Kultur

Den radikala barnboken

Tio veckor med den radikala barnboken

Norska bilderboksskaparen Gro Dahle. Foto: Tomas Oneborg/TT

Malin Nauwerck sammanfattar intrycken efter Flammans artikelserie om den radikala barnboken och vågar sig på att svara på frågan om vilken barnbok som i dag är radikal.

Kultur

På Flammanredaktionen ligger en bortglömd hög med Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten (1970) som för några år sedan gick ut som bokpremie till tidningens prenumeranter. Bokens budskap: kapitalisterna förstör jorden. Det har inte direkt åldrats. Däremot har idealet för den radikala barnboken ändrats en del sedan Elmqvist för femtio år sedan tvingade bort Sprätten från fabriken och lät allmänheten bygga ett reningsverk som gjorde alla barn glada.

Under ett antal vinterveckor har Flammans kultur­sidor ägnat sig åt frågan om hur den radikala barn- och ungdomsboken ser ut i dag. De författare och kulturpedagoger som vi har intervjuat har framhållit att arvet efter 70-talet lever – både i de klassiker från den tiden som än i dag måste kallas radikala, och genom återkomsten för den politiska barnboken. Flera menar också att den viktigaste skillnaden mellan dagens barnlitteratur och 70-talets ligger i förhållningssätt till Budskapet. I dag anses ambivalensen ofta mer intressant än förslagen på lösningar av typen ”bygg ett reningsverk”. Det slut som vågar vara mörkt och hopplöst framhålls som mest radikalt.

Även om barnboksgenren ibland kan vara ”en elefantkyrkogård för kända människors brist på idéer”, för att citera Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell (nr 3/2019), skulle jag inte beskriva den typiska barnboksförfattaren som prinsessan Madeleine, utan hellre som Viveka Sjögren som tog hem Flammans läsarpris för en samtida, radikal barnbok. Man behöver inte ha en självförståelse av att vara radikal i sitt skapande, ibland blir man det ändå för att traditionen, värderingarna och samtiden faller ut så.

Att det finns en del, före detta radikala nu snarast normativa, klyschor i den samtida barn- och ungdomsboken är tydligt. Framför allt handlar det kanske om representation där barnböckerna gärna skildrar en värld mer jämställd än verklighetens.

Om vi närmar oss frågan om den radikala barnboken från ett kritiskt perspektiv så kan vi konstatera att rikedomen i den nyutkomna litteraturen är stor. Under tio veckor har vi i recensioner rört oss från klasskillnader och barnfattigdom, via normer, normkritik och mångfald till miljöfrågan, emotionellt arbete, rasism, främlingskap och mobbing på arbetsplatsen.

Själv tar jag från dessa veckor med mig en omvärdering. Jag inledde artikelserien med att recensera Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus bilderbok Sesam Sesam om ett barn som tittar på porr. Jag tyckte kanske inte då att boken gav uttryck för något tillräckligt färdigtänkt om just porr, men utifrån tre kriterier som har utkristalliserat sig under denna tid skulle jag ändå beskriva den som den bok som har gjort det starkaste intrycket. Dessa tre kriterier får bli slutorden för serien om samtidens radikala barn­bok som alltså: 1) behandlar ett svårt ämne 2) har ett slut som inte skriver över verkligheten med falsk tydlighet och 3) stöter läsare ifrån sig fast den håller yttersta klass.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Den radikala barnboken

Kultur