Det är svårt att veta vad som är sant i det informationskrig som pågår, men längs Ukrainas gräns verkar det stå 100 000 ryska soldater. Amerikanska hökar vill förstås överdriva hotet, men Ryssland bidrar knappast med klarhet när man ena stunden hävdar att det är en militärövning, och i den andra att man kan invadera om man blir ”provocerad”. Som om de själva inte stod för den största provokationen.
Visst måste man gå bakåt i historien för att förstå konflikten, och Flamman har i flera texter visat hur man missade chansen till fred efter murens fall. John Hörnquist har förklarat hur väst föredrog Jeltsins chockterapi framför Gorbatjovs demokratiexperiment. Och David Teurtrie från Le Monde diplomatique har beskrivit hur ett segerrusigt USA bidrog till att Ryssland frystes ut ur europeiska militära samarbeten, i stället för att tillsammans fira demokratins seger och bilda nya allianser bortom kalla kriget-alliansen Nato.
Denna kombination av nöd och isolering är en viktig bakgrund till den auktoritära utvecklingen i Ryssland, och de ständiga spänningarna gentemot grannländerna.
Men det är fullt möjligt att belysa Natos splittring av Europa och samtidigt se Vladimir Putin för vad han är. Nämligen en reaktionär nationalist som är det enskilt största hindret för en demokratisk utveckling i grannländerna. Om folket får välja fritt kan de nämligen bestämma sig för att frigöra sig från ryskt inflytande, och i värsta fall inspirera till demokrati även i Ryssland.
Det var därför Ryssland i början av januari skickade 2 000 soldater till Kazakstan för att hjälpa autokraten Kasym-Zjomart Tokajev att slå ned ett folkligt uppror mot höga bensinpriser och ojämlikhet. Putin har redan ockuperat Krim medan ryska separatister kontrollerar regionerna Donetsk och Luhansk, allt i strid med internationell rätt. Nu hotar man alltså med ytterligare en invasion ifall väst inte går med på kravet att bromsa Natos expansion österut.
Visst går det att förstå det ryska beteendet i rationella termer och lösningen måste vara diplomatisk. Västländerna kan behöva lova att Ukraina inte kommer att gå med i Nato om Ryssland kan ge motsvarande eftergifter. Problemet är bara att ukrainarnas stöd för Nato har ökat i takt med att Rysslands ständiga mobbarbeteende förvärrats, och hur mycket man än motsätter sig Natos expansion så är en grundprincip inom internationell rätt att varje land har rätt till självstyre. Det är ukrainarna som ska bestämma över sin utrikespolitik och inte Ryssland.
De flesta till vänster kan hålla alla dessa tankar i huvudet samtidigt, men Kommunistiska partiets tidning Proletären är pålitlig som avskräckande exempel. I en text skyller de allt på USA och beskriver den ryska aggressionen som ”påstådd”, i en andra försvarar de det ockuperade Krim som ryskt territorium, och i en tredje kallar de Putins trupper i Kazakstan för ”fredsbevarande” och spekulerar fritt om att ”ljusskygga aktörer” ligger bakom protesterna.
Det är utmärkt att både Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt tydligt markerar mot sådana dårskaper genom att påtala att Ryssland är den aggressiva parten gentemot Ukraina. Syftet tycks vara att framställa Vänsterpartiet som en pålitlig samarbetspartner även i utrikespolitiken.
Men utöver sådana inrikespolitiska motiv, hur skulle en långsiktig strategi för europeisk fred se ut som låter både Ryssland och dess grannländer känna sig trygga? Visst kunde man önska att Ryssland och dess västeuropeiska grannar gick med på att rusta ned, men det är knappast realistiskt när vi är på väg in i en multipolär värld med ett allt mäktigare Kina.
Det enda trovärdiga alternativet till Nato är det som Frankrike och andra länder föreslog på 1990-talet, nämligen en europeisk militärallians som Ryssland bjuds in att delta i. Som kan samarbeta med USA och andra länder, men i vilken de europeiska staterna tar ledningen. Svaret finns varken i Moskva eller Washington, men inte heller i isolering. För Europas fragmentisering har också gjort det handfallet i kriser – oavsett om det handlar om ekonomi, migration eller säkerhet – vilket har stärkt Nato som det enda alternativet.
