En lördagskväll i våras beordrades cheferna på nätapoteket Apoteas lager i Morgongåva av företagsledningen att blockera utgången och tvinga lager-arbetarna till övertidsarbete. I veckan publicerade Dagens ETC ytterligare en del i sin granskning av Apotea-lagret. Enligt uppgifter till tidningen låstes 100 arbetare i praktiken in för att jobba. Det är en kränkning av sällan skådat slag på svensk arbetsmarknad.
I en artikel i Arbetet (9/11) har journalisten Mattias Dahlgren intervjuat amerikanska arbetsgivare i Sverige. Det de har gemensamt är att de inte tycker att las är ett problem. ”Den som inte är lönsam får ett ’erbjudande’ om att sluta. 100 procent accepterar till slut”, säger en chef till Arbetet.
Arbetets avslöjande sätter fingret på något väsentligt och unikt i vårt land. Sveriges arbetsmarknad är en av världens svagast reglerade. Det framgångsrika i en sån modell bygger på att facken har kontroll över hela arbetsmarknaden. Att man har medlemmar, klubbar och avtal på nästan varje arbetsplats, vilket man också haft historiskt. När facken förlorar medlemmar och inflytande, får vi svenska sweatshops som på Apoteas lager i Morgongåva.
Det är inte heller det enda exemplet på förslumningen av arbetsmarknaden. Bara nyligen har vi kunnat läsa om gig-jobben, utländsk arbetskraft som utnyttjas och uppmaningar till strejkbryteri på H&M.
Det kan såklart inte få fortgå på det här sättet.
För om det tillåts kommer det leda till lägre kollektivavtalstäckning, sämre avtal, ökad politisk inblandning i lönebildningen och fler konflikter på arbetsmarknaden – en allt annat än ”svensk modell”. I förlängningen kan det leda till minimilöner eller allmängiltigförklaranden av kollektivavtal, som enkelt uttryckt innebär att staten bestämmer att kollektivavtal ska gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Och det skulle funka betydligt sämre för lön-tagare och för seriösa arbetsgivare.
Så hur kan arbetarklassen återupprätta sin forna, eller kanske till och med en starkare, maktställning på arbetsmarknaden?
1 Facket måste försvara medlemmarna och inte Socialdemokraterna
Sedan början av 2000-talet har LO tappat nästan 30 procent av alla sina medlemmar. Men hittills i år har LO-facken gemensamt ökat med 20 000 medlemmar. Ekonomins nedgång i coronapandemins spår gör facket relevant för fler, men det kan också vara början på ett trendbrott. Ett förbund som lyckats vända på medlemstappet och börjat öka igen är Kommunal. Efter den så kallade ”Kommunalskandalen” (med ingredienser som lyxresor, porrshower och olovliga hyreskontrakt) var kommunalarna var arga, medlemstalen rasade och ett förnyelsearbete inleddes. Tobias Baudin vann ordförandestriden och lovade medlemmarna resultat både i förhandlingar och i medlemsantal. Under striden om las har Baudin varit en av de hårdaste kritikerna av regeringen, han har inför avtalsrörelsen tagit strid i LO för låglönesatsningen och lämnat LO-samordningen som ett resultat av att man inte kommit överens om satsningar som tillfaller kommunalarna i tillräckligt hög grad. Baudins höga tonläge, hans rättframma sätt (och förbundets kommunikationsstrategi) har gjort många medlemmar stolta över att vara kommunalare igen. Det är ingen liten sak. För att växa måste facken företräda medlemmarna på såväl arbetsplatserna som i den politiska debatten.
2 Arbetare måste få högre löner
Det så kallade ”märket”, som numera är en del av den svenska modellen, och som förhandlas fram mellan arbetsgivarna och facken inom industrin är en princip som både är hyllad och hatad – med rätta. När industriavtalets normerande funktion infördes var det bra, för sedan dess har vi haft en positiv reallöneutveckling totalt sett på arbetsmarknaden. Men skärskådar man statistiken framkommer det att reallöneökningarna trots allt är mycket ojämnt fördelade. Vissa grupper (de felavlönade kvinnodominerade yrkena framför allt) har inte haft någon som helst reallöneutveckling, medan framför allt tjänstemannafacken haft en utveckling långt över märket. Dessa spänningar finns alltså också inom facket. Solidariteten inom fackföreningsrörelsen måste öka så att legitimiteten i den svenska modellen upprätthålls.
3 Arbetare måste få bättre villkor
Det är lätt att tro att facklig kamp bara handlar om löner i avtalsrörelsen. Att arbetarna ska få en större del av kakan, på arbetsgivarnas bekostnad är inget konstigt krav – men det är inte det enda kravet av betydelse. När arbetsmarknaden brutaliseras med hyvling av arbetstid, sms-anställningar, utnyttjande av anställningsformer med mera finns det mycket för facken att göra. Men det kan också handla om mindre dramatiska skillnader, som att korta heltidsnormen för nattarbete, det vill säga, genomföra arbetstidsförkortning på natten, som Kommunal fick igenom i det senaste avtalet. Människor kommer att kunna orka lite längre, och förhoppningsvis må lite bättre på sitt jobb. Sådana förändringar kanske inte ger segerrubriker i tidningarna men de stärker medlemmarnas förtroende för sina förbund.
För att facket ska växa räcker det inte att bara ställa tuffa lönekrav i avtalsrörelsen och bli mer ”stridbara” då, det gäller att stärka organiseringen, att finnas överallt i alla branscher och ta strider och vara relevanta för medlemmarna hela tiden – inte bara i avtalsrörelsen. Då kommer facket att få fler medlemmar och då kommer fackets makt att växa.
Frågan om vem som vinner framtiden handlar i slutändan om vem som är bäst organiserad – arbete eller kapital.