I podden Skäringer & Mannheimer pratar komikerna och skådespelarna Mia Skäringer och Anna Mannheimer om livet, problemen med det och kvinnors villkor i branschen de jobbar i. De är väldigt roliga i sina samtidsanalyser och roligast blir det i det första avsnittet (24/4, 2017) när Anna Mannheimer (som inte känner sin partner Mia Skäringer) ska göra en hobbyanalys av vem Mia är. Mannheimer säger såhär: ”(Mia är) inte så intresserad av politik, därför röstar hon på Miljöpartiet, för det är ett sånt där bra parti när man inte riktigt vill välja mellan höger eller vänster”.
Precis där slår Anna Mannheimer huvudet på spiken i sin beskrivning av Miljöpartiet. Det är inget nytt, men det är ändå träffsäkert. Miljöpartiet, som länge var ganska ensamma om att driva miljöfrågorna, är ett enfrågeparti, som inte gärna vill ta ställning i så många andra frågor. När det politiska samtalet handlar om annat så blir MP partiet som ingen behöver.
Men för att förstå vad som nu händer med partiet, dess interna liv och leverne, måste vi backa några år. 2004 publicerade statsvetaren Katarina Barrling sin doktorsavhandling ”Partikulturer – Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag”. Det är intressant läsning för politiska nördar av alla kulörer. I kapitlet om Miljöpartiet, som i avhandlingen samlas under namnet ”Miljöpartiet – de välanpassade?”, beskriver Barrling hur samtliga miljöpartister som hon intervjuat framhåller att gruppen egentligen inte kännetecknas av någon särskild gruppkultur utan egentligen bara består av en samling ledamöter som förenas av partiets politiska idéer och ideal. Till skillnad från de andra partigrupperna i avhandlingen så framhålls inte sakkunskap som utmärkande för gruppen – i stället ligger tonvikten vid den starka politiska vilja som präglar den. Barrling skriver ”Även om miljöpartisterna inte uttalat beskriver sig som känslostyrda eller dylikt, så finns det en del i deras beskrivning som pekar i den riktningen i och med att man beskriver sig själva på ett sätt som för tankarna till direkt engagemang, hängivenhet och vilja.”
När det politiska samtalet handlar om annat än miljöfrågor så blir MP partiet som ingen behöver.
Detta var alltså Miljöpartiet 2003/2004. Från att ha varit högljudda, kaxiga och drivna av ett slags ”politiskt” projekt – till ett parti som ömmar mest för det egna samarbetet med Socialdemokraterna. Miljöpartiets ledning förnekar all inblandning i sitt eget haveri. Partiet gör egentligen allting rätt, det är omständigheterna det är fel på, menade Gustav Fridolin i sitt tal till kongressen. Han har rätt i att det politiska läget är svårt – men då är inte lösningen att sätta sig ner och inte vilja något. Isabella Lövin, partiets andra språkrör, skyllde (i en intervju i SVT:s Agenda i söndags) allt på den ”lilla högljudda opposition” som hon menar blev nedröstade i alla frågor under kongressen.
Känns beteendet igen? Socialdemokraterna, det parti som i Katarina Barrlings avhandling benämns som ”de lojala” har en stark tradition av partipiskor och en närmast stalinistisk partidiciplin, något som miljöpartister tidigare var noga med att distansera sig ifrån. Men nu när partiet genom sitt agerande i flyktingfrågan, i frågan om Vattenfalls brunkol och sin ”nya” syn på demokrati och gräsrötter fått delar av oppositionen att lämna självmant, så finns det bara en liten del av samma opposition kvar. Lövin och Fridolins ledarstil är att kväva opposition och oliktänkande – och se till att inte bli ifrågasatta internt. Som om det skulle vara något positivt.
Miljöpartiet står lågt i kurs hos dem som traditionellt sett har hållit dem högst: ungdomarna och stockholmarna (enligt en Novus-mätning i april). Partiet har inte tagit några strider, i alla fall inte som har synts utåt. I den politiska kommunikationen ska man inte underskatta behovet av ett tydligt regisserat skådespel. Om kärnväljarna vet att man i alla fall har kämpat, stridigt och slagit sig blodig för till exempel en annan asyllagstiftning, om väljarna förstår att partiet fortfarande vill någonting – då kan man fortsätta hoppas på dem.
Men Miljöpartiet har rakt av köpt den av Socialdemokraterna skrivna regelbok som tydligen gäller för koalitionsregeringar. Att detta är ett nytt läge (första gången sedan 1951 som S sitter i regering med ett annat parti) och att alla möjligheter finns för att hitta på nya regler – det verkar MP ha missat.
Partiet som bildades som en protest – fyllt av människor drivna av hängivenhet och vilja – har slutat att protestera. Därför befinner de sig en konstant i identitets- och väljarkris. Det är inte svårare än så. Slutar man vilja förändring, om man slutar hålla politiska förslag mot måttstocken över hur mycket de förändrar i människors vardag och i stället ser till hur mycket de påverkar ett eventuellt samarbete i regeringen eller väljaropinionen – då förlorar man.
