Under 2017, i samband med den utdragna konflikten i den numera privatiserade hamnen i Göteborg, så tillsatte arbetsmarknadsministern och tillika socialdemokraten Ylva Johansson en utredning som skulle ”analysera och ta ställning till om det är möjligt och lämpligt att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder (undantaget sympatiåtgärder och indrivningsblockader) när stridsåtgärder vidtas i andra syften än att reglera villkor i ett kollektivavtal” och därför måste lagstiftaren enligt henne in och ta ansvar.
Utredningen ska vara klar först i maj 2018. Är det då inte ganska dumt av Ylva Johansson att gå ut redan i januari och föregripa utredningens slutsatser? I en intervju med SVT Nyheter (3/1, 2018) uppger Johansson att ”den svenska modellen inte fungerar som det var tänkt”.
Det är klart att Johansson är pressad; av arbetsgivarorganisationerna, av oppositionen som hotar med tillkännagivanden (och som ju har en lagstiftande och skrämmande majoritet i riksdagen) och av det faktum att APM Terminals vägrar ta ett enda steg för att försöka lösa konflikten i Göteborgs hamn. Att ett möjligt sätt skulle vara att återkommunalisera hamnen är det ingen som verkar ha tänkt på.
För den lösning som Ylva Johansson ser är inte en lösning för arbetare. Att genom lagstiftning begränsa fackföreningarnas rätt att vidta stridsåtgärder, som är ett av få maktmedel för påtryckning som facken har, innebär alltid en maktförskjutning till förmån för arbetsgivarna. Dessutom ökar risken för så kallad avtals-shopping, ett ord vi kommer får höra mer av om Ylva Johansson pressar fram principen om att bara fackföreningar som stiftat kollektivavtal äger konflikträtt. I en debattartikel på SVT Opinion (4/1, 2017) beskriver Miran Kakaee och Ida Molnár från Vänsterjuristerna avtals-shopping såhär: ”arbetsgivaren kan teckna kollektivavtal med det fack som ger det för arbetsgivaren mest förmånliga villkoren utan att riskera eventuella konflikter”.
Det verkar onekligen som att socialdemokratins toppskikt är villiga att sälja strejkrätten och ge arbetarna en betydligt sämre förhandlingsposition – i utbyte mot att näringslivstoppar och borgerliga partier blir något mer samarbetsvilliga med regeringen.
Det är sorgligt och helt i linje med socialdemokraternas politiska utveckling.
Även om man kan önska mer av den fackföreningsrörelse som finns, så är den medveten om vad en inskränkning i strejkrätten betyder; då skrotar regeringen i praktiken den svenska modellen.
Men det är viktigt att komma ihåg att regeringen inte kommer lyckas med detta. Även om man kan önska mer av den fackföreningsrörelse som finns (det kan man alltid), så är den medveten om vad en inskränkning i strejkrätten betyder; då skrotar regeringen i praktiken den svenska modellen. På Facebook skrev (4/1, 2018) Transportarbetarfackets ordförande Tommy Wreeth ”Ni behöver aldrig tvivla på Transportarbetareförbundets ståndpunkt när det gäller konflikträtten. Det är både förvånande och djupt oroande att regeringen är beredda att lagstifta i den här frågan och vi kommer aldrig att ställa oss bakom ett sådant förslag.”
Om Ylva Johansson har underskattat kraften i den fackliga rörelsen återstår att se. Många av LO-förbunden (och inte minst LO själva) har så här mitt i utredningsperioden valt att inte bemöta Johanssons utspel, men om eller när regeringen börjar mixtra med strejkrätten kommer fackföreningsrörelsen att vara redo för strid. Under ytan kokar det. Det vet Ylva Johansson mycket väl.
Men man ska inte ha några illusioner om socialdemokratin i det här läget. Borgerligheten använder sig av detta och liknande utspel för att pressa S ännu längre till höger. Finns det ingen värdighet kvar i S? Varför sälja sig (billigt) till en klassfiende som inte ens är intresserad?
Arbetarepartiet Socialdemokraterna hette det en gång. Men är S ens till för arbetare längre?
Skriv under Skiftets namninsamling ”Rör inte strejkrätten Ylva Johansson!” här.
