Jag är för lång för kistan. Den äldre mannen framför mig är det inte.

Han tar av sig skorna, viker ihop sina glasögon och lägger sig till rätta. Jag står bredvid, osäker på om jag borde ingripa, men han möter min blick och ler.

– Kan du hjälpa mig? frågar han.

Dödgrävarna har rast, och han har inte lust att vänta.

Så jag tar rollen som kistansvarig. Jag lägger en stor genomskinlig plastsäck med jord över hans kropp, öppnar ventilen så att den mustiga doften kan sprida sig, lägger på locket och drar en mörkläggningsfilt över. Slutligen vänder jag på timglaset, inställt på 15 minuter.

Två minuter senare bankar det inifrån kistan. Han vill upp.

– Det blev för varmt där inne, flämtar han när jag öppnar locket.

En minut går. Några nyfikna besökare kommer fram och frågar om de kan få vara näst på tur. Jag skakar på huvudet. Jag är bara en besökare, säger jag, och känner mig inte redo att ägna eftermiddagen åt att jordfästa människor.

När jag var 22 år bekantade jag mig med dödsångest och livskris, efter att ha läst läst Ann Heberleins bästsäljare Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Sedan dess har livet varit en berg- och dalbana mellan världens alla terapiformer och lyckopiller. Därför är det med skräckblandad förtjusning jag söker ackreditering till Death Festival, en tredagarskarneval i Berlin där döden står på agendan.

I dagens västerländska kultur ses döden som något att bekämpa, förneka och framför allt frukta. Men vad händer om vi ändrar perspektiv? Det gör deltagarna på de över 40 workshopar, föreläsningar och föreställningar som äger rum i det ruffigt kreativa kvarteret ”Holzmarkt”.

Besökarna skiljer sig från ”vanliga” festivalbesökare i Berlin. Få är under 30, och desto fler är barfota. Vissa har hemmastickade sockor och färgglada termosar som de smuttar på under föreläsningarna. Jag sätter mig längst bak för att lyssna på Peter Banki, en av arrangörerna, som ska prata om filosofiska perspektiv på vad det innebär att dö och vara döende.

Enligt Banki är livet fullt av små konstanta döenden. Det kan handla om relationer som avslutas, anställningar som upphör och personlighetsdrag som vi lämnar bakom oss. Egentligen dör vi hela tiden, och det är inget konstigt med det. Han reflekterar över vår rädsla för det okända. Vi upplever osäkerhet som mer plågsamt än något definitivt. När vi förlorar en närstående går vi ofta in i ett chocktillstånd, där vi får svårt att äta eller sova.

Han berättar att hans egen far förlorade sin fru, och med henne även sitt livsmål. Trots att pappan inte var berättigad till assisterat självmord, som är olagligt i Australien, hittade han ändå ett sätt:

– Han slutade äta och dricka. En månad senare var han död.

Just assisterat självmord och dödshjälp är ett återkommande tema. Judith Salamander, produktionsledare på Death Festival, är en av dem som lyssnar på seminariet ”Dying allowed” av palliativläkaren Mattias Gockel.

– Det var otroligt att lyssna på Mattias som berättade om sin vän, journalisten Anja Maier, som hjälpte sina cancersjuka föräldrar att dö tillsammans. Hon hade lovat sina föräldrar, som hade en gemensam önskan om att de ville lämna livet tillsammans, så hon höll sitt löfte när de båda bara hade veckor kvar att leva, berättar Judith Salamander.

På eftermiddagen samlas vi igen för en ”erotisk sorgeceremoni” i lokalernas översta våning, ett glaspentry på alldeles för få kvadratmeter sett till antalet besökare som knökar sig in.

Ceremonin börjar med ett intimt uppträdande av performancekonstnären Yoki Oshida som visualiserar livets gång, från födsel till död. Hon primalskriker, gråter, skrattar hysteriskt och tar på sig själv i en kombination som får mig att fundera över vad det är för känslokallt liv jag själv lever.

Därefter bjuds publiken in till ceremonin och vi blir alla ombedda att sätta oss i led bakom varandra. Tanken är att vi ska känna att vi – oavsett om vi känner varandra eller inte – har vi varandras rygg, både bildligt och bokstavligt talat. Vi släpper ut ut all vår sorg och våra undertryckta känslor.

Att vila i frid är uppenbarligen inget för Berlins odöda.

Ceremonin går från ett gripande framträdande till en känsla av att befinna sig mitt i en ”tala i tungor-sekt” och det hundratal människor som befinner sig i rummet reagerar alla olika. Några skrattar maniskt, andra stönar högljutt och några låter bara tårarna forsa ned för kinderna. Själv är jag mest tagen av situationen, och reflekterar över hur lätt de flesta hade till att bara släppa sina hämningar.

Med en kvart kvar behöver jag lämna rummet. Det blir för intensivt och för mycket energi. Droppen är när jag ser en person i dödskallemask i ett hörn, som kramar om sin vän iförd en skelettpyjamas. En som också får nog, och gör mig sällskap i foajén, är besökaren Eva Oh, som rest från London för att besöka festivalen.

– Jag tror jag är lite för introvert för det där, säger hon med ett skratt.

Som en av de få människor som just nu inte befinner sig mitt i en dödserotisk trans, tänker jag att det är läge att fråga om hennes upplevelser.

– Först och främst är det viktigt att det finns en plats där vi kan lyfta det här ämnet. För mig är det lite väl mycket workshops, men jag såg hur andra verkligen fick ut något utav det, säger Eva Oh.

På söndagen, festivalens sista dag, bestämmer jag mig för att kolla in den punkt som på schemat endast kallas för ”Zombiehymnerna”. Uppskattningsvis 50 personer samlas i den stora salen för att förvandlas till odöda. De delar in sig i grupper om fyra och börjar följa varandras ljud och läten. Någon grymtar, någon skriker, någon stönar – till slut blir hela rummet till en enda ljudkuliss av undertrycka känslor.

Jag tar min tillflykt till en svart sackosäck på balkongen ovanför scenen, med ett anteckningsblock i handen. Nedanför mig väsnas de rökelsedoftande zombierna, i sina stickade färgglada kläder.

Att vila i frid är uppenbarligen inget för Berlins odöda.

– Ungern har en skyldighet att samarbeta med domstolen och överföra personen enligt artikel 89 i stadgan, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

Den 21 november 2024 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen, ICC, en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans förra försvarsminister Yoav Gallant. Båda anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Palestina, bland annat avsiktliga attacker mot civila och användningen av svält som vapen.

Bara två dagar senare bjöd Ungerns premiärminister Viktor Orbán in Netanyahu till landet, vilket han tackade ja till. Under onsdag kväll anländer den israeliske ledaren, för att påbörja en ”lyxig” fyradagarsvisit med ”garanterad frihet och säkerhet” från Orbáns håll. 

Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.

– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!

Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.

Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.