Det är glädjande att Flamman på ledarsidan (i nr. 21/2017) tar upp en av vår tids viktigaste frågor, förutom klimatet, om Europas närmaste framtid, därmed vår framtid. Att vi nu snart står inför ett vägval står fullständigt klart. Frågan har egentligen varit aktuell sedan omröstningen 1994 och när vi 1995 kom med i det storkapitalistiska experimentet EU. Vem eller vilka ska styra över våra liv i framtiden? Det är häpnadsväckande att en fråga som dagligen sedan över 20 år berör cirka tio miljoner invånare i Sverige och miljontals människor i nu snart 27 länder inte diskuteras, och ej heller ifrågasätts mer.
Det är ju naturligtvis en följd av att media är dåliga på att redogöra för vad som händer i Bryssel och EU. Att EU-federalisterna och Socialdemokraterna inte vill ta upp frågan förutom när man känner sig hotad är ganska klar. Man går ut med samma argument och propaganda som vid EU-valet 1994. Socialdemokrater tillsammans med borgerligheten talar sig varma för att EU ska kunna förändras – bara man ger det mera tid enligt EU-ministern Ann Linde (S). Tid till vadå?
Sanningen är att man försöker dölja sin oro då till och med de länder som är grunden till experimentet börjar att vackla. Hela konstruktionen är ett upplägg som enbart gynnar Europas största banker och truster där EU:s samtliga invånare får stå för notan. Därtill talas det till leda om att EU är ett fredsprojekt som håller oss borta från krig. Jag vill påstå tvärtom. Med sin konstruktion är EU ett mycket farligt spel som kan utmynna i svåra konflikter. Exempelvis har tidigare ingångna avtal på den ekonomiska sidan redan brutits av de länder som stipulerade avtalen. Att eurokrisen och EMU underhålls med konstgjord andning är ett resultat av en felkonstruktion som med olika medel pressar ett antal länder ner på knä med stora sociala förändringar är något man helst inte talar om.
Vi står nu inför ett vägval som måste diskuteras inom vänstern. Det har länge varit mycket tyst i våra led vilket har haft till följd att ultrahögern och andra krafter har kunnat ta frågan och göra den hörbar. Många av oss har haft ett socialistiskt Europa för ögonen som den tanke det en gång kunde ha blivit, men tyvärr håller andra krafter återigen på att försöka sätta agendan. Med förhoppning ser jag fram emot kommande debatter och konferenser där vi på allvar diskuterar vårt förhållande till EU innan det är för sent. Vänsterpartiet måste ta frågan och inte låta destruktiva krafter driva frågan ostört. Vi ska värna om det arbetande folket som med bekymmer ser sin vardag försämras av anledningar som styrs av Bryssel. Det är dags nu att återskapa ett samhälle som vi själva råder över. Vi har alla möjlighet att lyfta EU-frågan tillsamman med debattörer, aktivister och organisationer om möjligheten till ett kommande utträde och förändring.
