Vänsterpartiets klimatpolitiska ”flaggskepp”, den gröna statliga investeringsbanken, kan inte genomföras inom ramen för det finanspolitiska ramverk partiet står bakom. Detta visade jag i min artikel i Flamman nr 40.
På den har den ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson svarat (Flamman nr. 42), men utan att ens nämna sakfrågan. I stället påstås att Vänsterpartiet föreslår 30 miljarder mer i ”gröna investeringar” än regeringen och att inget annat parti vill satsa mer på klimatet. Ingetdera är sant.
Vänsterpartiets budgetförslag innehåller visserligen extra investeringar på 30 miljarder, men där ingår satsningar på vatten och avlopp, vägunderhåll, ökad tillgänglighet av möteslokaler, upprustning av idrottsanläggningar, byggande av hyresrätter med mera. Förvisso behjärtansvärt, men inte klimatsatsningar. Hur mycket av de 30 miljarderna som verkligen handlar om klimatet går inte att utläsa i budgeten. Är det en slump?
Miljöpartiet har däremot föreslagit klimatinvesteringar på 100 miljarder per år i tio år. Det motsvarar ungefär två procent av BNP, vilket är vad klimatekonomer brukar förespråka. Förslaget bygger på att det finanspolitiska ramverket sätts ur spel så att investeringarna kan lånefinansieras.
Ulla Andersson anser att det finanspolitiska ramverket ”behöver ändras”. Det har vi hört förut och det har alltid visat sig vara dimridåer. Det spelar nämligen ingen roll hur Ulla Andersson ”egentligen” vill att ramverket ska se ut. Det som spelar roll är att Vänsterpartiet står bakom ramverket och därmed skriver under på att den egna politiken ska hålla sig inom dess ramar.
Det innebär att Vänsterpartiet måste ”spara ihop” till sina klimatförslag med höjda skatter, vilket gör att de får lilleputt-karaktär jämfört med Miljöpartiets eller Reformisternas klimatpolitik.
Om Vänsterpartiet denna gång menar allvar och vågar föreslå en politik som går utöver det finanspolitiska ramverket är det goda nyheter. Men det är upp till bevis, Vänsterpartiet!