Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Med växande styrka mobiliserar nu olika politiska krafter över världen för att överge en restriktiv drogpolitik till förmån för det som brukar kallas en skademinskningspolitik. Man vill i viss mån ge upp kampen mot narkotikan och begränsa sig till att minska dess skadeverkningar.
Till denna skara av politiska krafter har Vänsterpartiet sällat sig sedan några år tillbaka. Frågan aktualiseras genom en artikel av Noa Söderberg i Flamman nummer 16.
Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Om det är de flesta överens. Vad det beror på och vad man ska göra åt det är det inte är lika lätt att komma överens om. Det restriktiva lägret har anklagats för att styras av dogmer som låter människor dö i onödan. Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.
Jag har i många år arbetat med missbrukare och narkotikapolitiskt till största delen hört till det restriktiva lägret. Jag har, liksom många andra inom Vänsterpartiet, försökt höja rösten för en moderniserad restriktiv politik och motsatt mig en del av partiets ställningstaganden inom narkotikapolitiken. Jag hävdar att en del av skademinskningspolitiken överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sin beroendesjukdom. Detta gäller framför allt den av Vänsterpartiet bejakade medikaliseringen av missbruksvården där målet inte längre är drogfrihet för alla.
I Sverige är själva bruket av droger kriminaliserat. Denna lagstiftning hålls av kritikerna som orsak till de svenska dödstalen. Men från 80-talet och fram till 2006 var dödstalen ganska konstanta varje år – år då den restriktiva politik som nu ifrågasätts också gällde. Därefter har dödsfallen ökat kraftigt.
Det som hände 2006 var att regelverket för utdelning av ersättningsmedel för heroin ändrades så att det blev lättare att få dessa medel. Principerna har gradvis urholkats så att det i dag inte finns en åldersgräns och inga krav på försök med drogfri behandling.
Under flera år har det varit fler som avlidit i överdoser av dessa ersättningspreparat än av heroin.
En annan orsak till de stigande dödstalen är den omfattande nedrustningen av missbruksvården som ägt rum de senaste åren. Följden har blivit en avlövad, anorektisk socialtjänst. Huvudmålet för svensk missbruksvård har skiftat från att sträva efter drogfrihet till att begränsa skadorna.
Det sägs att kriminaliseringen av bruket skapar problem. Man har hävdat att den avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och inte ett enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har presenterats.
För att vi ska komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att vi lägger om politiken i en modern restriktiv form. Det skulle kunna innebära att:
- Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan till vård.
- Böter tas också bort som påföljd för mindre innehav då detta bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri. Det måste dock finnas påföljder för de som ertappas med droger utan att vilja ha eller behöva vård. De brott som begåtts för att försörja ett missbruk bör leda till ett erbjudande om vård som alternativ till eventuellt fängelsestraff – så kallad kontraktsvård.
- Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård.
- Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.
Narkotikapolitiken måste bygga på tanken att alla människor har rätt till och kan få ett fullvärdigt liv och att huvudinriktningen i svensk missbruksvård måste återgå till att behandlingen av missbrukare har drogfrihet som huvudmål.
