I den djupt provocerande självhjälpsboken Ut ur ekorrhjulet berättar paret Oskar och Maribel Lindberg pedagogiskt om sin resa till mindre jobb och mer tid för kreativitet, barnen och varandra.
Knepen är enkla: res mer sällan, men längre. Bo nära vänner och familj. Skär ned på onödiga utgifter. Ja, och ha gärna ett par miljoner i aktiekapital, förstås.
Det är ett hundra år sedan vi hade en sänkning av den normala arbetstiden senast. Då fick vi lagstadgade åtta timmars arbetsdag. Inte ens grundtanken då, att man på resterande del av dygnet skulle hinna klämma in åtta timmar sömn och åtta timmar fritid har ännu blivit verklighet. I själva verket återstår ju för de flesta efter åtta timmar på jobbet en hel del att göra. Särskilt för de som bor sämre till och måste lägga mer tid på att pendla, eller de som har mindre pengar och inte kan betala för att få matvaror hemkörda, huset städat eller altanen renoverad.
En invändning, när frågan om hur stor del arbetslivet egentligen ska vara av livet lyfts, brukar vara att även om vi fortfarande jobbar lika mycket, har vi haft stora reallöneökningar i Sverige
För vissa grupper, som psykologer och arkitekter har just höga löner inneburit att många nu väljer att gå ned i arbetstid. De har helt enkelt råd att vara lediga, vilket Anja Bergdahl visar i ett reportage i veckans tidning.
De anställda mår bättre, blir bättre på sina jobb och har roligare. Det är till och med helt troligt att det på sikt är lönsamt för samhället
Detta är förstås inte en lösning för de allra flesta, utan snarare ytterligare ett tecken på att tid är pengar, och att pengar är en klassfråga.
Fredrik Reinfeldt, tidigare moderat partiledare och statsminister, tycker helst att vi ska jobba minst åtta timmar om dagen och inte gå i pension förrän vi är 75. Vilket är lätt att tycka när ens jobb är att komma med dåliga förslag och inte att bära ansvar eller något annat tungt.
Här går ju också den egentliga skiljelinjen mellan vänster och höger. Mellan de som tycker att folk ska få en större del av kakan de bakat, och de som framförallt är intresserade av att det bakas så många kakor som möjligt.
Frågan om kortare arbetsdag skulle kunna vara ett vänsteröverskridande samarbete och kunna engagera alla delar. De autonoma, som behöver en seger. Vänsterpartiet, som behöver visa att de kämpar för en radikalare förändring än glasögonbidrag. Socialdemokraterna, som behöver visa att de inte faktiskt står för en centerpartistisk politik. Och LO, som behöver visa att man centralt faktiskt vill dra åt samma håll som de aktiva på golvet. Fråga på det alla små föreningar och folkrörelseorganisationer om de skulle vilja ha mer tid att ägna sig åt just sina projekt.
Att det har gått hundra år gör att arbetstidsförkortning känns som en dröm. På ett sätt är det precis vad det är. Resultaten, i den mån de har testats, är rosenskimrande. De anställda mår bättre, blir bättre på sina jobb och har roligare. Det är till och med helt troligt att det på sikt är lönsamt för samhället. Arbetare som är friska och glada kostar nämligen mindre. Kan man dessutom använda arbetstidsförkortningen för att låta de som i dag inte jobbar alls ta plats på arbetsmarknaden är samhällsvinsten dubblerad. Ändå drivs frågan inom stora delar av vänstern i bästa fall halvhjärtat.
Att ett samhälle där arbetet är allt mer effektivt inte på ett sekel har lyckats ge oss mindre att göra är ett misslyckande. Ett samhälle där vi jobbar mindre är kanske en dröm, men inte ouppnåeligt. Det är på tiden att vi kräver det.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
