökningarna (som kan ge en hint om folkviljan) om vinster i välfärden säger om saken. Mätningarna har varit många, och de allra flesta pekar på att en stor majoritet av väljarna vill begränsa vinsterna i välfärden.
Trots otaliga bevis på avregleringarnas misslyckanden så genomför borgerliga politiker runt om i landet en politik som utarmar välfärden ytterligare och lägger makten över sjukvården i företagsledares händer i stället för våra. Vårdkrisen som redan i dag visar vad resursbrist, personalbrist och platsbrist gör med patienterna i den, kommer bara att växa.
Frågan är bara vad som hjälper mot detta vansinne? Trots protester från patientorganisationer, politisk opposition och experter så rubbas inte högerns enkelspårighet. Och det är väl det som är problemet. Det finns en liten elit som berikar sig och bestämmer över vården, mot bättre vetande. Vad ska vi göra?