Henrik Schyfferts nya tv-serie är tänkt som en satir över medelklassens inbillade metaforiska fängelse. Men Vi i villa är ingen skrattspegel. Det är bara en vanlig spegel.
Alla känner apan, men apan känner ingen. Ett talesätt som betyder att alla som tittar på en liten apa i bur vet vem apan är, men apan själv vet inte vilka åskådarna är. Tänk om publiken också var apor som tittade på en annan apa i bur, utan att vara medvetna om att de själva var apor allihop. Lite så är det med medelklassen. ”Alla” vet vad medelklassen är, men medelklassen själv vet inte alltid att den är medelklassen. Eller vill kanske snarare inte kännas vid det.
Det händer att opinionsbildare, medier, kulturarbetare, ja även politiska partier, riktar udden mot ”medelklassen” utan att ordentligt definiera vilka de menar. Kanske för att de påfallande ofta själva verkar tillhöra det samhällsskikt de försöker genomlysa. Som att en apa står framför en annan apa i bur och berättar för sin ap-publik om den inburade apans besynnerligheter. Det händer också att de förser sina utlåtanden med brasklappar om att de vet att de själva är en del av problemet – ”men ändå”. Karin Pettersson skrev en text i Aftonbladet i början av året där medelklassens förhärskande roll inom kulturen kritiserades med rubriken ”Kulturens köttberg heter Karin, Åsa och Anna” (16/1). En stabil standardtext i genren ”av och till andra som heter Karin”.
I akademiska kretsar är det inte alls givet att medelklassen överhuvudtaget existerar som en egen ekonomiskt definierad klass mellan arbetar- och överklass. Man stöter och blöter frågan med pannorna i veck på landets universitet. Men i showbiz råder ingen tvekan om saken: medelklassen består av en bättre bemedlad genomsnittssvensson i Stockholm.
I Henrik Schyfferts nya serie Vi i villa (efter Hans Koppels romanförlaga 2008) är det precis det vi får. Ett par-tre familjer med existentiell ångest i varsin tiomiljonersvilla. Det renoveras och snackas semester bland skandinaviskt svala färgscheman och originaldetaljer från byggåret. Dansk design, dyr bil, parmiddagar. Så där håller det på. Jag slås ännu en gång av känslan att ingen är så intresserad av att skildra medelklassens tillvaro så mycket som medelklassen själv – Schyffert och kompani i det här fallet. Vår protagonist heter Anders (Mattias Nordkvist) och han tycker att det är jobbigt att ha så mycket pengar. Han vill bryta sig loss från medelklassens ”förljugenhet” (ett ord de för övrigt älskar att använda om sig själva). Att hans dotter är lite utstött i skolan blir katalysatorn till att han börjar vandalisera sina kompisars bilar. Orsakssambandet är inte jättetydligt här men huvudsaken är att Anders får ett ögonblick av frihet från sitt inbillade metaforiska fängelse och som tittare antar jag att man ska uppleva något slags katharsis tillsammans med honom.
Det är bara det att man inte gör det. Man sympatiserar väl för all del med Anders men jag kan inte relatera till att det skulle vara så hemskt med ett fint radhus i närförort, ett välbetalt jobb och veckovisa padelmatcher med de andra mellancheferna. Det låter kanske lite trist i längden. Men sist jag kollade verkade det inte finnas någon lag på att man måste leva så. Kära medelklass, om det suger så mycket att läsa Dagens Nyheter som bibeln så är det jätteenkelt att bara sluta göra det.
Frågan som utforskas i serien är ”vad skulle hända om någon blev galen och bröt den perfekta medelklassfasaden?”. En fråga lika gammal som medelklassen själv. Den uppmärksamme läsaren noterar att temat ”vansinne bland kontorspersonal” har lyfts tidigare av undertecknad i denna publikation, vilket tycks vara ett outtömligt ämne för business class-folket att spegla i sin kultur. Men för mig blir frågan snarare: när övergår ett rakt uppradande av egenskaper till att bli underhållning, eller till och med satir? Det är inte utan att jag hajar till när tjejkvinnorna på parmiddag droppar namn som Tone Schunnesson och Garba, ett DN kultur-tecken i tiden. Jag förstår inte riktigt när det blir satir, eftersom det är min fasta övertygelse att det är i princip så här det går till även i verkligheten. Det är inte en skrattspegel, det är en vanlig spegel.
Vi i villa återaktualiserar en text som påverkade mig djupt som tonåring då den först publicerades, ironiskt nog i just DN. Nina Björk förkunnade 2007 att hon skulle sträva mot att vara en nöjd medborgare i stället för en som olyckligt drömmer om renovering och därmed göder kapitalismen. Att medelklassens inredningsdrömmar är ”skitdrömmar”, innehållslösa och existentiellt urholkande. Tänk att inte mycket förändrats på den fronten sedan dess, skitdrömmarna tickar på. Stilen på renoveringarna har förstås skiftat i takt med modets skiftningar, men ideologin i att vara en inrednings-streber är intakt. Nog känns det dock som att man i dag hellre vill se någonting annat på tv än en 15 år gammal spaning på repeat.
Turister fotar sig själva
i en amerikansk veteranbil i Havanna, framför graffiti för partiets ”ögon och öron” Kommittéerna till revolutionens försvar. Foto: Yamil Lage/AFP/TT.
I ett Kuba där staten förtvinar och en privat gangsterekonomi breder ut sig, har internet blivit en livlina. Flamman träffar de unga videostjärnor som prövar lyckan i sociala medier.
Det är konsertkväll på baren La Bombilla Verde och på scenen står en gitarrkille. En sådan som sjunger Wonderwall till karibiska rytmer. Nej, det är ingen stjärna i klass med Silvio Rodríguez som uppträder men ändå känner jag tårarna komma när han dedikerar låten till sin bästa vän som snart ska lämna landet, ”precis som alla andra”. Till vibrationerna från den ostämda gitarren sjunger han: ”Hur stänger man av det här helvetet? Hur ska man leva i det här landet?”
Även om det är svårt att veta exakt hur många kubaner som har lämnat till följd av den ekonomiska krisen redovisar människorättsorganisationen Wola att nästan en halv miljon kubaner migrerat de senaste två åren. I en artikel i El País hävdar en demograf att antalet invånare 2023 beräknades till 8,6 miljoner medan officiella siffror från 2021 ligger på 11 miljoner. Det skulle innebära att befolkningen på kort tid minskat med 18 procent. Om siffrorna stämmer är svårt att avgöra, men en sak är säker: det pågår en utflytt som aldrig tidigare skådats. Det räcker med att gå ut på Havannas gator för att konstatera att det är ovanligt tomt. Överallt talas det om dem som lämnat, dem som är på väg och dem som inte kan men vill till följd av rusande inflation, strömavbrott och bensinbrist.
Till skillnad från influerare utanför ön är kubanernas tillgång till den globala marknaden på sociala medier fortfarande begränsad.
Trots att Kubas tillstånd börjar likna den kris som följde Sovjets kollaps, den som kom att kallas för El período especial, har en annan trend sköljt in över ön – en våg av digitala kreatörer och influerare. Hur kan den digitala ekonomin blomstra mitt under pågående kris?
En av Kubas första influerare var youtubern Anita con Swing. När Anita, eller Anabel Vigo som hon egentligen heter, 2017 började ladda upp videor var internet starkt begränsat och kostade runt tre dollar i timmen. Det betydde inte att folket inte visste om vad som hände därute. De senaste filmerna, musiken och de mest populära Youtube-filmerna florerade på gatorna tack vare el paquete semanal, en hårddisk som såldes veckovis för runt en dollar. Inspirerad av internationella youtubare lade den då sextonåriga Anabel upp sin första video, en sketch om att fira jul på Kuba som snabbt blev populär i landet och internationellt. Det var just Vigo som kom att introducera mig till fenomenet kubanska influerare.
Numera är Vigo bosatt i USA och driver ett smyckesföretag. Även om hon var en av pionjärerna är hon i dag långt ifrån ensam. Traditionen av att varva samarbeten med sketcher har tagits vidare av populära profiler som exempelvis kontot Pouzii, som gjort sig känd för sin tillgjorda spanska dialekt, Carlos Makeup, en professionell sminkös som även postar iklädd drag eller Mal Androx, en skådespelare vars videos driver med stereotypa föreställningar av kubaner, som att de skriker när de pratar eller älskar engelska men egentligen inte förstår ett ord.
På Kuba finns en uppsjö av influerare och de tycks ha en sak gemensam: de kombinerar ett utsnitt ur den kubanska vardagen, som oändliga köer till bussen som aldrig kommer, familj som flyttat till Miami eller otrevlig personal på sjukhus som inte fungerar – med just komik. Efter en veckas uppvaktande möter jag Androx Rodríguez, personen bakom Mal Androx på det anrika Hotel Nacional. Trots att vinden känns som allt annat än tropisk slår vi oss ned på innergården för att blicka ut över havet. Medan vi väntar på varsin cappuccino frågar jag hur det kommer sig att så många ägnar sig åt humor.
– Jag tror att det har att göra med den kubanska folksjälen och vår energi. Vi har det där lilla extra, la chispa, säger han medan han skakar på axlarna och knäpper med fingrarna.
Androx fortsätter:
– Jag är skådespelare före allt annat. Jag vill att människor runt mig ska skratta och för en stund glömma alla problem vi har.
Självbild. Influeraren Mal Androx på fest i Havanna. Foto: Rolando Cabrera.
Sin första video postade han på Instagram 2021 under pandemin. Då hade han runt 800 följare.
– Det fanns inte så mycket att göra så jag fortsatte med mina videor och märkte att det fungerade för jag fick allt fler följare.
Jag frågar honom hur det kom sig att han började göra samarbeten med företag och om kan han leva på pengarna. Hans första samarbete var att marknadsföra en bar som kontaktade honom. Vid det tillfället hade han runt 17 000 följare och efter det började fler företag att höra av sig.
– Jag är främst skådespelare och det finns teater på Kuba, men inte lika mycket som innan. Många skådespelare, regissörer och talangfulla människor från min generation har lämnat. Innan pandemin kunde man gå ut närsomhelst och det bubblade av liv och föreställningar. Så är det inte längre.
Tack vare alla samarbeten kan han betala sin hyra och köpa mat till sig och sin familj i Pinar del Río. Lönen från teatern klarar han sig inte på.
Vi kan använda sociala medier, men vi kan inte profitera genom plattformarna själva.
Genom den växande digitala ekonomin utvecklas ett ekosystem av nya möjligheter för fler än influerarna. José är konstvetare men tjänar extrapengar som fotograf åt affärer och restauranger för vilka hans rumskamrat arbetar som sociala medier-producent. Medan vi strosar längs Vedados tomma gator undrar jag vilka som har råd att köpa allt som krängs via sociala medier?
– Kubaner såklart! Jag arbetade en gång som fotograf åt en restaurang där en rätt kostade 25 000 pesos [motsvarande 2 200 kronor i officiell växelkurs eller 800 kronor på svarta marknaden i skrivande stund] och det stället var alltid fullt av kubaner.
Hur det är möjligt har han svårt att förklara.
– Kanske är de sådana som jobbar åt utländska företag eller internacionalistas som gift sig med utlänningar, säger han. Jag ser på hans ansikte att han är ironisk.
En fri marknad för influerare att frodas i rimmar illa med embargot som USA införde i början av 60-talet och som 1996 utökades till att även förbjuda företag och organisationer i ett tredjepartsland att handla med ön. De lättnader som Barack Obama införde togs snabbt bort när Donald Trump tillträdde som president 2016. Under Trumps tid infördes dessutom 243 åtgärder som bland annat satte stopp för remitteringar till ön, det vill säga att migranter skickar pengar tillbaka till sina familjer, vilka utgör en stor del av många kubaners ekonomi. Trots vallöften gjorde Joe Biden under sin tid ingenting åt arvet från Trump.
I samma veva som Trump blev president första gången införde Kubas dåvarande president Raúl Castro reformer som öppnade upp marknadsmekanismer. Sedan 2021 har privata affärsverksamheter så kallade Mipymes införts på Kuba. Dessa fungerar som egna juridiska enheter och tillåts att skriva kontrakt med både statliga och utländska företag. I dessa affärer kan man hitta allt från amerikansk importerad kyckling till schampo.
Handel. En grönsaksvagn i Kubas huvudstad Havanna. Foto: Rolando Cabrera.
Vidare kan en matbutik i Miami även bedriva systerverksamhet på Kuba. Affären har då en nätbutik som enbart tar emot amerikanska dollar men dess varor körs ut från affären på Kuba. En sådan affär kan omsätta runt sex miljoner pesos [532 000/194 000 kronor] på en dag. Med svenska mått är det småpengar, men det tåls att tänka på att en kuban som jobbar statligt tjänar runt 4 000 pesos [355/130 kronor] i månaden. Trots embargot flödar således stålarna in och lyckas korsa både haven och den allt striktare amerikanska byråkratin. Hur är det möjligt? Svaret ligger delvis i att USA:s blockad är riktad mot staten. Därav drabbas enbart de statligt ägda företagen och inte de privata.
En sedan onsdagskväll befinner jag mig som så många andra på den populära baren Bejuco för att spela domino med några vänner. Där lär jag känna Ernesto som likt José arbetar som konstvetare, men drygar ut kassan som biträde i ett kafé. Det har en hälsoprofil och säljer smoothies gjorda av bär som inte finns på matmarknaderna eller ett paket quinoa för 4 000 pesos. Medan han lägger ut de prickiga spelpjäserna och spöar mig i domino berättar han hur affären går till när en influerare anlitas.
– Vi betalar dem för att göra en kampanj. De lägger upp när de handlar eller så ordnar vi ett samarbete med en restaurang. På så sätt tjänar alla på det. Allt lever i dag via sociala medier eftersom vi inte har någon annan form för reklam. Det som var normalt i världen för ungefär tio år sedan är vad som håller på att hända på Kuba nu, förklarar Ernesto för mig.
”Välkommen till kapitalismen”, säger min vän Rolando med ett snett leende medan vi korsar gatan som tar oss från Centros raserade husfasader till de eleganta kolonialhusen i det turisttäta La Habana Vieja. Hans uttalande förvånar mig. Kapitalismen har väl funnits här så länge turisterna strömmat hit? Rolando instämmer men menar att mycket har förändrats de senaste tre åren. Turistdöden under pandemin blev en vattendelare.
Den ökade tillgängligheten och billigare internet banade väg för framväxten av en virtuell värld. Men till skillnad från influerare utanför ön är kubanernas tillgång till den globala marknaden på sociala medier fortfarande begränsad. Exempelvis kan den som går in på Youtube från Kuba spela oändligt med videor utan ett enda reklamavbrott. ”Det är ju så som internet var från början, att alla delar med sig av innehåll utan att någon ska profitera på det”, utbrister jag. Jag får ett snabbt leende tillbaka från Ernesto.
Svalka. En statligt ägd glassbutik i centrala Havanna. Foto: Rolando Cabrera.
– Visst, men det är en produkt av embargot. Vi kan använda sociala medier, men vi kan inte profitera genom plattformarna själva. För det krävs att du sammankopplar din profil med ett bankkonto i ett annat land. Och då måste du såklart känna någon utanför Kuba som du dessutom litar väldigt mycket på. Alla har inte den möjligheten.
Vidare har sociala medier även kommit att fylla det tomrum embargot och en allt mer sviktande stat lämnat efter sig. Vill du få tag på en medicin mot akne eller en smärtstillande tablett? Glöm apoteken. Bege dig till en Whatsapp-grupp och börja leta.
– Regeringens oförmåga att hantera ekonomin har pågått längre än vad vi har haft sociala medier, men nu har det öppnats upp nya möjligheter. Jag tror att staten till slut bara blir ett namn och det som egentligen driver det här landet är en fri marknad. För vad är mer nyliberalt än att staten bygger lyxhotell när vi lever utan el och vatten? suckar fotografen José uppgivet.
Vi stannar till en stund för att begrunda det nybyggda hotellet K23 som tornar upp sig mot himlen. Arkitekturen är slående likt monoliterna i Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr och precis som dem ser hotellet ut att komma från en annan planet, från en verklighet långt ifrån Havannas gator fyllda av utspridda sopor och människor som tigger pengar. Jag vänder mig åter till José och frågar om han har några förhoppningar om förändring.
Han svarar att han har tur som kan leva på lönen arbetena ger honom. Men särskilt optimistisk är han inte.
– Jag tror att vi är på väg in i ett nyliberalt paradigm. I de privata affärerna kan man exempelvis arbeta 18 timmar per dag, utan semester. Om du inte gillar det kan du dra, för vem som helst är redo att ta din plats. Den privata sektorn blir allt starkare men rättigheter för arbetarna uteblir, och då menar jag inte influerarna.
Marcus Wallin är ordförande för Vänsterpartiet Alingsås. Foto: Adam Ihse/TT / Vänsterpartiet.
Efter skandalen i den västgötska kommunen öppnar V för extraval. Det kräver dock att politiker från kommunens två största partier går emot den egna partilinjen – något V:s Marcus Wallin bedömer som osannolikt.
Alingsås skakas av en spritosande politisk skandal, där Socialdemokraternas och Moderaternas starka män i kommunen hånat politikerkollegor och konspirerat via interna chattar, i samröre med en före detta V-topp.
Efter förra veckans avslöjande i Göteborgs-Posten valde både Daniel Filipsson (M) och Simon Waern (S) att lämna sina uppdrag. Samtidigt har de enligt avtalet rätt till generösa fallskärmar – på 1 miljon respektive 1,8 miljoner kronor – om de väljer att söka omställningsstöd.
– Det här är politiker som säger att vi inte har pengar att lägga på skola eller personlig assistans, där vi ser nedskärningar hela tiden. Men plötsligt kan man betala ut 2,8 miljoner till tidigare toppolitiker, säger Marcus Wallin, ordförande i Vänsterpartiet Alingsås, till Flamman.
Teslas anläggning i Örebro. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Från Hitlerhälsning till avtalsförakt – 7 av 10 svenskar ogillar Elon Musk, enligt en undersökning från Novus. Även allt fler Teslaägare tar nu avstånd från vd:n, och i vissa fall hela bilmärket. Är ”teslaskammen” här?
I Facebookgrupper som Tesla Owners Club Sweden har kommentarsfälten blivit allt stökigare de senaste veckorna, sedan elbils-vd:n fyrat av två misstänkta Hitlerhälsningar vid Trumps presidentinstallation.
Den senaste uppdateringen av Model Y bemöts inte bara med besvikna kommentarer om priset på drygt 700 000 kronor, utan även kommentarer som ”Nazikärra. Nej tack”, ”Får man Hitlerhälsning med i köpet?”, och ”Aldrig mer Tesla”.
Paulina Sokolow: Låt inte högern utnyttja vår minnesdag
Tvångsmarsch mot deportation från ”Umschlagsplatz” på Nowolipkigatan i Warszawa. Foto: Wikimedia commons.
Hade de första krokusarna vågat titta fram ur snömodden, värmde marssolen den 31-åriga kvinnans kinder när hon anlände till Pension Wermé i Saltsjöbaden utanför Stockholm, den där våren 1946?
Kvinnan jag försöker föreställa mig har just anlänt från Polen efter krigsslutet, tillsammans med sin femåriga dotter. Kvinnans namn är Roza Klepfisz, änka efter Michal Klepfisz, en av de män som stod i främsta ledet i Warszawagettot våren 1943, då han också dödades. Michal ansvarade för sprängladdningarna. Historikerna anser honom vara nyckelpersonen bakom hela operationen och han tilldelades postumt en utmärkelse av polska staten.
Roza och Michal var båda medlemmar av judiska Bund, en facklig organisation grundad i det ryska kejsardömet 1897 för att göra motstånd mot hänsynslösa arbetsgivare och fabriksägare. Men Bund var så mycket mer: en plattform för judisk kultur, som förespråkade jämlikhet mellan könen och rätten till jiddisch. De organiserade barnteater, gav ut tidningar och bekämpade antisemitism. De utgjorde också i början av förra seklet ett av de mest framgångsrika socialistiska partierna, vars självständiga förgrening i Polen hade visst inflytande under mellankrigstidens korta perioden av demokrati. Bund var ickereligiösa, och en central idé i deras övertygelse var att judar skulle kunna leva där de befann sig. Medlemmarna motsatte sig därför en judisk stat i Palestina.
Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.
Så när sex miljoner judarmördades i gaskamrar, samt av sjukdomar och svält, förintades även en vital del av en progressiv demokratisk socialistisk rörelse. Efter kriget stod de överlevande bundisterna, som så många andra, ofta helt ensamma i världen. De hade bara varandra och när ödet förde några av dem till Sverige försökte de snart få kontakt med kamrater ute i världen. Med det fick de hjälp av bland annat Jewish labour committee och en rad engagerade svenska ickejudar.
En viktig person var Sara Mehr som kommit till Sverige några decennier tidigare, också som politisk-judisk flykting. Känns namnet igen? Det var socialdemokratiske politikern Hjalmar Mehrs mamma.
Varför vill jag berätta den här historien? I dag, den 27 januari, markeras 80 år av Förintelsens minnesdag i en tid som tycks göra allt för att glömma snarare än att minnas. I Bryssel har två EU-parlamentariker från högern bjudit in till konferens dagen till ära med nyckeltalare som samtliga företräder en nationalistisk, Israel-orienterad ståndpunkt. Länge såg det ut som att höken och Marine Le Pen-supportern Amichai Chikli, den israeliska ministern för diasporafrågor, skulle tala. Efter protester, bland annat från anhöriga till gisslan, ställdes hans medverkan in i sista stund. Inte en enda vänsterjudisk organisation har bjudits in.
2025 är ett sorgligt jubileum att uppmärksamma. Jag kan inte minnas någon gång när Förintelsen har krympt till ett så ynkligt instrument för högernationalistiska maktpersoner att legitimera antisemiter och folkmordsanklagade presidenter och kalla det omsorg om judar. I Sverige har Judiska centralrådet uteslutit Vänsterpartiet ur sammankomsten i synagogan. Orsaken är partiets visserligen senfärdiga hantering av personer med alltför nära koppling till terrorklassade organisationer och uttalade grovheter om sionism. Men till saken hör också att centralrådets ledning tillsätts i politiska val, och ordförandeposten innehas just nu av Aron Verständig från den konservativa och proisraeliska gruppen Judisk samling.
Nu är vänsterjudar som jag mer övergivna än någonsin, klämda mellan en uppblossande antisemitism med vittnesmål om människor som attackeras av Palestinaaktivister enbart utifrån religiösa markörer, och en samtidig utfrysning ur officiella judiska organ som i accelererande fart gör Israel till sin främsta fråga snarare än svenska judars trygghet.
Ändå ser uteslutningen mest ut som en ursäkt att hålla Sverigedemokraterna borta från samma tillställning. Men medan Vänsterpartiet faktiskt vidtagit åtgärder, bevittnar svenska judar hur Judiska centralrådet spelar ner Musks uppenbara fascistblinkningar och Adam Cwejman på X kontrar händelsen med att nazisternas största hatobjekt George Soros ”lägger sig i europeisk politik”. Bara några dagar senare talar Elon Musk på högerextrema Alternativ för Tysklands triumfatoriska valupptakt och uppmanar tyskarna att ”gå vidare” från skulden över andra världskriget.
Roza Klepfisz, hennes dotter Irena och ett hundratal andra bundister fick en fristad i Sverige. De flesta av dem stannade bara ett kort tag, men alla mindes hur väl de mottagits här. Jag undrar vad de skulle tycka om att Förintelsens minnesdag inte längre minns dem eller deras drömmar. Inte ens Judiska centralrådet.
Rosanna Fellman, född 1995, är en av Finlands mest kända unga poeter. Foto: Jennifer Granqvist.
Finlandismerna smakar som ett 24-pack ”Pirkka”. Rosanna Fellmans tredje diktsamling är våldsamt äkta.
Diktjaget i Rosanna Fellmans Det Jakobstad ingen vill ha har lämnat barndomens Jeppis för Hesa, alltså Jakobstad respektive Helsingfors. Men under ett besök i hemstaden kommer minnena från uppväxttiden tillbaka.
Barndomsåren färgas av våld och mobbning. Barn gör varandra illa medan de vuxna tittar bort. Tillsammans utgör bokens dikter ett vittnesmål om det systematiska förtryck som det avvikande barnet utsätts för.
I de längre dikterna blir Fellmans lyrik som skarpast. Ångesten och utsattheten är konkreta ting. Det blir tydligt i en dikt på dialekt om en hemvändarkväll i fyllans tecken. Diktjaget lämnar barndomshemmet för en ungkarlslya där fem 24-pack Pirkka-öl väntar. Hon far vidare till en bar och sedan en nattklubb där hon ”dansar me folk jag int ens känder, vilket / tå e adertonåringar som tycker synd om ejn tå man e så i fyllo”.
Genom dikten flimrar bekanta ansikten förbi, gamla mobbare och före detta pojkvänner. Efter en efterfest och en spya i en K-Markt-kasse avslutas dikten: ”jag gar hejmåt och slänger me ner i min tonårssäng / klocku sex på morne. Och jag känder att jag älskar men fullkomligt / hatar Jeppis”.
När Fellman, som i dikten ovan, ger sig själv utrymme och fokuserar på skeenden får dikten livskraft.
Svagast är hon i det kortare formatet, såsom: ”Bryggan gungar under fötterna / skvalpar havet rakt in i min / identitet” och: ”Men hur vet man om det någonsin kommer någon / som kan se förbi vad folk sagt att jag är?” Fellman tycks i dessa fall vara upptagen av en föreställning om den kärnfulla, poetiska formuleringen. Det blir lite för platt.
Havet som skvalpar in i diktjagets identitet känns som banaliteter i poetisk skrud. När Fellman däremot detaljerat skildrar en pojkväns psykiska och sexuella våld, smäller det till desto mer: ”Men det enda jag ser framför mig är / hur han slängde sin fyraåriga syster rakt in i väggen / och knep min syster i armarna tills hon fick blåmärken”.
Det Jakobstad ingen vill ha är ojämn. Men topparna utgör en rasande anklagelseakt mot dem som tillåter att barn far illa.
Texten sänker sig aldrig till anpassningar för en svensk läsare. Det är inte enbart en fråga om inslagen av dialekt. Dikterna är fyllda av finlandismer, inslag av finska och referenser förankrade i en finländsk tillvaro. Det är upplyftande med en finlandssvensk poet som ställer krav på en svensk läsare.
Liberalerna förtjänar inte längre att vinna hbtq-kredd på Barbro Westerholms namn. Illustration: Eric Nilsson.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
HBT-liberalerna delar ut den nyinstiftade utmärkelsen Regnbågssteget till Barbro Westerholms minne. Givet hennes mångåriga engagemang och, som generaldirektör för Socialstyrelsen, friskförklaring av homosexualitet så är det inte underligt att Liberalerna fortsatt vill förknippas med henne. Barbro Westerholms gärning och person är saknad i ett politiskt klimat som tveklöst hade förskräckt henne.
Därför är det pikant att det just är HBT-liberalerna som delar ut priset. Det var nämligen med förutsägbar svansföring som Liberalerna inledde samarbetet med extremhögern genom att utnämna sig själva till ”den liberala vakthunden”. I ett läge där de övriga regeringspartierna kapitulerat för de auktoritära strömningarna skulle Liberalerna på dramaturgiskt självuppoffrande manér stå dem bi.
Det har följts av två bitterljuvt pinsamma år där Liberalerna trampats på av regeringssamarbetets alla delar som Rosenbads dörrmatta. Givet alla eftergifter har många undrat om den där påstådda vakthunden kan skälla överhuvudtaget.
Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning.
Åtminstone gjorde den inte det när Sverigedemokraternas trollfabrik uppdagades, varken av Dagens ETC eller senare av Kalla Fakta. Vakthunden Pehrson hörde i stället visslan och tog lydsamt rygg på Sverigedemokraterna genom att förminska påverkansarbetet, och påpeka att ”[a]lla partier har ansvar för vad de sprider”.
Inte heller skäller vakthunden när Sverigedemokraterna inför EU-valet torgför den homofoba konspirationsteorin om folkutbyte, som föreställer sig en importerad femtekolonn med syfte att sabotera för vit fortplantning, och som inspirerat en rad terrordåd. Eller när deras förstanamn i EU-parlamentet Charlie Weimers uttrycker sin längtan efter ett Sverige utan HBTQ-personer. Den är pliktskyldigt tyst också när de kallar oss för en ”social smitta” i riksdagskammaren.
Det sker i en kontext där Expo larmar om högerextremister som planerar homofob terror i det dolda och där angreppen på fjolårets Pride skedde helt öppet, påhejade inifrån regeringssamarbetet av Björn Söder. Rädslan för Sverigedemokraternas våldsbejakande svans är befogad: Sedan ”Kalla faktas” granskning av Sverigedemokraternas trollfabrik vet vi att de dessutom geotaggar homosexuella mötesplatser i sin dolda kommunikation.
Alltjämt står den påstådda vakthunden bara underdånigt och ser på. Det tror inte jag att Barbro Westerholm hade gjort.
Den ökade hotbilden är en följd av ett regeringssamarbete som legitimerar och normaliserar Sverigedemokraternas homofoba gärning. Vi tvingas konstatera att konsekvenserna för den hetsande trollfabriken uteblivit; i stället bistår Liberalerna med att implementera Sverigedemokraternas politik.
Det väcker frågan:utan Barbro Westerholm – vem vaktar väktarna?
Björn Tarras-Wahlberg är född med silversked i mun – men har ändå något vettigt att säga samtiden. Foto: Ellinor Hallin/SVT.
Rojin Pertow ser en frände i ”Riddaren på Strandvägen”.
I ett avsnitt av engelska Antikrundan tog en man med sig ett föremål som hänförde värderaren så mycket att han trillade ur sin brittiska stelbenthet och började fnissa förtjust. Föremålet var en utsökt flätad guldring från 1400-talet smyckad med en midnattsblå safir. ”Den här ringen sjunger om medeltida Englands magi”, kvittrade värderaren.
Fascinationen för medeltiden har varit stark under 20-talet. Wolf Hall, filmatiseringen av Hilary Mantels brokadfrasande romanserie om Tudor-tiden, har gått varm på tv den senaste månaden. År 2023 var det 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till kung, samma år firade även vår nuvarande regent Carl XVI Gustaf 50 år på tronen. Så det var med en portion gott mod som jag, en medeltidsskalle, satte på Riddaren på Strandvägen (Svt).
Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart.
Det är en liten dokumentär av Åsa Blanck om societetslejonet Björn Tarras-Wahlberg. Tjenis med kungen och i direktkontakt med statsministern för att ge råd om hur man knäpper kavajen bäst. Men också före detta näringslivslobbyist och numera kulturaktivist som agiterar för byggnadsvård genom demonstrationer och namninsamlingar, och som umgås tätt med samhällets toppskikt. Filmen är alltså gjord 2024 och handlar inte om medeltiden, men den behandlar det medeltidsdoftande fenomenet ”aristokrati” och det duger väl för mig.
Det är i princip omöjligt att inte charmas av Björn Tarras-Wahlberg. Jag vet hur det låter, men jag måste vara ärlig. Den glada 82-åringen har ett sådant självklart avväpnande sätt och det diskreta, nästan hemlighetsfulla överseende som bara de med stor kunskap om vett och etikett besitter. En sådan som aldrig skulle anmärka på om du använder en ostronsked till desserten för att du inte visste bättre – ”det viktigaste är vänlighet” säger han. Vid första anblick kan det tyckas att dokumentären mest skrapar på ytan, för jag vill veta mer om den här mannen! Jag vill se mer av vad han gör om dagarna, höra mer om hur hans familj fredagsmyser och hans tankar om hur man bäst tar tillvara på vår ändliga tid här tillsammans. Men det är inte dokumentärens syfte, utan dess ärende är att placera en person som Björn Tarras-Wahlberg i samtiden. Vad pysslar de med gamla pengar med i dag? Vilka förmåner får den som känner kungen i våra dagar? En adress på Strandvägen? Där bor ju även Per Gessle. Exklusivt, visst, men mer på ”vanlig miljonär”-sättet än det adliga.
Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart. Ett lätt melankoliskt porträtt av en man vars myskonservatism känns just medeltida i ett modernitetsförgiftat samhälle. Bevara gamla byggnader i stället för att reno-riva, sköt bordsskicket, var artig. Trots att vi är i borgerlighetens högborg uppträder en respekt för det kollektiva som saknas gravt hos dagens vulgoborgare. Åsikter som att alla människor ska ha rätt till det estetiskt vackra ekar snarare av socialister som William Morris. Det är kanske detta som är ”borgerlighetens diskreta charm”. Jag köper det.
För den mer konkret lagda så bränner det som mest till när Björn Tarras-Wahlberg berättar om uppväxten och familjens djupa anor. Det splittrade 1900-talets överklass, pappan Johan Wilhelm Klüver som satsade allt på Sälens Högfjällshotell, Sveriges då första ordentliga vintersportanläggning, och som i slutändan förlorade det. Men i Riddaren på Strandvägen framträder också någonting annat, någonting allmängiltigt, oavsett om vi bor på Strandvägen eller i Södertälje. Det är tankar om vad vi gör av vår tid här tillsammans, vad som är värdefullt att värna, hur vi är bäst mot varandra. Lyxtankar i en jagcentrerad slit och släng-tid. Jag är kanske en ovanligt naiv socialist som låter mig bli tagen av en svinrik åldermans funderingar. Men nog kan vi låna ett trick eller två från gentlemannen Björn Tarras-Wahlbergs verktygslåda till det smutsiga kulturkrigets skyttegravar? Idén om noblesse oblige, alltså att privilegier förpliktar, är trots allt stapelvara både inom överklassen såväl som inom woke-meritokratin.
Mathias Wåg: Vd-führern pekar ut högerns nya riktning
Elon Musks handgest klyver det marknadsliberala lägret. Foto: Ios/Ropi/Zuma/TT.
Genom att heila tar Elon Musk den nyliberala rörelsen tillbaka till sina fascistiska rötter.
Det är inte bara Elon Musk som inleder året med en triumferande segerhälsning.
”Vallen har rämnat och det finns ingen återvändo. 2025 är den nya högerns år”, skriver Göteborgspostens liberala ledarskribent Adam Cwejman segervisst (12/1).
En efter en faller ledarna för den nyliberala mitten. David Cameron, Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel och nu också Justin Trudeau. Även arvet efter mer progressiva nyliberaler som Barack Obama, Göran Persson och Tony Blair är på väg bort. Bara Emmanuel Macron sitter ännu kvar, medan socialdemokratin är på väg i konservativ riktning.
Den nya högern har lärt sig av föregångarnas misstag och fått städa upp efter dem, skriver Cwejman. I Javier Milei och Giorgia Meloni ser han ett nytt hopp.
Intagna hindras fortfarande från
att studera. Foto: Radek Petrasek/CTK/Scanpix/TT.
4 300 kronor om dagen. Så mycket kostar det att hålla en brottsling inlåst. Samtidigt nekas han utbildning. Det är inget annat än samhälleligt självskadebeteende.
Visst är det absurt? De enda intagna som ens kan ställa sig i kö för att läsa upp betyg under fängelsetiden är de utan fullständig gymnasieexamen. De som inte kan svenska får köa till SFI. Men kan du svenska och har fullständiga gymansiebetyg – hur dåliga de än är – får du varken plugga upp dem eller läsa en yrkesutbildning. Och studier på högskolenivå är helt bannlysta från Kriminalvårdens anstalter.
Nu vill Kristdemokraternabygga kloster på Kumlaanstalten för att ge kriminella ”möjlighet till moralisk och andlig utveckling”. Långa fängelsestraff, menar KD, är slöseri om de inte förbereder den intagne för ett laglydigt liv. Så långt är vi helt överens. ”För detta krävs ett aktivt arbete med fokus på rätt och fel”, skriver de sedan. Det är inget fel på förslaget i sig – det är klart att värdegrundsbygge är en viktig del i rehabilitering. Men vad hjälper en god moral om det är allt den intagne har?
Föreställ dig en nymuckad kille. Sist han var fri var han tonåring. Han blev vuxen i fängelset. Han står där, utanför säkerhetsklass ett-anstaltens taggtrådsstängsel, med en Icakasse, ett brottsregister och skulder upp över öronen. Han ska uträtta mirakel. Utan bostad, laglydiga kontakter eller utbildning ska han vända blad och börja ett hederligt liv. Killen kanske har gått i kloster varje dag. Men som dramatikern Bertholt Brecht sade: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral. Först kommer maten, sedan moralen. I nuläget ger vi honom inget av det.
I takt med att brottsligheten ökat och straffen skärpts sätts allt fler i fängelse, och under allt längre tid. Men det tar tid att bygga fängelser. Därför skapar Kriminalvården nu 700 nya platser på häkten och anstalter genom att göra om enkelrum till dubbelrum. På sin hemsida skriver de att: ”Vårt viktigaste mål är att minska återfall i brott – att bryta den onda cirkeln”. Om det verkligen är målet verkar Kriminalvården sikta med förbundna ögon. För verkligheten är att nästan hälften av de som suttit i fängelse återfaller i brott inom ett år efter muck.
Rehabilitering är ingen enkel uppgift. Men en början vore kanske att ge den där killen som står utanför stängslet med sin Icakasse en utbildning att luta sig mot. Någon färdighet som ger honom möjlighet att tjäna vita pengar och bygga upp en framtid.
Det är inte synd om kriminella. Och Kriminalvården ska inte sätta intagnas behov före samhällets. De har ju satt sig själva i den sits de är i. Så visst sticker det till i magen vid tanken på att vi ska curla kriminella till utbildningar. Men politik är inte magen. Politik är att välja samhällets bästa. Även när det känns orättvist. Och när en intagen kostar 4 300 kronor om dagen har vi inte råd att inte låta honom studera.
Amaryllis August under inspelningen av en scen ur Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” i Lidköping. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
Sigge Eklunds nedbrända hus i Los Angeles är en påminnelse om att klimathotet drabbar alla.
Om Lars von Trier är den mörka stjärnan i dansk film, skildrare av det vridna, våldsamma och övernaturliga, är Thomas Vinterberg något annat. En konventionell berättare som kompetent guidar danskarna genom medelklassens familjeneuroser, som i Festen och genom dess livskriser som i En runda till. När nyheten kom om att Vinterberg planerade En familj som vår höjde många på ögonbrynen; teveserien skildrar inget mindre dramatiskt än nedläggningen av hela Danmark mot bakgrund av klimatförändringarna.
Där von Trier förmodligen skulle ha brett på med barocka undergångsscener beskriver Vinterberg en realistisk och byråkratiskt välorganiserad avveckling av ett land innan några katastrofer hunnit inträffa: i serien har Holland nyligen gått i konkurs efter dyra räddningsförsök medelst dränering, och danska regeringen bedömer att det är ekonomiskt orimligt att försvara landet mot det stigande havet. I stället sjösätts ett allomfattande utvandringsprojekt, varefter landet ska förvandlas till världens största vindkraftspark.
Det är hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket.
I centrum står Laura, en gymnasist ur högborgerligheten som under normala omständigheter nästan ansträngningslöst skulle ha gått en ljus och trygg framtid till mötes. Ingenting har förberett henne på något annat. När så utvandringsmaskineriet startar blir det uppenbart att inte alla danskar sitter i samma båt; hennes pappa, en välkänd arkitekt i smakfull sekelskiftesvilla, lyckas nyttja kontakter och tränga sig in i den smala kvot som migrerar till Frankrike. Hennes mamma, däremot, är sjukskriven frilansjournalist och får nöja sig med vad det allmänna kan erbjuda, en kommunalka i en förort till Bukarest.
Seriens mest brännande punkt är den desperation som uppstår när den välmående medelklassen upptäcker att den har hela sin förmögenhet bunden till dyra fastigheter som i ett slag blir värdelösa, och hur präktiga samhällsbärare utan ett ögonblicks tvekan försöker sko sig på insiderinformation av olika slag. Familjen splittras och Laura gör några fatala misstag som slungar ut henne i en flyktingodyssé genom ett fientligt Europa.
Resten av filmen är en utkavling av det gamla narrativa tricket ”ombytta roller”, och ett förfasat ”Tänk att det kan hända oss”. Det märkliga är att detta förfasande på ett psykologiskt plan – om än inte på ett konstnärligt – räcker långt. Mer sofistikerade än så är vi kanske inte. Att därtill se serien interpunkterad av TV4:s reklam, som på kornet fångar skitdrömmarna om husrenoveringar och ”genuina reseupplevelser i fjärran Östern” för bara 40 papp, förstärker den kognitiva dissonans som präglar klimatkrisen.
Trist nog behövs kanske tusen repetitioner av ”Tänk att det kan hända oss”, något omvärlden är full av. Bränderna i Los Angeles, och i synnerhet författaren Sigge Eklunds nedbrunna fuck-Sverige-kåk, var en sådan händelse. (Och jo, det är okej om man kände en snabb ilning av poetisk rättvisa, med tanke på att Eklund måste vara en av landets mest sorglösa lyxkonsumenter och flabbande guldkortsflygare).
Jag vill dock påstå att Danmark inte behöver lika många trista repetitioner som Sverige, och inte heller är lika förlamat av dissonans. Det är snarare hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket och beslutade dessutom om att återförvilda tio procent av odlingsmarken till år 2045. Rubrikerna i Sverige blev få, kanske för att Sverigedemokraterna så framgångsrikt argumenterat för att klimatomställning i lilla Sverige inte spelar någon roll, att det blir ohanterligt när ett ännu mindre grannland kavlar upp ärmarna.
