När Jonas Sjöstedts tal ställs i kontrast till de resterande partiledarnas är det inte konstigt att man gillar det. Det är uppfriskande att Vänsterpartiet inte går med på tuffare-tag-retoriken och mjukis-nationalism-spåret, men inte heller hänfaller åt att bli Miljöpartiets Isabella Lövin som bara säger att allt faktiskt är rätt bra. I Visby i söndags fick vi höra en ledare för ett parti som börjar förstå sin roll som både samarbetspart och opposition till den rödgröna regeringen.
Sjöstedt tog till vara på att det är ett mellan-valår-år. Han tog ut svängarna och var ideologisk i frågan om solidariteten mellan människor och om hur jämlika samhällen fungerar bättre. Lite oväntat tog han dessutom upp alla de försök som nu pågår för att införa sextimmarsarbetsdag. Det är väldigt positivt. Som vi tidigare har skrivit om på denna ledarsida är det läge att växla upp retoriken och praktiken när det kommer till arbetstidsförkortning. Sjöstedt hade dock tjänat på att inte bara hylla försöken utan också lägga konkreta finansierade förslag om att korta arbetsveckan med en timme för tillexempel offentliganställda – till att börja med.
Det mest glädjande med Sjöstedts tal var den förändrade fiendebild som framträdde. Att vara hård mot en motståndare som står en nära, ibland till och med på samma sida, är svårt. Här kan man ana att den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders har inspirerat en del. Han har varit hård mot det ojämlika samhället och den rikaste procenten, men också förklarat att motståndaren på samma sida, Hillary Clinton, har svagheter. Sanders har sagt att han respekterar och tycker om Clinton, men att hon inte är modig nog att beskära den rikaste procentens makt när det väl kommer till kritan.
Vänsterpartiet lägger nu förslag om en liten välfärdsreform i taget, som gör skillnad i människors vardag.
Precis på samma sätt bör vänstern nu attackera den orkeslösa och idéfattiga socialdemokratin. De har gjort mycket för Sverige, och för att vi en gång hade en svensk modell och välfärdsstat som var något utöver det vanliga. Men där är vi inte längre. Välfärden behöver byggas upp igen och anställningsformerna på arbetsmarknaden behöver bli färre och få bättre villkor. Vad gör den socialdemokratiska regeringen åt det? De sitter still i båten. De är fega och vill sällan kämpa. De är ofta lite korrupta eftersom alla deras toppolitiker efter karriären går till näringslivets PR-byråer. De är veliga och säger ofta en sak, men gör en helt annan. Inte alla socialdemokrater, men de på toppen har ofta någon av dessa egenskaper.
Vänstern borde använda socialdemokraternas egna svagheter mot dem. Då kan den delen av arbetarklassen som tappat hoppet om S se Vänsterpartiet som det enda alternativet för dem som tror på en återuppbyggd och utvecklad välfärd, på en arbetsmarknad med schyssta villkor och vettiga löner och på att Sverige kan vara en humanitär stormakt igen.
När Vänsterpartiet nu får utrymme att utmana regeringen i välfärdsfrågorna genom att driva på för ytterligare generella reformer som gratis medicin till åttio-plussare och högre skatt på de allra rikaste för att finansiera det, så kommer det förhoppningsvis ge resultat. Vänsterpartiet lägger nu förslag om en liten välfärdsreform i taget, som gör skillnad i människors vardag. Precis som socialdemokraterna, på den tiden de ville något. Det har varit en framgångsstrategi förr och kan vara det igen, särskilt i det politiska läge vi nu lever i.
Borgerliga tyckare brukar indignerat förklara att idéfattigdomen hos så gott som alla partier beror på att man behöver majoritet i riksdagen för att få igenom sin politik. Naturligtvis är det så, men majoriteter bygger man inte genom att inte tycka något, utan av att bilda opinion för det som ännu inte har en majoritet med sig. Att det ska vara så svårt att förstå är ofattbart. Vänsterpartiet har i alla fall i ord förstått det, och jobbar nu träget på. En välfärdsreform i taget.
