Det är ovanligt, men i helgen lyckades det. Utvisningen av en ung afghansk pojke ställdes in.
Sadiq, som skulle sättas på ett plan tillbaka till Afghanistan, befinner sig fortfarande i Sverige. Visserligen i ett annat förvar än det i Märsta, men likväl i säkerhet. Afghanistan har av Migrationsverket avgjorts vara en säker plats att återvända till – så är det inte. Senast i förra veckan bekräftades det att en av de pojkar som utvisats hade mördats i en terrorattack i Kabul. Afghanistan är inte säkert. Trots det skickar Migrationsverket tillbaka ensamkommande dit.
Men utvisningen av Sadiq stoppades. Anledningen till det är relativt enkel. Aktivister från nätverket Vi står inte ut, Ensamkommandes förbund, Ung Vänster och Tillsammansskapet var på plats vid förvaret i Märsta utanför Stockholm. De ringde också ambassader, ställde kritiska frågor och krävde svar av Migrationsverket. De samordnade opinionsinsatser om frågan i allmänhet och Sadiqs situation i synnerhet. Det var inte några politiker, det var inte någon myndighet. Det var människor, som organiserat sig, som sa: Sadiq ska stanna.
De gjorde skillnad. För det gör skillnad att arbeta för förändring.
Nätverket Vi står inte ut har under de senaste månaderna har drivit en omfattande kampanj för amnesti för ensamkommande. När politikerveckan i Järva – som ska utgöra en motpol till Almedalsveckan – avslutades i söndags med statsministerns tal överlämnades en lista på alla de organisationer som nu kräver amnesti för ensamkommande flyktingbarn upp till 21 år. Det var skådespelaren Björn Kjellman som överlämnade listorna till Stefan Löfven. I samband med överlämnandet sa han: ”Jag har mött unga människor i den här situationen. Det är så rättsosäkert, och så länge det är det kan vi inte skicka tillbaka människor till länder där det inte helt enkelt fungerar. Jag håller inte med Migrationsverket som säger att de bedömt det som säkert, jag menar att det är omänskligt.”
Dessa människors erfarenhet av kamp, kamp som lyckas och gör skillnad. Det gör något med oss, med samhället vi lever i.
Vad svarar statsministern? Att Sverige har tagit emot flest ensamkommande av alla EU-länder och att fler måste dela på ansvaret. Så det är det statsministern ska använda flyktingbarnen till? – som murbräcka mot andra EU-länder. Eller? Oavsett är det ett nonsens-svar. Afghanistan är inte säkert. Barnen finns, lever och verkar här. Naturligtvis kan Sverige bli ett skydd för dessa barn. Naturligtvis finns det plats och tillräckliga resurser här.
Historien upprepar sig inte, den går bara framåt. Men vi har varit här förut. Då var det Reinfeldts regering som tillsammans med Miljöpartiet gjorde det svårare för flyktingar att få stanna. Reva – de inre gränskontrollerna intensifierades och resulterade i rasprofilering i kollektivtrafiken i storstäderna. Många fall uppmärksammades och omvärderades. Lika många gjorde det inte.
Men precis som då finns det ett motstånd idag. Precis som då spelar det roll hur vi tänker, pratar om och handlar när det kommer till frågan om flyktingars självklara rätt att fly från en oförklarlig och fruktansvärd vardag i krig och förföljelse.
Är det värt att åka till förvaret och protestera? Ja. Fungerar det? Ja.
Det handlar inte som en del tror om att ett fåtal människor, till exempel de som sov utanför förvaret, ska känna att de är bra och att de gör någon nytta. De över hundra läkarstudenterna som gick samman för att få en av deras klasskamrat Aliyya skulle få stanna känner sig säkert nöjda med sin insats. Dessa människors erfarenhet av kamp, kamp som lyckas och gör skillnad. Det gör något med oss, med samhället vi lever i. Det skapar ett hopp. Även för Sadiq, som satt inne på förvaret i Märsta, spelar det roll. För läkarstudenten Aliyya spelar det roll att hennes klasskamrater har samlat in 7325 namn som de lämnat till Migrationsdomstolen. Det finns några som är på deras sida. Det finns några som enträget fortsätter att säga att den nu förda politiken är fel, att den inte är normal.
Vi är förbi att böna och be politiker om att förändra sin politik. För vi vet att vi kan skapa förändring själva. Politiker som försvarar att barn ska tvingas tillbaka till död och förtryck kommer aldrig leda någon förändring – de står still. Vi vet, att motstånd lönar sig och att det kan rädda liv.
Vi står inte ut – men vi slutar aldrig kämpa.
