Vänsterpartiet är med och förändrar – det är en grundbult i partiledningens strategi. Det innebär att man tar risken att förknippas med en av de minst populära regeringarna i modern tid. Det kan straffa sig. Just nu verkar det dock tvärtom betala sig: Vänsterpartiet växer sakta men säkert i opinionsmätningarna (7,5 procent i Ekot/Novus för mars) – vilket man faktiskt inte kan säga om något annat parti. Snart är man tillbaka på de siffror man hade innan valrörelserna 2014 startade.
Fast egentligen var ju inte strategin den här, utan att lyckas göra upp med regeringen samtidigt som man bevarade en identitet som oppositionsparti. Det har inte lyckats särskilt bra (och gudarna ska veta att det var ett svårt projekt från början). Intrycket är att den starka medlemstillväxten, som hade kunnat hålla en utomparlamentarisk verksamhet levande, inte har gått att översätta i mer aktivitet. Det är fortfarande inte i partiet det händer. Det här inte hit de dras, som vill göra skillnad i vardagen direkt, fastän ett politiskt parti mycket väl skulle kunna organiseras så. Det är ett problem.
Egentligen var ju inte strategin den här.
En parallell oppositionslinje skulle kunna ägna mycket mer kraft åt frågan om vinster i välfärden. Dels för att äldre fortfarande blir lämnade i sängen mellan lunch och middag hos Vardaga, dels för att om Ilmar Reepalus utredning ska leda till ett riksdagsbeslut om vinstbegränsning, bygger det på att alla övriga partier upplever ett hårt tryck utifrån. Att vinstfrågan inte var lyckosam i valrörelsen 2014 betyder inte att det inte är en bra fråga att driva nu, mellan valen. Just nu hamnar frågan inte i skuggan av miljoner andra (som i valrörelsen 2014), och just nu ger inte de andra partierna sken av att vara lika kritiska som Vänsterpartiet (som i valrörelsen 2014). Här finns bra konflikter att ta.
Oavsett om Vänsterpartiet lyckas rulla ut en oppositionslinje eller ej, gäller det att vara beredd på hur resultatpolitiken utmanas i nästa valrörelse. Resultat är alltid svårt att räkna hem, särskilt när man begära att väljarna ska ta ställning till vad som egentligen har utspelat sig i förhandlingar i stängda rum. Vem var det nu man skulle tacka för gratis glasögon? När resultatpolitiker är som allra mest naiva, har de ett plågsamt starkt inifrånperspektiv på politiken. Utifrån kan allting te sig nog så dimmigt.
Ett annat skräckscenario är att ett långsiktigt och mödosamt arbete, precis som 2014, omkullkastas väldigt snabbt av partier (läs: MP och Fi) som ropar snygga slagord. Irritationen var tydlig i Vänsterpartiet i förra valrörelsen: här går man till val med kandidater som lagt ned livstider på konkret jämställdhetsarbete, bara för att se sig överröstad av ett parti som inte åstadkommit ett dugg, men som har snyggt rosa profilmaterial.
Men det är nog viktigt att se att Fi (och i viss mån MP) fyllde ett behov av någonting. Ett behov av något som stack ut från den vanliga partipolitiken, något som lät lite idealistiskt och visionärt, något som tog idéer på allvar. Sett på det viset ska egentligen Fi-valrörelsen 2014 skrivas in i samma kapitel som det som handlar om Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. För en inte oansenlig del av väljarkåren – särskilt den till vänster om mitten – har idéer alltid varit viktigare än resultat. Vänsterpartiet växer nu, men det kan också bero på att man saknar den typen av idealistiskt motstånd som fanns i förra valrörelsen. Ska inte 2018 bli en grym repris på 2014 måste partiet bli bättre på att forma både politik och ord så att man väcker känslor och entusiasm. Nej, det är inte ytligt. Tvärtom, det är ett förbaskat ansvarsfullt sätt att ta hand om de resultat man uppnått.
Andra texter i ledarredaktionens granskning inför Vänsterpartikongressen:
Kan Sjöstedt bli en svensk Bernie Sanders?
