Natten till söndag gick en man in på gayklubben Pulse i Orlando. Beväpnad med ett automatvapen, en pistol och någon form av sprängladdning sköt han ihjäl 49 personer och skadade allvarligt minst lika många. Ryktena kring vem den misstänkte gärningsmannen Omar Saddiqui Mateen är, är många och ibland motstridiga. IS har uttryckt sitt stöd för dådet, men huruvida Mateen hade kopplingar till terrorsekten sedan innan är oklart. Att attentatet är ett politiskt motiverat hatbrott riktat mot hbtq-personer, torde det dock inte råda några tvivel om.
I en ledartext som jag skrev efter terrorattentatet i Köpenhamn i februari 2015 satte jag rubriken ”Du och jag måste ta ett större ansvar för terrorismen”. Jag konstaterade då att mer öppenhet och sammanhållning alltid måste vara svaret mot terrorism, oavsett i vilken form den visar sig. Det är fortfarande sant, men efter Orlando är det svårare att enbart dra den slutsatsen. Det är svårare att ta ansvar för öppenheten när man känner sig skrämd och utsatt redan innan.
Massakern mot gayklubben Pulse är inte en isolerad händelse: hbtq-personer dödas världen över, hela tiden. Det är vårt sätt att leva som hotas, och det är det vi måste ha rätt att få sörja. Det som utmärker terrorattentatet i Orlando är att det inte riktar sig mot samhället i allmänhet, utan mot bögar, flator och transpersoner i synnerhet. I samtalen om situationen för dessa grupper i Sverige och världen finns det en tendens som går ut på att det egentligen inte är så farligt att leva öppen länge, att det ju numera finns en massa kändisar som inte är hetero och att hbtq-gruppen har inflytande i samhället. Mycket av statistiken både i terrorattentatets USA och här hemma i Sverige pekar på att det inte är så. I USA kan du fortfarande bli uppsagd på grund av din läggning. I USA ökar hatbrotten mot transpersoner och det amerikanska privata sjukvårdssystemet bygger på att du själv ska ha pengar till behandlingar och sjukdomar som är stora i hbtq-gruppen.
Enligt Socialstyrelsen ökar den psykiska ohälsan hos hbtq-personer i Sverige och i helgen demonstrerade nazister öppet sitt hat mot West Pride i Göteborg. Och trots att hatbrotten mot hbtq-personer (där transpersoner ännu inte inkluderats i lagstiftningen) stått still i statistiken sedan 2008 misstänker polisen att det finns ett enormt mörkertal. För att inte tala om hur det här landet utvisar hbtq-personer tillbaka till de krig och förtryck de flytt ifrån.
Det är svårare att ta ansvar för öppenheten när man känner sig skrämd och utsatt redan innan.
Antagligen beror min rädsla på att jag själv är flata. Att jag, trots att jag bor i en urban storstad i Norden, aldrig är helt bekväm med att hålla den jag älskar i handen på tunnelbanan. Man vill ju inte uppröra någon i onödan. Nattklubben Pulse var ett typexempel på ett ställe dit sådana som jag går för att slappna av, för att vara ifred från hat och hot. Aktivisten och skådespelaren Fredrik Apollo Asplund beskrev det väldigt bra i en text efter dådet: ”Jag gråter för att jag själv plockade ihop denna trasiga kropp och blev hel på en ’sån’ klubb. Jag gråter för att jag tänker på hur många trasiga kroppar som höll på och plocka ihop sig just den natten i Orlando men som inte hann innan de blev mördade.”
Nu följer debatten om dådet. Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump tar naturligtvis tillfället i akt att elda på muslimhatet. Till skillnad från hans tidigare motståndare i kampen om att bli republikansk presidentkandidat är inte Trump speciellt kristen och därmed inte heller en stark homohatare, vilket blev tydligt i det tal han höll i måndags. ”Our nation stands together in solidarity with the members of Orlando’s LGBT community. They have been through something that nobody could ever experience.” Men politiker som Donald Trump är bara en av dem som försöker peka ut homofobi hos sina motståndare (i hans värld; muslimerna) när det tjänar ett större syfte. Han använder nu gayrörelsen som en murbräcka på samma sätt som George Bush använde afghanska kvinnor i burka som ett argument för att invadera Irak efter terrordådet 2001.
Nu kan Trump återigen damma av sitt absurda krav om att införa inreseförbud för muslimer. Att Mateen var född i USA, bortser Trump ifrån. Vi andra ser det klart; vapenlagarna måste skärpas och svaret mot terrorism ligger inte i inreseförbud. De tre senaste uppmärksammade dåden som muslimska terrorister tagit på sig i USA (attentatet mot Boston-maraton, masskjutningen i San Bernardino och nu skjutningen i Orlando) har utförts av gärningsmän som är amerikanska medborgare. Det är den bitterhet och alienation som högerns politik skapar som gör folk till terrorister i USA och i andra länder runt om i världen.
Efter Orlando finns det bara förlorare.
Efter Orlando finns det bara förlorare. De anhöriga som förlorat en partner, en förälder, ett barn eller en bästa vän. På det gör etablissemanget islamofobiska kullerbyttor och får lägga ännu mer ansvar för terrorismen på alla muslimer i världen. För Trump blir det två flugor i en smäll. Vi får inte gå i den fällan. Vi måste göra rörelsen så öppen så möjligt för de muslimska hbtq-personer som antingen kommer osynliggöras eller utpekas som våra fiender. Nu sörjer vi tillsammans, räds och sen arbetar vi än hårdare för sammanhållning.
För sammanhållning, mot dem som försöker splittra oss, är det enda svaret.
