Har den svenska skolans fokus på kritiskt tänkande blivit ett självändamål? Vad är kritik utan sakkunskaper? Och är katederundervisning per definition auktoritär och odemokratisk? I en essä i två delar funderar Kristina Alstam över den position som det kritiska tänkandet fått i dag.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag sitter lutad över sonens läxor och häpet stavar mig igenom den inlämningsuppgift i samhällskunskap som ska vara klar för inlämning dagen därpå. Han ska kritiskt diskutera svensk demokrati samt värdera vem av följande personer som har störst inflytande på svensk politisk debatt: en youtuber, en statsminister eller en ledarskribent. Han ska motivera sina val, samt även diskutera dessa.
Jag börjar sonderande: vet du vad demokrati är? Fortsätter med: hur ofta har vi allmänna val i Sverige, vad betyder det att vi har valhemligheter och vilken procentsats utgör spärr för tillträde till riksdagen? Går sedan på storsläggan: vem är det som stiftar lagar i Sverige och vad är skillnaden mellan lagstiftande och verkställande makt?
För att uttrycka det försiktigt: ingen av dessa frågor besvaras med självklarhet. För att vi alls ska kunna gå vidare ställer jag sonen den kanske mest avgörande frågan: vad tror du att skolan menar med att du kritiskt ska diskutera svensk demokrati?

Han har inte en aning. Vad värre är; det har inte jag, hans disputerade universitetsanställda mamma heller. Ska han diskutera demokratin som ett av kapitalismen godtagbart styrelseskick som invaggar medborgarna i föreställningen om att leva i den bästa av världar där medbestämmande och insyn råder, medan basala institutioner som för sagda kapitalisms överlevnads skull levererar ideologier som håller medborgaren ovetande om det rävspel som pågår? Min spontana gissning är att det ska han inte. Kanske ska han göra en analys av hur det kommer sig att vi hamnat med den typ av demokrati vi i dag sitter med? Borde jag, nej förlåt jag menar han; borde han börja med 1789 och arbeta sig framåt? Men det skulle ju fordra en historisk analys och det är kanhända att lämna samhällskunskapen bakom oss? Och detta att han kritiskt ska diskutera? Borde han då inleda med en kritisk granskning av franska revolutionen som blev en borgerlig sådan?

Hur sonen ska klara av att värdera en kunskapskälla när han med möda vet vad västerländsk demokrati utmärks av är mig en gåta

Jag förstår att uppgiften förmodligen är enklare till sin natur. Jag förstår också så mycket som att kravet som ligger i hemuppgiften inte är produkten av en överdrivet nitisk lärare som producerar ständigt mer komplexa frågor för eleverna att lösa, bara för att hen kan. Nej, kritikkravet kommer från högre ort; ett konstaterande som redan i sig självt försätter den kritik som ska utföras i besynnerlig dager.

Lgr 11 slår fast att elever i svensk grundskola ska tränas i kritiskt tänkande. Som jag redan antytt är definitionen av kritiskt tänkande inte alldeles enkel. Kritiskt tänkande kan i en pragmatisk mening betyda att ge elever kunskap i källsökning och källkritik, men denna aktivitet i sig säger inte så mycket om hur själva kritiken går till, eller vad det är som ska kritiseras. Kritik kan också ges i olika former. Man kan undersöka ett fenomen eller ett uttalande inifrån (granska om det lever upp till sina egna kriterier för kunskap, sanning, gott, ont etcetera) eller man kan studera det utifrån (med andra ord titta på om det finns faktaförhållanden omkring uttalandet som gör att det framstår som ”mindre sant”). Jag vet alltså inte ens vilken typ av kritik som avses i instruktionerna till sonen. Alltså: ska han kritisera demokratin för vad den påstår att den är, eller ska han söka reda på förhållanden i vårt samhälle som visar sig inte alls höra hemma i en demokrati?

Jag googlar fram kunskapskrav för samhällskunskap för årskurs 6. Det är många krav. Under krav nummer 8 på listan finner jag följande formulering: ”att söka information om samhället från olika källor och värdera om källorna är viktiga och pålitliga”. Jag blir både missmodig och uppmuntrad på samma gång. Hur sonen ska klara av att värdera en kunskapskälla när han med möda vet vad västerländsk demokrati utmärks av är mig en gåta men jag försöker se det från den ljusa sidan: Google kommer åtminstone kasta fram ett antal källor för oss att börja läsa och prata om. Jag ber sonen komma fram till ett lämpligt sökord. Efter viss möda kläcker han: ”Kritik av demokrati”, vilket jag tycker verkar vara ett fullgott val, givet hemuppgiftens karaktär. Första träffen bär rubriken: ”Platon och kritiken av demokratin”. Den kommer från bloggen Politisk Filosofi. Bloggen beskrivs på följande vis: ”Politisk Filosofi är en radikal och progressiv blogg som erbjuder pertinenta analyser av viktiga samhällsfenomen ur ett vetenskapligt och pragmatiskt perspektiv. Vi hämtar vår inspiration och våra politiska och filosofiska rötter från Storbritanniens radikala reformister: Jeremy Bentham, Adam Smith, John Stuart Mill & Harriet Taylor och Bertrand Russell.”

Hm. Pertinenta analyser. Jag sneglar mot sonen som tittar ut genom fönstret. Googleträff nummer två är en pdf från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Den är författad av en Olof Petersson, professor emeritus. Jag frågar sonen om han vet vad Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är för något. Det vet han inte. Jag frågar om han vet vad en professor emeritus är för något. Det vet han inte.

Foto: picryl.

Tredje källan kallas för Blaskan – Din tidning på webben. Artikeln heter ”Den underliga kritiken mot demokratin” och inleds såhär: ”Vår hederliga demokrati som vår välfärd och reformer är underbyggd på har angripits både från extremvänstern, nyliberaler, konservativa och andra kritiker. Men när det gäller viss skeptisk sätt att se på rationell pragmatisk framstegstänkande så har det sin vikt med det.” Det finns ett namn angivet som ansvarig utgivare men ingen organisation eller institution som ligger bakom plattformen. Nu tittar både jag och sonen hjälplösa ut genom fönstret. Matt knappar jag in sökorden ”Vad betyder kritik?” och ser att Wikipedia definierar kritik som bedömning, recension, ifrågasättande och undersökning. Ska han bedöma demokratins hållfasthet? Recensera svensk demokrati, ifrågasätta dess existensberättigande eller helt enkelt bara undersöka vad det är för nåt? Kritik kan också vara positiv, stipulerar Wiki. Så, räcker det om han skriver att svensk demokrati är bra? Min magkänsla säger mig att det gör det förmodligen inte.

Varför sitter vi såhär, jag och mitt barn? Varför har han fått kravet om kritisk diskussion ålagt sig? Vad är det för typ av kritik han ska klara av att genomföra? Varför klarar han inte att genomföra sin skoluppgift utan min hjälp och varför – jag kan inte hjälpa att jag tycker det är den viktigaste frågan – varför vet han inte vad demokrati är för något?

Det är helt enkelt inte görligt att lite i största allmänhet vara bra på kritik. Kritisk förmåga utvecklas efter att man genomfört ingående studier av ett ämne under en längre tid.

Kravet på kritisk reflektion kan inrangeras under det som kallas elevorienterade undervisningsmetoder – idén att elever själva ska ta ett stort ansvar för sin inlärning och synsättet har sin hemvist inom det sociokulturella lärandeperspektivet. Men föreställningen att eleverna lär sig något av att kritiskt reflektera och diskutera är omtvistad. Nationalekonomen Gabriel Heller Sahlgren har påvisat hur svensk skola av i dag använder de mest elevorienterade undervisningsmetoderna inom hela OECD, trots att randomiserade kontrollerade studier visar att katederundervisning är väsentligt mer effektiv. Jo, skulle man kunna invända, jo men det gäller kanhända för rena sakkunskaper? Katederundervisning är kanske mest effektiv vid förmedlandet av strukturen bakom regelbundna franska verb? Men betyder inte också själva förmågan till kritisk reflektion något, om inte annat i en tid perforerad av länkar, bloggar och uppgifter som cirkulerar genom Twitter i våg efter våg av retweets? Det enkla svaret på den frågan är ja. Ja, det har kanske aldrig varit så viktigt som i dag att hysa förmågan att skilja agnar från vete och att separera kunskap baserad på drevande från sådan som bygger på gedigna studier av ett ämne. Det där sista – gedigna studier av ett ämne – är samtidigt det som gör det kritiska tänkandet som ett specifikt kunskapsområde omöjligt. Det är helt enkelt inte görligt att lite i största allmänhet vara bra på kritik. Kritisk förmåga utvecklas efter att man genomfört ingående studier av ett ämne under en längre tid. Resonerande förmågor eller begreppsförståelse kan inte erövras utan själva ämneskunskapen.

STOCKHOLM 20110512 En elev med en pekpinne framför en världskarta i ett klassrum Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX / Kod 10110

Foto: JanErik Henriksson/TT.

Det är inte så svårt att föreställa sig att elever behöver få baskunskaper och instruktioner förmedlade innan de kan reflektera över vad de just lärt. Det är till och med extra viktigt för barn i grundskolan, då den kognitiva förmågan ännu är under utveckling. Frontalloben, där centra för minne, resonemang och associationer sitter, är inte färdigutvecklad.
Lättare och vettigare då att införa elevorienterade undervisningsmetoder inom högskola och universitet, kan man tycka. De högskolepedagogiska kurser som de flesta universitetslektorer genomgår trycker mycket riktigt på vikten av att reducera det som den brasilianske filosofen Paulo Freire benämnt ”bankundervisning”. Bankundervisning är ett begrepp som förenklat vill illustrera en situation där läraren betraktar eleven som ett tomt bankkonto på vilket kunskap ska sättas in. Eleven mottar, läraren förmedlar; eleven är passiv, läraren aktiv. Det kan i sammanhanget vara bra att komma ihåg att Freires begrepp myntades inom ramen för en helt annan kontext än svenskt universitetsväsende, nämligen i en befrielsepedagogik för förtryckta urinvånare som, argumenterade Freire, behövde en typ av undervisning som inte levererades av deras kolonialherrar och som bara förstärkte och legitimerade förtrycket av dem. Kunskap, menade Freire, kan inte skiljas från politik och det vi lär ut kommer i någon mening alltid att vara politiskt. I dag används Freires Pedagogik för förtryckta med framgång också inom socialt arbete för att utjämna maktskillnader mellan socialarbetare och klient.

Freire har förstås rätt och hans poäng gäller även svenska elever och svenska lärare. Jag blir dock inte klok på varför detta lett samtida högskolepedagogik till att avvisa föreläsningen som undervisningsform (avvisandet av föreläsningen som undervisningsform levereras märkvärdigt nog ofta i föreläsningsform!). Huruvida lyssnade och antecknande under en föreläsning är tecken på passivitet låter jag vara osagt. Men kanske är den allra största och obesvarade frågan den om svenska universitetsstudenter är förtryckta av själva det faktum att de sätts i en större sal där de undervisas av människor som ofta ägnat tio-femton-tjugo eller fler år åt att studera ett ämne, som de sedan lär ut till någon som inte haft samma tid på sig för fördjupning? Frågan är också hur jag som lärare ska bära mig åt när jag undervisar studenter om Parsons strukturfunktionalistiska familjesyn; studenter som är lika obekanta med Parsons som de är med sociologi. Skulle det vara ringaktande mot studenterna om jag föreläser så bra jag är förmögen till och de lyssnar efter bästa förmåga och att vi sedermera under litteraturseminariet adresserar kvarvarande frågetecken, så att de förhoppningsvis några veckor senare kan leverera en tentamensuppgift där de återger innehållet i Parsons modeller och rudimentärt påbörjar en kritisk reflektion kring strukturfunktionalismen?

Det lämnar mig ingen ro. Varför anses det inte elevorienterat att föreläsa? Att ställa sig vid en kateder och redogöra för skillnaden mellan Marx och Webers klassanalys, är det elevfrånvänt? Varför måste studenterna reflektera över vad de lärt sig alldeles precis nyss? Varför ska de helst klara att vara kritiska så snart det går? Och än viktigare: Varför ska de vara kritiska per se? På håll börjar kritikkravet för mig mer och mer anta formen av ett tic, en tvångsmässig krampryckning, en spasm. Men om jag är tveksam till kravet på kritik då? Om jag – som en kritik av kritiken – avstår från att kritisera, är jag rentav extra kritisk och får guldstjärna?

Är det alltid bra att vara kritisk? Varför det? Vad betyder det i dag att vara kritisk? Vi ska i kommande nummer lämna utbildningsväsendets domäner och titta närmare på hur en förståelse av den kritiska reflektionen eller positionen ser ut i dag, om kritiken är särdeles kritisk och vad kritiken kan användas till.

Referenser:
Dowling, E. (2011). Pedagogies of Cognitive Capitalism: Challenging the Critical Subject. I Peters, M.A. & Bulut, E. (Red.) Cognitive Capitalism, Education and Digital Labor. New York: Peter Lang
https://skolbanken.unikum.net/unikum/skolbanken/matris/1289191945 (Sidan besökt 180701).

Kirschener, P.A.; Sweller, J. & Clark, R.E. (2006) Why Minimal Guidance During Instruction Does Not Work: An Analysis of the Failure of Constructivist, Discovery, Problem-Based, Experiential, and Inquiry-Based Teaching. Educational Psychologist 41 (2): 75–86.

Feltovich, P. J., Prietula, M. J., & Ericsson, K. A. (2006). Studies of expertise from psychological perspectives. The Cambridge handbook of expertise and expert performance, 41–67.

Läs andra delen här.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kristina Alstam

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Carl Dürnberger

Vänsterpionjär på Tiktok under namnet @p0werkingen

Sverigedemokraterna föreslår att klimataktioner ska klassas som terrordåd. Men om något kommer att skapa storskalig chock är det en tregradig uppvärmning av jorden.

”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Nanna Olasdotter Hallbergs debut letar hela tiden efter sätt att hålla samman en värld i kaos – och lyckas.

Vem finns det kvar att tro på i en värld som har gjort upp med allt? Det nyliberala subjektet har under 40 år bara handlat rationellt i förhållande till sitt eget varumärke. Alla gemensamma värderingar är omöjliga, all solidaritet ouppnåelig, all andlighet som bortblåst – världen är avförtrollad och solitär. I Syndernas förlåtelse söker Nanna Olasdotter Hallberg efter vad som händer när det gemensamma slits itu. Här står Storkyrkan i Gamla stan som skådeplats för andlighetens, manlighetens och det delades gemensamma kris.

Nanna Olasdotter Hallberg är journalist, dramatiker och kanske mest känd som radioröst i P3. Först bekant blev hon 2018 med samtidssatiren Punani_99. En radioteater om Södra Latin-eleven ”Nanna”, och om Stockholms kulturbarns postpolitiska nihilism. Provocerande och hyllad. Sedan dess är Nanna Olasdotter Hallberg en bekant stämma från såväl Morgonpasset som P3 Klubben, och under våren har dessutom hennes tolkning av Shakespeares drama Stormen gått i Sveriges Radio. Nu debuterar hon till råga på allt som romanförfattare med en historia som vill så mycket att den ibland svämmar över, men som hela tiden letar efter sätt att hålla samman.

Carl Björkenborn

Ett år efter attacken mot teatern i Gubbängen bjöd vänstern återigen in till samling. Samtidigt fortsätter den högerextrema mobiliseringen i södra Stockholm.

Så fyllde bulldoften teaterlokalen igen. Men denna gång utan att blandas med rökfacklor och sprejfärg.

Ett år har gått sedan en grupp högerextremister gick till attack mot det antirasistiska möte i Gubbängen som arrangerades av de lokala avdelningarna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då blev jag och flera andra misshandlade. De välte bord, sprejade ner besökarna och drog i gång en fackla som fyllde lokalen med röd rök. Kaffekoppar och muffins åkte i marken. Allt medan de filmade. Visuellt iscensatt.

Nu återvände vi. Och det kändes som en upprättelse.

Där var Lars som hade fått ansiktet färgat med röd överfallssprej. Den gotländska pensionären som ryckte bort nazisten som sparkade på mig när jag fallit till marken av alla slag. Konstnären som fick andnöd och skickades till sjukhus med ambulans. Alla kom tillbaka till teatern. Medelåldern nu som då var hög. Vi skulle fortsätta det möte som avbröts förra året, med föredrag och panelsamtal.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.

När CIA-skurken i spionrullen säger att framtidens människor hellre vill ha trygghet än demokrati så låter det kusligt bekant. Det som förr var filmparanoia har i dag blommat ut till en maktpolitisk klimatdystopi.

Tre dagar för Condor är en klassisk spionrulle från 1975. Den utspelar sig i ett svunnet New York: oemotståndligt ruffigt, med judiska smörgåshak där man slänger käft med knegare i blåställ, blänkande nybyggda tvillingtorn, gatubrunnar ångande i kylan – och mystiska mördare i moderiktig trenchcoat.

Mördaren spelas av en charmant Max von Sydow. Huvudrollen av en ung Robert Redford, i filmen en fredlig bokmal i pilotbrillor och jeans, anställd på ett obemärkt litterärt institut som är en fasad för CIA, där han läser nyutgivna deckare på jakt efter mönster och tillvägagångssätt som skulle kunna avslöja något om myndigheten. (Ja, det där är aningen luddigt.)

Ond bråd död vidtar, spåren går tillbaka till CIA:s högkvarter Langley där skurken visar sig vara spionchefen Higgins som verkar hemlighålla en plan för att invadera Mellanöstern. Under uppgörelsescenen på slutet frågar ”Condor” varför, och menar att en sådan handling borde vara föremål för demokratiskt beslutsfattande. Higgins svarar, med ett hånleende och en menande gest mot de förbipasserande människorna: ”Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.”

Jag hajar till vid repliken. Den känns så samtida. Jag tycker mig ha hört den, eller anat den, så många gånger. Övertygelsen att vi närmar oss vällevnadens bortre parentes driver såväl klimataktivismen som högerradikalismen (inga jämförelser i övrigt). Att den uttalas med en sådan livstrött självklarhet i en film från 1975 får mig att känna mig lite löjlig.

Det krävs inte så mycket eftertanke och bara en kvart på Wikipedia för att inse att filmen, givetvis, reflekterar sin samtid. Intrigen lutar sig tungt mot oljekrisen 1973.

Om 10–15 år, när folk börjar frysa, när folk som aldrig känt hunger börjar hungra, då vill de inte ha demokrati. Då vill de att vi levererar.

Men också, tänker jag, mot den omtalade och fortfarande stekheta rapporten Limits to growth, författad av en grupp forskare vid MIT och beställd av Romklubben, som kom året innan. I allt väsentligt är den en global framtidsprojektion baserad på empiriska data och antagandet om ändliga resurser. Den förutsade en brant nedgång i såväl livsmedelsproduktion, industriell produktion och befolkningsantal kring 2045, om inga variabler förändras betydligt.

År 2020 gjordes en uppdatering av modellen med det alarmerande resultatet att utvecklingen sedan 1972 mest liknar den projektion som kallas ”Business as usual” och som tycks leda till någon form av implosion om bara ett par decennier.

Filmskurken Higgins måste ha närläst Limits to growth. Donald Trump har, får man anta, inte gjort det. Och ändå: om du försöker dra streck mellan prickarna i Trumpadministrationens agerande och se vilken figur som framträder är det rapportens fallande kurvor som avslöjar sig.

Och inte bara det, också en medvetenhet över klimatförändringarna – just de som stora delar av administrationen officiellt förnekar – är klart skönjbar. Bortom administrationens snöda revanschism, opinionsmanipulation och fyrverkeriet av politiska chockeffekter finns en linje som kan sammanfattas i tre punkter.

Läs mer

USA:s president Donald Trump håller upp en tavla med de nya tullarna under sitt tal utanför Vita huset den 2 april. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare/Utrikes • 03 april, 2025

Trumps ”guldålder” är en ny depression

Först tvinga världen att köpa amerikansk gas, olja och kol för att rädda den egna fossilekonomin (genom tullhot). Sedan inhämta och bunkra de ändliga, sällsynta råvaruresurserna på jordklotet (mineralavtalet med Ukraina). Och till sist förflytta tyngdpunkten norrut och bort från hettan (Grönland, Kanada).

Det behöver sägas – även om många beståndsdelar i trumpismens kulturkrig tillhör kategorin politisk chockeffekt och avledningsmanöver, så gör inte rasismen det. Flirtandet med vit makt-kretsar har faktiskt en funktion: att avhumanisera jordens fördömda är nödvändigt för att uppnå bred acceptans för ohejdad råvaruimperialism. Det förstod kung Leopold av Belgien, och det förstår Trumpadministrationen.

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 16 november 2023 publicerades ett upprop i Göteborgs-Posten, ”Våra judiska värderingar oförenliga med Israels orättfärdiga brutalitet”. 59 judar krävde att den svenska regeringen fördömer folkmordet i Gaza och ställer sig bakom kraven på eldupphör. Som en av initiativtagarna till texten startade jag med två andra instagramkontot @judisktupprop, där jag varit administratör fram till nu. Syftet var att öka spridningen av uppropet och att synliggöra judiska israelkritiska röster i Sverige.

Kontot har också fått likasinnade judar att hitta varandra. Det är fint. Vi har gått från isolering till brokig gemenskap som firar högtider, demonstrerar, bråkar och organiserar tillsammans.

Behovet av fler judiska sammanhang i Sverige är stort. Hos församlingarna står värnandet om förbundenheten med Israel inskrivet i stadgarna, en hållning som många av oss inte känner sig hemma i.

Jag är glad att @judisktupprop inte bara gett mig nya vänner och kunskaper men ett judiskt sammanhang att existera i. Utan det hade jag inte längre haft något sådant i Sverige.

Efter snart ett och ett halvt år sedan starten skulle jag vilja reflektera över responsen vi fått på vår hållning mot Israels folkmord på palestinier. Från såväl höger som vänster.

”Vänsterjudar är förklädda sionister”

Så länge vi kritiserar högerjudar och är synliga i propalestinska sammanhang tycks vi bryta mot fördomen om att alla judar är sionister. Vi blir godkända som allierade. Jag menar att det är en förrädisk position där våra kamrater utgår ifrån att judar är opålitliga tills motsatsen bevisats. När vi uppmärksammar antisemitism i dessa sammanhang ser samma personer som nyss hyllade oss sina fördomarna bekräftade: vänsterjudar går inte att lita på, de är bara förklädda sionister.

”Judar är överkänsliga och överdriver antisemitismen”

Inom vänstern är det en etablerad kunskap att diskriminering av minoriteter förekommer trots att majoritetssvenskar ”aldrig har sett den”. Den insikten verkar inte gälla oss. Påtalad antisemitism viftas bort för att högern missriktat kallar israelkritik för antisemitism. Sådant skapar en ond spiral av misstänksamhet som försvagar rörelsen för ett fritt Palestina.

”Antisionism och Israelkritik är förklädd antisemitism”

Antisionism är inte antisemitism. Ändå förekommer antisemitism i alla delar av samhället. En del antisemiter har lärt sig säga sionist i stället för jude. Det låter bättre, passerar i fler rum. Men lika illa som det är att ifrågasätta förekomsten av antisemitism är det att likställa israelkritik och antisionism med antisemitism. Det är också historielöst. Allmänna judiska arbetarförbundet (Bund) menade redan på 40-talet att proklamerandet av Israel skulle gynna terror, hemmagjord judisk fascism, nationalism och reaktionära strömningar.

”Ni är inte riktiga judar”

En återkommande respons från högerjudar är att vi som protesterar mot folkmord och ockupation är falska judar. Det är smärtsamt att se hur majoriteten i en minoritet anammar normsamhällets förtryckande funktioner och ytterhögerns syn på svenskhet där ”avvikande” grenar ska klippas av.

”Ni är alibijudar”

Föreställningen att vi som protesterar gör det för att ställa oss in hos vänstern kommer från människor som själva gör sig till språkrör för en regering som försvarar sig mot anklagelser om folkmord, etnisk rensning och apartheid.

Läs mer

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Kommentar/Kultur • 20 juni, 2024

SD kommer aldrig att vara judarnas vänner

Behovet av fler judiska rum är lika stort som motståndet mot dem. Högern utmålar i princip all israelkritik som antisemitism. Det är allvarligt av två anledningar: begreppet urvattnas och judar likställs felaktigt med Israel. Att delar av vänstern ser uppmärksammandet av antisemitism som ett stöd för Israel är lika allvarligt. Det inte bara alienerar judar – det försvagar också analysen av den högerextrema, vilt rusande samhällsutveckling vi befinner oss i.

Alexandra Loonin

Alexandra Loonin, administratör för @judisktupprop mellan november 2023 och april 2025.

Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.

Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?

Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”

Alice Aveshagen

Kulturskribent och reporter som bevakar mode- och lyxindustrin.

Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.

I högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Owen Hatherley

Brittisk författare och journalist, bosatt i London.